... ska det tydligen aldrig vara. Hur mycket man än planerar och funderar så händer det alltid något som kullkastar alla ens fina föresatser på något sätt.
Som nu med "hjärtvärken". Även om jag de senaste 10 åren fått mer än nog av läkare och sjukhus för att det ska räcka resten av mitt liv, så är inte ens jag så dum att jag inte travade iväg till vårdcentralen med min hjärta och smärta - och herregud vilket pådrag det blev! I och med att jag diskret väste orden "hjärta + ont" framme vid receptionen, så fick jag plötsligt inte gå själv eller vara ensam i undersökningsrummet - och jag som tog bussen dit alldeles själv...
Nu visade det sig nte vara hjärtat som var själva problemet - nix jag har åkt på högt blodtryck. Har 190/ngt vilket tydligen var tillräckligt mycket för att farbror doktorn skulle börja muttra om hjärtmedicinen på ett av våra stora sjukhus. Men så blev det inte:
kan man ta bussen själv så är det inte så värst akut. Jag tog bussen hem igen med en burk med något som förhoppningsvis ska hålla saker och ting i schack tills diverse prover och röntgenresultat kan tala om vad som ska göras åt saken mer permanent.
Men det medför ju ett annat litet problem också - det är inte så värst nyttigt att tugga nikotintuggummi och ha nikotinplåster... Så nu har jag varit utan plåster ett dygn och dessutom dragit ner på tuggummi till nästan ingenting och det känns för jävligt. Rent ut sagt ett veritabelt HELVETE. Kunde inte det där sabla trycket ha hållit sig i ett halvår till åtminstone??? Så jag hade fått en ärlig chans att bli ordentligt rökfri innan jag måste kapa alla nikotinband???
Nej fy fan på ren svenska, idag känns det tufft och på gränsen för vad jag vill och orkar med. För plötsligt handlar det om så mycket mer än att "bara sluta röka" - nu ska jag bli en annan människa helt och hållet.
Har en trasig rygg i botten = inga träningsmöjligheter under ett drygt år pga smärtorna = flera kilos övervikt då det var dags för operation. Orörlig flera månader efteråt = ännu mer övervikt. Misslyckad operation = permanenta skador och smärtor = orörlighet = ännu mer övervikt. Tio år senare = väldigt mycket övervikt + morfin... Och till det kan vi nu lägga högt blodtryck... (undrar varför med tanke på hur sunt jag levt de åren... hahahaha!) Det är rena rama Moment 22 alltihop - kan man inte röra sig går man upp i vikt. OCh går man upp i vikt så tar kroppen stryk på många sätt. Och när man får värk i knän mm förutom de ständiga smärtorna i ryggen, så kan man ju inte röra sig och motionera - vilket man måste göra för att slippa övervikt och högt blodtryck... Som sagt - Moment 22....
Men det är bara att tillåta sig ett par dygn med depp och självömkan och sedan är det upp med hakan igen. Ge upp kan jag inte stava till, och med humor och förmåga att skratta åt sig själv kommer man mycket längre än om man bara sitter ensam och är ledsen.

Och jag har en himla tur som älskar regn och har en hund som gärna följer med ut.
Kram på er allihop!