Viktigt meddelande till användare av Sluta-Röka-Loggen!

Sluta-Röka-Loggen kommer att stängas ner fredagen den 29 november. Ingen information kommer att sparas. Se därför till att själv spara den information du vill ha kvar. Vi ser över möjligheten att lansera ett nytt forum via www.slutarokalinjen.se för dig som vill diskutera tobaksstopp. Mer information kommer framöver!

Varmt tack för de inlägg, kommentarer, det stöd och den uppmuntran som du gett andra genom åren!

Paus från att sluta röka?

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

I kommentaren till mitt förra inlägg leker en skribent med tanken att ta paus från slutandet. Att det kanske kan vara ok och att konsekvenserna får komma senare... Bara några veckors paus. Hon är inte ensam. Jag törs säga att vi alla tänkt tanken ibland. Eller ganska ofta. Att ta paus från slutandet under semestern eller något annat som ska vara trevligt. Längre in i processen har vi kanske kommit över att drömma om att få röka när livet går åt h-e (fast det akuta suget som riskerar att fälla oss finns ju i de situationerna) och drömmer istället om det som var trevligt. Inlägget skrivs alltså inte till henne som svarade mig specifikt - utan mer som tankar om något vi alla bär med oss lite då och då. Drömmen om den goda cigaretten.

Det är bara det att den goda cigaretten inte är ett alternativ för mig. Inte inom en överskådlig framtid i alla fall. Som de flesta vet har jag slutat röka i 3 år nu. Anledningen? Ja, antingen har bågsträngen spänts så till det yttersta att jag fallit när det kommit en liten motgång, det klassiska vi alla vet om hur det känns. Istället för att gråta bara står vi plötsligt där med cigaretterna i kassan på ICA. Först i efterhand har jag kunnat se att processen dit varit många dagar av upptrappning inför återfallet. Men så har vi andra sorter, som är varianter på samma tema. Jag har valt återfallen när det varit gott eller spännande. Jag har försökt bli gravid som ensamstående och då rest till Danmark 10 ggr. Paradoxalt nog har jag rökt på dessa resor. Hemresan har tillbringats på båtdäck med en cigarett i handen och ett glas vin - inför det som sedan ska bli en lång rök- och spritfrihet. Ibland har jag sedan blivit rökfri igen, ibland har det gått sämre.

Ibland har jag som en ingivelse tagit en cigarett på en Afterwork eller så. Det har gått jättebra. Jag har enkelt blivit rökfri igen. För enkelt. Några veckor senare har jag gjort samma sak. Och enkelt blivit rökfri nästa dag. Sedan kommer det som jag först aldrig så som samma återfall - tiden till nästa cigarett kortas av. Bara några dagar eller en vecka senare har jag rökt igen. Kanske till och med köpt ett eget paket. Och så börjar det bli svårare. Under en tid kan jag skippa cigaretterna vissa dagar och röka andra (när jag liksom förtjänat det), sedan har jag rökt hemma men inte på jobbet. Och till slut röker jag som innan. Inte förrän långt senare har jag börjat koppla den där första cigaretten - ofta någon månad innan jag faktiskt rökt på heltid igen - till samma återfallsprocess. Och först nu vågar jag närma mig termer som aldrig.

Förra sommaren tog jag paus i mitt slutande för en trevlig semester i Tjeckien. Behöver jag fortsätta? Ja, jag gör väl det... Sedan rökte jag i 5 månader dagligen. Det blev inte som det var tänkt. Milt uttryckt.

Jag börjar närma mig termer som aldrig nu. Att jag aldrig kan röka en cigarett igen. Och det skrämmer mig faktiskt inte så mycket längre. Visst längtar jag efter EN cigarett - men det vänder sig i mig vid tanken på att jag skulle bli en rökare igen. Jag ser rökarna och kan faktiskt ibland tänka att jag baske mig känner igen dem utan cigaretter också. Och jag vill inte vara sån. Om priset för att vara ickerökare är att jag inte får den enda cigarett jag längtar till - då börjar det te sig som fullt rimligt och resonabelt. Aldrig är inte lika farligt som det varit.

Kanske kan jag i en avlägsen framtid röka en cigarett med vinet på Linnégatan eller vilken stad jag då bebor. Det är möjligt. Min chef som varit rökfri i 20 år hävdar att han kunnat det sedan 10 år tillbaka nu. Och gör det också. Det skulle ju vara trevligt. Men 10 år är i princip detsamma som aldrig just nu, så jag tänker inte ens kalkylera med det. Om 10 år kommer mitt barn börja skolan (har jag bestämt ;-)) och mitt i mammakarriären kanske jag kan få tänka mig att röka till vinet?? Jag kommer antagligen ha viktigare saker för mig.

Jag antar att jag är en stor fet moralkaka hela jag.. Men jag har slutat röka i 3 år vilket antingen berättar hur korkad jag är eller hur erfaren jag är. Men efter att jag inte bara hoppat i galen tunna utan dessutom hoppat många gånger i SAMMA tunna vill jag nog undvika att alla andra också hoppar i den gång på gång. Förutom det faktum att jag ser mig själv i ett lite klarare ljus nu...

© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se