Fredaf
Så var det fredag igen och har då varit rökfri i 1 månad, 2 veckor och 12 timmar. Nu förtiden så rullar det på lättare. Ska inte säga för mycket.. det hoppar väl upp ett spöke så småningom igen, men är väääääldigt glad att det inte vart jobbigt på länge. Tänker på rökning flera ggr om dagen och kämpar ju varje dag, men det är inte besvärligt eller svårt.
Har så mycket annat att ta itu med oh tänka på. Men det här som FC sa att ena foten framför den andra gäller livet i övrigt också. När någon man bryr sig om går bort börjar man automatiskt tänka på livet. Vilket jag gör mycket nu. Jag tror det går över och man faller in i sin gamla vana så småningom, men i sånna här lägen ska man stanna upp och se sig omkring. Varför stressar jag på mitt liv? Varför längtar man alltid till framtiden? När den väl kommer längtar man ju fortfarande till framtiden.. Varför inte leva den dagen som är just nu?
Inatt har jag drömt mycket om döden. Har letat efter alla möjliga människor, sprungit omkring och försökt säga farväl till alla. Ingen hade tid och dom var så svåra at hitta. Och ingen var på samma ställe.. Helt kaotiskt var det. Känns helt olustigt.
Vi hörs senare
- jennymk's blog
- logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Kommentarer
Jag tror att du har rätt, vi
Jag tror att du har rätt, vi lever många gånger i väntan på något. Ibland ser man filmer där någon tvingas leva om samma dag om och om igen, men egentligen har nog de flesta av oss levt så. Som en tågperrong. Vi tvingas om och om igen tillbaka till den där perrongen och väntar där på olika faser, personer och situationer. Jag tror egentligen inte att det har en lösning, för en del av det som definiierar mig som människa är att jag förmår längta och inte behöver leva hela livet i ett ständigt nu. Jag kan både längta och tänka tillbaka. Märkligt nog kan jag till och med längta tillbaka. En paradox egentligen, när längtan sträcker sig framåt och tillbaka anger något som varit. Men för att leva måste jag längta och minnas. Hakuna Matata är inte riktigt möjligt (och fast vi glömt det nu säger till och med filmen att det inte är så bra, Simba hämtas tillbaka från sitt Hakuna Mattata-liv för att fylla sin egen givna plats i livet). Men det jag tror vi glömmer är att vi borde se oss omkring mer på perrongen. Njuta mer. Stanna mer. Jag tillbringar så mycket liv i väntan, vem väntar jag med? Vem ser mig och vem ser jag. Det spelar ingen roll om människorna jag möter är tillfälliga gäster i mitt liv eller för alltid. Jag kan njuta av dem och njuta av den jag blir tillsammans med dem.
Som här. Här är jag inte för alltid. Här är någonstans vi befinner oss i kampen för att bli och förbli rökfria. I väntan på att abstinensen ska släppa, i väntan på att det nya beteendet ska bli vana, på att bli säkra och starka i den nya identiteten som ickerökare. När vi varit rökfria 3 månader kommer skrivandet antagligen tunnas ut något, när vi varit rökfria ett år kanske vi känner att det är dags att skriva ett inlägg om årsdagen och ta farväl (eller kanske försvinner vi bara?). Det är naturligt och gott att lämna perrongen när längtan infriats. Och jag längtar till och sträcker mig fram emot en tid när det är lika naturligt att gå upp och dricka morgonkaffet på balkongen som det fortfarande skulle vara att röka några minuter efter att jag vaknat. Men under tiden skriver jag en lång kommentar till dig och gläds åt att ändå vara här.