Jag inser att jag är tröttare än tröttast och att det beror på hur jobbet förändrats. Jag jobbar på "stödmyndigheten" socialtjänsten, med dem som av någon anledning inte kommit in hos de ordinarie socialförsäkringssystemen. Nu vräker de andra in överblivna människor. Jag har inte större resurser. Jag kan inte försvara det som händer. Jag säger och gör saker som gör att jag förvånas när mina ögon inte ser annorlunda ut i spegeln. Jag har aldrig tidigare känt att jag inte alls kan stå för systemet. Nu är jag bara trött. Och bakbunden av alla lagar och regler, av regeringens förändringar. Inte lojal mer. Men inte heller illojal. Jag vet ju att inte heller jag kan bli sjuk nu utan att hamna på mitt eget bord. Surrealistisk upplevelse det här.

Och Tokfia, visst är jag här under ett annat namn. Inte riktigt flygfärdig än. Men det är som med segelflyg - jag behöver ett dragflygplan för att komma upp. Sen, så småningom, kan jag glida iväg på egen hand. Två veckor och 3 dygn så långt. Med dragplan.