Jag lyckas alltid förtränga dagen idag. Det betyder att dagen inleds med chocken att man måste få tag i ett snabbt blombud och ringa mamma. Samtidigt som dagens innebörd naglar fast min händer i väggen... Jag hatar mors dag. För det mesta klarar jag att inte vara missunnsam och bitter, med tiden har de vassa hörnen slipats av och jag kan känna det jag alltid vet - andras lycka har ingenting med min olycka att göra. Men idag hånler det mig rakt upp i ansiktet att det är alla mammors dag och jag är inte någons mamma. Jag har försökt. Om det fanns pris för största kämpe borde jag få det. Men det finns inget tröstpris. Jag hatar mors dag lika mycket som jag en gång hoppas kunna glädjas åt min treårings teckning till morgonkaffet.

Väninnan gnällde över att de tre barnen verkade ha glömt hennes dag. Jag föreslog helt kallt att hon skulle gå in i deras sovrum, skopa upp dem alla i famnen och inse att detta - bara detta - var det finaste hon kunde få på mors dag. Det allra finaste. Barnen själva.

Nu ska jag gå på gudstj'änst och försöka få ett blidare sinne än det jag vaknat till.