Då har det gått en vecka till.
Och det har gått mycket bättre än jag trodde. Drygt två veckor utan att hinna med 40-50 cigg varenda dag. Det ni - jag är stolt över mig själv, väldigt stolt!
Läser inläggen här för att finna litet inspiration och stöd, man känner sig rätt ensam med sitt anti-rökbekämpande ibland. Och jag funderar över alla bortförklaringar....

Och jodå - innan jag får "alla" på mig med ilskna kommentarer, så har även jag slutat röka ett antal gånger tidigare men inte lyckats. Och naturligtvis handlar det om hur mycket man verkligen VILL, hur pass övertygad man verkligen är. Det gäller ju förresten inte bara detta med rökningen utan det mesta i livet som handlar om Stora Förändringar.
Men många verkar tro att det räcker med att tänka att
"hm.. jag borde verkligen sluta röka. Det är ju dyrt och dessutom jag hostar ju rätt mycket. Och inte kan man röka vart man vill heller, folk blänger ju vart man än står numera"...
Och så kliver man in på Apoteket och köper upp sig på plåster och tuggummi eller går till Farbror Doktorn för ett recept på senaste pillret -
och tror alltså att NU kommer allt lösa sig alldeles av sig själv. NU har jag gjort allt jag kan för att lyckas!

I stället kommer dagar med djävulskt sug och ännu värre - det psykiska suget som (i mitt tycke) är mycket, mycket värre. När man är riktigt LEDSEN och faktiskt SÖRJER och inte tycker att någonting överhuvudtaget känns roligt eller uppmuntrande och man är färdig att KLIPPA TILL första bästa som kommer med någon kommentar i stil med "upp med hakan, du är duktig i alla fall"....

I mitt fall har jag rökt 40-50 cigg om dagen de senaste 40 åren. Alla som kan räkna begriper att jag alltså inte är någon tonåring längre - jag har hunnit fastna mentalt riktigt ordentligt under alla dessa år.
Jag lider av en kronisk sjukdom som ger så pass svåra smärtor att jag är tvungen att stå på morfin dygnet runt.
Kroniska smärttillstånd gör att man mer eller mindre desperat (beroende på hur man fungerar som människa) söker belöning eller uppmuntran på annat sätt än andra människor. Jag kan t.ex inte gå på bio eller sätta mig på en restaurant eftersom jag har svårt att sitta still så länge. Därför har det tyvärr blivit så att Mat och Cigg har blivit min "medicin" mot uppgivenheten och tristessen, saker som alltid måste bekämpas om man inte ska riskera att bli helt galen.
Men sådant straffar sig ju... som jag skrev förut kommer jag att rulla fram till julbordet om jag bara fortsätter att knapra så här glatt, men vikt är även för en smärtpatient trots allt något som går att göra något åt om man bara är litet uppfinningsrik och inte rädd för litet mer men annorlunda smärta.

Men rökningen däremot var en helt annan historia för jag har aldrig velat sluta. Jag har aldrig tidigare i hela mitt vuxna liv verkligen känt att jag VILLE SLUTA. Jo, jag slutade och var helt rökfri i två år för ca 15 år sedan, men det berodde på att jag ville se om jag kunde klara av det om jag ville. Min man slutade nämligen röka och han var så pass gräslig och knäpp i ett halvt års tid att jag höll på att strypa karln varenda dag. Därför ville jag se om det var möjligt att förändra tillvaron med ett så pass stort beslut - men göra det på ett lugnare och mer "omgivningsvänligt" sätt.
Och det gick ju, jag var som sagt rökfri i två år. Men som alltid när man inte är riktigt och äkta övertygad om varför man väljer att göra vissa saker, så kom det till en punkt när mitt liv förändrades på ett sådant sätt att jag hittade ett "bra skäl" till att tända en cigg -
och sedan var det ju klippt. Två år åt helvete beroende på en enda cigg. Det var precis lika gott som jag alltid och jag ville ju egentligen inte sluta röka... Och sedan dess har det som sagt bara rullat på - paket efter paket.

