- för att du vågar säga rent ut och utan krusiduller hur du tänker och känner. Det är rätt uppfriskande med en människa som vågar stå för alla de vansinniga tankar vi har när det gäller vårt nikotinbehov!

Människan är ju den s.k högst stående rasen, den med tankar och känslor, logiskt tänkande och slutledningsförmåga. Och ändå måste vi ha ett stråk av självdestruktivitet i oss allihop - eller hur ska man annars förklara att vi mer eller mindre kan få en dödsdom läst över skallen och ÄNDÅ inte sluta med det som tar död på oss?!
Och usch så jag känner igen mig i det du skrev! Jag har iof inte haft samma otur som du med op och annat beroende på min rökning, men nog har jag hostat som en galning, haft ont i hjärtat, urdålig syreupptagningsförmåga och noll kondition alltid -
och nog f...n blev alltihop så mycket bättre när jag slutade röka att det liksom inte finns någon som helst bortförklaring eller ursäkt:
jag höll helt enkelt på att röka ihjäl mig.
Och det verkligt märkliga är, att så fort jag nu alltså mår oerhört mycket bättre fysiskt så börjar hjärnan sitt demoraliserande och nedbrytande arbete med att försöka övertyga mig om hur mycket bättre jag skulle må även psykiskt om jag tog en cigg eller två igen...
För så dum är man alltså att man faktiskt inte VILL lära av sina misstag -
om man inte har järnkoll hela tiden och aldrig slappnar av vill säga. Det skulle inte behövas mycket för att jag skulle ramla ner i samma träsk igen...

Jag tror att allt det mentala suget försvinner sedan, trodde jag inte det så skulle jag nog ge upp och inte hålla på så här. Och för mig har det iaf hittills handlat om just det mentala suget - det är det som är svårast att hantera. De fysiska abstinensproblemen är liksom bara något man tar sig igenom och det handlar enbart om vilja och beslutsamhet. Man klarar av det på samma sätt som en envis influensa helt enkelt.

Men det psykiska är något HELT annat... 40 års rökande har onekligen satt sina spår på olika sätt och det är minsann inte så lätt att hantera alla gånger. Och ofta räcker det inte med att veta varför kropp och hjärna reagerar som de gör, att det är "helt normalt" att känna sig som om ens allra bästa vän just dött...! Att faktiskt sörja ett dödsbringande behov är så urbota korkat att man ju skäms över att erkänna det och ändå är det exakt vad det handlar om:
en sorts sorg och saknad efter något som "alltid har funnits där".

Därför tyckte jag om de där raderna som "Snubben" skrev visar oss nikotinslavar precis så som vi är -
och samtidigt kändes det skönt att se att det finns andra lika korkade människor som jag själv där ute! För säga vad man vill. så värst begåvade är vi nog inte alltid när det gäller vårt cigg och snus...!
Kram till er allihop - och HÅLL UT!