Alltså... Jag har varit utan cigaretter i 3 månader och 2 veckor - det här börjar ju bli störtlöjligt rent ut sagt. Att det ska vara så svårt att bli ickerökare. Att identiteten ska sitta i så förbannat stenhårt ända in i själen. Ok om jag längtar och gärna skulle vilja fortfarande... men autopiloten borde väl för sjuttsingen ha slutat kicka in vid de mest ologiska tillfällen?? Ni vet autopiloten som får en att gå iväg till jackan och hämta cigarettpaketet som ligger där... autopiloten som automatiskt identifierar var just mitt cigarettkort sitter i hyllan... autopiloten som instinktivt noterat hur många paket som finns kvar i limpan eller cigaretter i paketet... autopilotensom sträcker ut handen mot paketet på bordet alldeles utanför synfältet. DEN autopiloten kickar fortfarande in på mig i tid och otid. Eller... den har inte gjort det på ett par månader men drog igång runt dag 95 och har sedan helt maniskt kickat igång så fort jag packar packar upp eller allra helst ligger på balkongen. Något saknas, handen börjar leta över bordet och besvikelsen blir total. Sketans autopilot. Sketans röksug. Det här är ju bara löjligt. Faktiskt.