Men den här gången hade jag det allra bästa motivet av alla för att sluta med ett gift - min hälsa.
Inte så att Farbror Doktorn hade några åsikter - nej jag har alltid varit VÄLDIGT duktig på att hålla mig på sjömils avstånd från allt vad lungröntgen heter.... man vill ju inte veta....

Nej, det var luftrören som la av. En alldeles vanlig bonn-förkylning gjorde att jag bokstavligen inte fick luft, det var precis som man säger om sjukdomen KOL, att man andas som genom ett sugrör.
Och jag blev så in i vassen rädd varje natt i en veckas tid, upp-pallrad med allt vad huset förmådde av kuddar eftersomm det inte gick att ligga ner, medan jag försökte väsa i sig tillräckligt mycket syre och undvika total panik, att jag äntligen insåg detta -

om jag fortsätter röka så kommer jag att dö - och snart dessutom.

Och jag insåg också att jag inte levde ett människovärdigt liv.
Jag orkade ingenting den där sista tiden, Att ta sig uppför en trappa är iof alltid en utmaning med min sjukdom, men det här handlade om att lungorna inte orkade hjälpa till. Jag väste konstant och hade skyhögt tryck - en "vilopuls" på 130 är liksom inget att rekommendera för en storrökare.
Aptiten var lika med noll, ingenting smakade engentligen någonsin speciellt gott. Sömn var ett annat problem, jag sov som mest 2 timmar i sträck och var konstant helt slut.
Visserligen dricker jag aldrig alkohol (som "morfinist" är det inget att rekommendera, det är smärtlindring eller alkohol helt enkelt) men beroende på att jag hela tiden var så trött hade jag till slut inget socialt ungänge alls. Blev jag hembjuden till vänner så tackade jag nej eftersom jag bara satt där och längtade hem till sängen.

Och sakta men säkert började jag inse att jag faktiskt mådde så där vansinnigt dåligt beroende på cigaretterna.
Och i och med det fick jag den allra bästa motivation man kan få - jag ville leva. Och jag ville leva ett bättre och rikare liv än det jag hade på slutet.

Och nu efter 17 helt rökfria dagar kan jag bara konstatera att:
jag sover gott på nätterna, oftast 6-7 timmar i sträck, något som inte hänt de senaste 20 åren.
Jag hostar och väser ALDRIG - efter den första veckan försvann all iriitation i luftrören.
Jag upplever inget speciellt fysiskt sug. Jag använder plåster och tyggummi och det håller suget ischack. Och beträffande det psykiska beroendet så räcker det med att tänka på hur jag mådde... jag vill aldrig dit igen.
Mitt humör är mycket bättre än jag trodde var möjligt efter 40 år som storrökare, jag är oftast GLAD helt enkelt.

Och det kanske viktigaste av allt -
jag är stolt över mig själv. Jag ville detta och jag lyckades ta itu med det, fatta ett beslut och sätta igång. Och jag vet (hur mailligt det än låter) att jag kommer att fortsätta klara av det eftersom jag verkligen VILLE.

Och det ledermig tillbaka till början av det här långa inlägget -
ingenting som i grunden verkligen färändrar en människas liv (och dit hör onekligen att sluta röka) kan ske utan att det "kostar" något. Vilket betyder att det aldrig är lätt att sluta för någon, det kommer aldrig ske utan en hel massa olika problem och funderingar. Man måste ha ett hållbart motiv, ett starkt skäl som hjälper när anden är villig men köttet svagt...
För allvarligt talat - man slutar ju inte för att Maken vill, barnen tjatar eller rökrummet stinker eller för att det blivit så krångligt att vara rökare överallt eller så förbaskat dyrt.

Man slutar för att man själv vill och har ett starkt motiv.
För sin EGEN SKULL.
För att "JAG har bestämt mig för att sluta röka" - kosta vad det kosta vill.
Känner du inte det så går det inte.
Precis så enkelt eller svårt (välj själv) är det faktiskt.
Kram tll er allihop som liksom jag kämpar en dag i taget!