Först: Tack snälla ni som hejjar på mig och kommenterar mina inlägg! Hoppas ni förstår hur mycket det betyder för mig.

Det kan ju verka som om jag bara liksom slutae och tjohej- vad - lätt-det går!
Mmm, inte direkt hur det har varit. Jag har försökt, misslyckats, provat allt(utom champix men den är inte bra för mig det vet jag) och förbannat mig själv i åratal.
Det var det som var så knäppt den dagen jag slutade - det kändes bara "rätt". Som ett tåg som stannat vid min hållplats och om jag inte hoppade på skulle chansen gå förlorad. Vem vet när nästa tåg skulle ha kommit om någonsin?!

Läste just att det tar 40 dagar för att ...vad? Shit, måste läsa på här men samtidigt vågar jag inte. Jag vill inte veta och känna nån press från mig själv. Är urtypen för överpresterande kvinna som indoktrinerats att vara "duktig".
Men, kunskap är makt och igår kväll när jag var som tröttast slog Monstret till. Hårt. Lockade,log sött och erbjöd mig en fristad...det gick ett par minuter innan jag insåg vad som EGENTLIGEN hände och jag blev fullkomligt rasande.
Jag blev så arg att jag nästan skrämde mig själv.
Som ett panterhona som just blivit lurad in i en bur och sett sina ungar bäras iväg.
INGEN och INGENTING ska ha den makten över MIG!!!
FAN TA DIG MONSTERHELVETE!

Sen följde 3 timmar av kamp. Mina grannar tror säkert att jag blivit tokig för jag var tvungen att höra min egen röst säga - NEJ.
Idag är jag så trött men JAG VANN:)))

Dag 4 - bring it on.