Jag har nu inte rökt på drygt en vecka, tog sista ciggen kl 22.00 den 20 maj, efter 33 års rökande.
Tiden som följt har varit bland det jobbigaste jag upplevt, det känns som om någon nära anhörig dött.
Röksuget slår en i magen med full kraft rätt vad det är, livet känns tomt och innehållslöst och kommer aldrig mer att bli roligt.
Jag har använt tuggummi den starkaste sorten givetvis, de hjälper en smula men jag tror att det kan vara de som har gjort min redan dåliga mage ännu sämre, tuggar aldrig tuggummi i vanliga fall.
Inhalatorn är värdelös, Zonic spray är inte så bra som reklamen vill göra gällande, den satte sig långt ner i halsen så jag fick kräkkänslor och fick stå både länge och väl och hulka i toaletten, nästa gång jag provade fick jag en hicka utan dess like, inte så bra alltså, fast jag glömde i och för sig cigaretterna för en liten stund, alltid något :-)
Har de sista dagarna köpt snus och tuggtobak för att kunna lindra det värsta med, men det var ju inte meningen att jag skulle bli beroende av något nytt i stället.
En sak som retar mig är att alla hjälpmedel är sötade, jag vill inte ha något sött i munnen hela tiden.
En sak som känns väldigt jobbigt med att läsa här är alla som efter jättelång tid fortfarande mår dåligt av sitt rökstopp, det gör att det känns ändå jobbigare att sluta.
Den främsta orsaken till att jag trots allt verkligen försöker att sluta är att jag testat mig för KOL vilket var negativt, själv var jag säker på att jag hade början till det. Jag har röntgat lungorna och de såg bra ut. Det ända felet var att min lungfunktion är nedsatt, samt att jag hade mycket slem i halsen som retade, speciellt när jag skulle sova, det har blivit bättre nu efter rökstoppet.
Oj, jag glömde att nämna Zyban vilket jag började med, men det gick inte så bra, jag blev deppig, fick svårt att sova och fick en del paranoida tankar, så dem slutade jag med efter 6 dagar, vågade inte fortsätta.
Jag har läst böckerna "Äntligen Ickerökare" samt " Äntligen Ickerökare för Kvinnor" den senare läste jag 2 gånger men de har inte hjälpt mig heller. Antingen är jag trög eller svår att hjärntvätta, för jag har då sannerligen inte lyckats fimpa med ett leende på läpparna vilket böckerna påstår att man ska kunna göra efter att ha läst dem.
Jag har läst en massa broschyrer, googlat, läst bloggar m.m. men inget kan få mig att känna det som en lättnad att sluta röka.
Det kanske kan bero på att ciggen varit det som fått mig att vilja stiga upp på morgonen, det som lugnat mina nerver, gett mig tröst i alla möjliga situationer, gett mig pauser i arbetet, fått mig att slappna av några minuter. m.m.
Kan det vara så att om man saknar grundtrygghet, som en normal barndom ger, så är det svårare att ge upp det lilla stödet som cigaretten ger och har gett i svåra situationer?
Vem ska trösta mig nu?