Tusen tack Bettan och Ingrid.
Behövde verkligen era ord.
Det är så märkligt...jag är SÅ trött. Så trött.
Är det avvänjningen, sorgen, nikotinöverdosering eller ilskan från igår?
Kunde inte skriva igår för jag var så arg och besviken. Beskyddarinstinkten fullkomligt pulserade i mig och jag nötte nästan spår i golvet av allt vankande.

Inte nog med att min kära extramormor gick bort. Mamma ringde och berättade att hon och jag inte är välkomna
på begravningen. Vi får inte ens veta var och när den är. "Hon ville inte ha en stor begravning så bara de närmsta är inbjudan och resten får reda på det genom annonsen som kommer sättas ut i tidningen , meddelade henne dotter.
URSÄKTA!
Får man verkligen göra så???
Vi är ju SLÄKT!
Att höra mamma så ledsen gör/gjorde så j'vla ont och förmin egen del så kan jag inte förstå hur man kan vara så okänslig. Även i sorg.
Både jag och mamma VET att vi betydde mycket för henne. Mamma pratade regelbundet i telefon med henne in i det sista och hon gjorde ingen hemlighet av att hon tyckte om oss.
Något stämmer inte och vi insåg exakt vad det handlar om när vi pratade i telefon.
Avundsjuka.
Med damen i fråga inte längre kvar att försvara sig så åkte vi ut med kärran. Så utomordentligt humant av hennes kära dotter, min mors brors fd. fru.
Ilskan gjorde mig faktiskt mer röksugen än sorgen för jag vet att hon kommer få det bra "däruppe".
Personligen skulle jag vilja se det skriftligt att det var hennes önskan att inte ha oss där.
Att inte få ett avslut. Inte ens på sista bänk.
Det är så lågt.
Jag kommer aldrig mer att prata med min kusins mor. Att hon ens tilltalade min mor på det viset(jag kan höra hennes röst) gör henne icke önskvärd i mitt liv i alla fall och för det ska det mycket till. Jag är för f-an Gudmor och vår avlidnas barnbarnsbarn!
Hon startar ett krig helt i oödan den egoistiska satkärringen.

Kan inte mer än önska att allt testamenterats till min mor och mig. DET skulle vara intressant.
Kharma.

Vinst: fortfarande rökfri trots allt. Fattar inte hur...