I dag är jag inne på min åttonde dag utan cigaretter.

Det har gått bättre än jag trodde, även om de tre första dagarna var bra nog jobbiga. Då kom tanken några gånger ”bara en enda cigarett, så den här hemska svimningskänslan försvinner”, men jag kom aldrig längre än till en tanke. Jag visste och vet ju att den lättnaden bara skulle ha varat en kort stund.

I torsdagskväll trodde jag att jag skulle bli tvungen att ta till nikotintabletterna som ligger i skåpet. Inte just då, men under helgen. För jag ville inte må lika dåligt under helgen som jag mådde på torsdagen. Jag åkte nämligen tåg upp till Dalarna för att besöka min son med familj.

Bara själva tågresan skulle ha kunnat bli en prövning. Jag hade tre tågbyten med väntetider från fem till trettiofem minuter. Det brukade gå många cigaretter förr när jag gjorde den här resan. Nu blev jag inte ens sugen. På ett eller annat sätt hade de värsta abstinensbesvären flytt sin kos under natten.

För ”säkerhets skull” hade jag packat ner mina nikotintabletter (och även en ask cigaretter – fast det var mest för den psykologiska biten ”vill jag så kan jag”). För även om min tanke är och var att sluta helt utan hjälpmedel, så var jag beredd att ta till tabletterna om det blev för besvärligt. Inte för att sen fortsätta så, utan bara som en första akut hjälp.

Nu känner jag inget som helst sug efter att röka. Ingen saknad heller efter cigaretter, även om tanken på en rökpaus dyker upp, men bara som en vana – inte röksug alltså.

Visst läste jag ”Äntligen icke-rökare” och försökte verkligen ha ett öppet sinne, men så här lätt trodde jag inte det skulle gå.

Jag har ju slutat röka en massa gånger förut och då har jag inte gjort annat än tänkt på att jag vill men inte får röka. Nu känner jag tvärtom. Jag vill inte och behöver inte röka.

När jag läser vad andra skriver här så inser jag så klart att jag inte ska ropa hej än. Det finns många fallgropar jag kan hamna i, suget kan dyka upp o.s.v. men just nu njuter jag av att vara en icke rökare.