Är en 47 årig tjej!. Jag har rökt sedan jag var 14 år och ett paket om dagen sedan jag var 16 år. Det innebär att jag rökt i 33 år. Hade ett uppehåll på några år men skulle bara "ta några cig en festlig kväll". Det gick inte så bra. Har suttit fast nu sedan 2002 med önskan om att bli fri! Ingen tror att jag är rökare eftersom jag tränar som en tok. Går upp tidigt och tränar och tränar på kvällarna. Känner mig stark efter 6 dagar men igår var det en liten "katastrof" där jag gjorde mig ovän med mor och syskon. Jag blev mycket upprörd och ledsen och detta går säkert inte att reparera men varför ska jag ta cigaretterna till tröst. Försökte förklara att de kanske misstolkat mig och att jag haft en irriterad röst pga rökstopp men inte kan rökfria personer förstå sånt. Jag har alltid haft cigaretterna till tröst i lindrigare situationer än den här men måste försöka vara stark och motstå cigaretterna trots död, sjuksom och konflikter som hänt den senaste tiden. Detta trots att jag inte har någon släkt kvar att lita på. Tänker bli ego nu och bara fokusera på min egen lilla familj. Mest fokus är just nu på vatten, träna, klara av dagen timme för timme. Trött och okoncentrerad känner jag mig. Har tusen saker att göra och skulle egentligen sitta ned och fixa allt detta arbete men....Allt annat utom att sluta röka känns meningslöst. Jag fokuserar totalt på min kropp och andning. Så känner jag dag 6. Ber om styrka och peppning men varken vänner eller barn har rökt och förstår inte vad jag går igenom och att jag är stolt över varje timme. :-)