Nujävlar får det vara nog!

Igår rökte jag 10 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Fy fan vad trött jag är på att VARA BEROENDE av någonting SÅ värdelöst som cigaretter och att det tar sån stor del av min tid och mitt liv, ciggen styr faktiskt till stor del min tillvaro! Jag förnekar dessutom för mina barn och mina närmaste att jag ens röker, trots att jag de facto gjort det i 17 ÅR!!!, så, nu VILL och MÅSTE jag sluta!! Tänker att det kanske kan underlätta om jag skriver om det?.. hoppas det..
Jag har väldigt dåliga nerver och minsta motgång så tar jag en cig och inbillar mig att det känns bättre efteråt, som tröst eller nåt.. eller när jag är stressad eller nervös, en cig, så känns det fint... jo visst, under tiden som cigen intas, men efteråt så kvarstår ju samma problem!.. mm vi får se, jag kommer skriva av mig här, och även ta del av vad andra, i typ samma situation skriver, ska fan sluta med skiten!! wish me luck : )

Kommentarer

Grattis Poe till livets

Grattis Poe till livets vettigaste beslut..

Jag har som du varit rökare i 17år.. gå gärna tillbaka i min blogg ska du få se lite tips..
Men..
jag har ett råd till dig, det svåraste är inte att sluta röka, det svåra är att inte ta nästa..

Nu ändrade jag om här lite i inlägget..

För det viktigaste just nu är att du känner dig välkommen till detta klotterplank..
vi är många som kämpar med dig i olika faser i kampen mot nikotinterroristen..
Du som vi, kommer att fixa det!!

En dag i taget..

Tänk att det finns

Tänk att det finns fler...
än jag som i vuxen ålder går omkring och smygröker. Jag har också rökt i ca 17 år. Min man och min dotter känner mig som den rökare jag är, men inte en enda gång har jag vågat ställa mig inför mina föräldrar och säga att jag är en svag och usel person som fastnat i något så hälsovådligt och meningslöst som rökning.
Halva min omgivning ser mig som en rökare och andra halvan har inte en aning om det (tror jag i alla fall). Till viss del är det kanske bra att undanhålla sanningen (man röker ju faktiskt lite mindre då) men å andra sidan undviker man de kommentarer som kanske skulle ge en den sista knuffen att sluta. Men framför allt blir man precis som du skriver oerhört styrd av rökningen.
Man kan inte hälsa på vem som helst utan att först åka hem och ta en dusch, borsta tänderna och stänka på lite parfym. Man kan inte stanna för länge hos någon som inte känner till ens rätta jag, man måste hela tiden ta sig till platser där man tror att ingen ska komma på en med en cigg i handen. Och när man någon gång får för sig att någon faktiskt kan ha råkat se en eller känt det på lukten, ja då ska man gå omkring och vara orolig över om det ska komma ett jobbigt samtal snart. Dessutom måste andra personer ställa upp och ljuga för att man själv inte vågar stå för den man är och det man gör.
Nej, fatta vilken befrielse det är att slippa allt detta. Jag har bara varit rökfri en vecka än så länge, men jag känner redan hur skönt det är att äntligen kunna styra över sitt eget liv. Så det är bara att bita ihop. Vi ska klara detta. Både du och jag. Så LYCKA TILL! Jag ser fram emot att få höra hur det går för dig.
MVH / JPEG

Du är inte ensam om att

Du är inte ensam om att smygröka...det har jag också gjort en period och det är SÅ jobbigt. Man känner sig så falsk, och man skäms för sej själv. Och dessutom tror man inte att någon märker det....pyttsan! Röklukten står som en sky flera meter omkring, det går inte att dölja. Man kan duscha, parfymera sig, tugga tuggummi - men det känns ändå. Det märker man själv nu när någon rökare kommer in efter att ha varit ute och rökt...när jag själv rökte trodde jag inte det kändes, eftersom jag stått ute! Då blåser det ju bort...
Du har rätt i att ciggen styr ens tillvaro, allt kretsar kring det. Och speciellt om man smygröker för sin omgivning, då tar det ännu mera kraft. Men att du nu loggat in här är jättebra, jag lovar att du kommer att få mycket stöd. Här vet alla vad du pratar om, hur knäppt det än kan verka. Jag tror det är speciellt viktigt för dej att använda dej av oss eftersom du väl inte kan prata om det hemma? De vet ju inte ens om att du röker, så hur ska du kunna berätta att du slutat?? Men det kanske du får kraft och mod till efter ett tag, det skulle säkert kännas bättre. Jag önskar dej all lycka!
Lena

© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se