Som vi alla vet tar det X antal dagar och veckor att ta sig igenom de fysiska abstinsbesvären. För en del är de riktigt tuffa, andra märker inte så mycket, vi är olika helt enkelt. Men många av oss verkar ha svårare med det psykiska, det som kommer efter ett tag.
Och jag tror att vi många gånger stupar på de skyhöga förväntningar vi har på det här med att Sluta Röka. Vi väntar på pukor och trumpeter, guldstjärnor i skyn och omgivningens ständiga beundran - iaf gör jag det och blir hela tiden lika besviken på att livet faktiskt fortsätter precis som innan. Men det är väl så att denna ovana att blossa i sig ett antal cigg varje dag är så starkt rotad i hjärnbarken att man faktiskt inte kan tro att det INTE skulle bli en gigantiskt skillnad.
Men faktum är ju problemen vi hade, vilket FC så riktigt påpekade, är exakt de samma som före rökslutet. De människor vi var arga/ledsna/besvikna på är precis samma knölar nu som då. Kanske är det "så enkelt" att vi måste dra ner på kraven och inse att det faktiskt inte måste bli ett stort mirakel av alltihop för att det ska duga?
Jag har funderat mycket den senaste tiden på denna hang-up beträffande Cigaretten. På varför jag somnar och vaknar med denna enorma saknad efter något som jag vet höll på att ta död på mig, sakta men lik förbaskat säkert. Och i mitt fall (beroende på åldern) så tror jag faktiskt att det är en hel livsstil som jag håller på att begrava tillsammans med cigaretterna,.När jag var ung var det "häftigt" och väldigt "vuxet" att röka - vem minns inte Kent-mannen-reklamen? Eller alla dessa filmer där en rökande kvinna framställdes som en FRAMGÅNGSRIK kvinna - männen hade ju rökt i åratal på film och nu var det alltså dags för kvinnorna att hamna i framgångsfacket fast med en kvinnlig touch med drinkar och cigarettmunstycken.
Det låter kanske som en riktigt kass ursäkt men när jag var tonåring pratade faktiskt ingen om gifter eller sjukdomar, om KOL eller cancer. Allt det där kom långt, långt senare.

Vad jag menar är, att det här att sluta med något som i många fall varit en livslång vana inte kan ske utan ett visst mått av sorg förutom "normala" abstinensproblem. Och när man väl tagit sig igenom denna fas måste man nog inse att det faktiskt inte blir mer än så - man är rökfri och så var det inte mer med det. Och kanske borde vi lite till mans plocka fram en hel del obehagligare minnen ur minnesbanken...? Saker som morgonhosta, andfåddhet, trötthet, väsande andhämtning vid minsta lilla ansträngning, hjärtklappning, gulgrå ansiktshy och de klassiska rökar-rynkorna ...?
Jag hade så stora förväntningar på mitt nya liv som FD RÖKARE att jag faktiskt missade allt det som blivit bättre. Redan efter en vecka utan cigg slutade mina luftrör helt och hållet att pipa och väsa och doftupplevelserna blev helt annorlunda (inte alltid fullt så kul...).

För min egen del känns det lättare nu sedan jag haft den där inre diskussionen. Nu har jag insett att detta är och förblir en rätt ensam resa, det kommer inte att bli något mrkvärdigt för någon annan än mig själv. Men det är ok faktiskt för det var mycket kämpigare medan jag förväntade mig omgivningens ständiga beundran och mina egna "enorma framsteg" hela tiden.
Nu har jag sas plockat ner det här på en mer hanterbar nivå för mig själv och inser att jag slutat röka för min egen skull eftersom jag förmodligen hade förkortat mitt liv med ett rätt stort antal år. Jag hade säkert inte kunnat leva de åren på ett rikt och givande sätt, det gör man ju inte när man inte ens kan andas ordentligt och jag hade förr eller senare fått verkligt stora problem med lungorna.

Men, eftersom jag är människa och därmed aldrig blir riktigt nöjd så har jag väldigt lägligt "glömt bort" hur bra jag faktiskt mår fysiskt nu. Och det har jag gjort eftersom jag mentalt tyckte att detta beslut var så fantasiskt och mirakulöst att det måste innebära något MYCKET mer än bara att sluta röka. Men jag inser att det bara är mirakulöst för MIG men att det faktiskt räcker med det, en insikt som förvånar litet.

Även om det kanske låter väldigt trist och grått så känns det faktiskt helt annorlunda för mig nu när jag inser att det är helt ok att inte vara saligt lycklig...Jag gick omkring och väntade på the big bang på något skumt sätt och när ingenting hände blev jag så grymt besviken! Men sådana här saker är en personlig sak som ingen annan egentligen kan förstå, vi upplever ju alltihop så helt olika. Därför är det kanske lättare att hantera det och eventuella problem om man samtidigt inser att man bara gör det för sin egen skull och att det faktiskt inte händer mer än att man blir en fd rökare till slut. Man mår bättre, plånboken mår bättre och så är det inte mer än så. Så länge man (gäller iaf mig) förväntar sig mer och större effekter/resultat så blir man bara bsviken och ledsen och inbillar sig att "alla andra" lyckas bättre på något skumt sätt.

Och nu ska jag ta mig igenom ytterligare en alldeles vanlig dag som rökfri och jag är mycket tacksam över att beslutet kunnat hålla mig borta från återfall och alltför stora frestelser så här långt - för varje dag som går lägger jag ytterligare en till på traven av rökfria dagar och det känns väldigt bra.
Och även om jag är röksugen till vansinne ibland så är detta det bästa beslut jag någonsin tagit i hela mitt liv eftersom det handlade om just det - att få behålla livet, låter kanske dramatiskt men det är ju faktiskt precis så det är när det handlar om rökning.
En stor kram till er allihop som kämpar på!