Första dagen

Igår rökte jag 15 cigarretter.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Först dagen med att sluta röka "på riktigt"... Eller det kanske är andra gången jag har en första dag som jag slutar. Förra gången var för knappt två år sedan och då gjorde jag till och med ett FB-inlägg om det (helt enligt receptet på alla sidor om att tala om för sin omgivning). Den här gången struntar jag i det och skriver här istället.

Vad är då mina motiv för att sluta? Jaa, dels är det det rent fysiska som till slut gör sig påmint, jag fyller 50 i höst och räknade ut att jag rökt i trettio år ungefär nu när jag fyllde i kontoansökan här. En skrämmande tanke, tänk att det är 30 år.

Jag har varit stressad under två års tid pga accelererande problem i min samborelation och därmed rökt mer än jag gjorde tidigare. Förr var min rökning mycket av en identitetsfråga, det var helt enkelt något jag gjorde som var "jag", som definierade mig. Numera känns det mer som en stressventil som jag faktiskt skäms över. Den senaste veckan har jag golfat och lagt märke till att jag rökt mer än vanligt under golfrundan, kanske så mycket som en cigarrett varannat hål (vilket blir totalt 9 cig under en runda plus någon före och efter) och jag har faktiskt känt effekterna av det efteråt, det känns i lungorna på ett sätt som gör mig orolig - eller i alla fall fundersam. Dessutom spelar jag nog sämre golf, vilket stör mig.

Jag har under lång tid ljugit för min sambo om mitt rökande, om omfattningen av det, att jag överhuvudtaget gör det, om jag feströker eller inte och så vidare. På morgonen när hon duschar går jag ut genom källardörren, röker en cigarrett och går sedan in och gör frukost åt oss. Detta har jag hålla på med länge länge. Tidigare gick jag och lade mig sent, efter att hon lagt sig för att kunna smyga ut och röka utan att hon märkte det. Likaså har jag skaffat mig ärenden, som att köra till soptippen, åka och handla, shoppa lite - bara för att komma ifrån och få ta en cig. När vi spelar golf tillsammans smyger jag undan och röker under förevändning att jag måste gå och kissa lite. Jag inser numera att detta beteende är säkert en del i våra relationsproblem. Även om relationen spricker vill jag inte dras med rökningen in i en annan möjlig relation och dessutom vill jag bli av med lögnar- och missbukarbeteendet.

Slutligen har jag drabbats av skamkänslor för att jag röker, jag känner att det gör mig till en sämre människa i andras ögon och där vill jag inte vara. Rätt eller fel, jag kanske bara projicerar mina egna föreställningar.

Sisådär, skönt att skriva av sig. Detta är mer än jag berättat för någon om min rökning tidigare - jag tar inte ens upp det med min terapeut - så pinsamt tycker jag att det är.

Kommentarer

Känner igen mig med

Känner igen mig med identiteten och cigaretterna, och det är nog det svåraste för mig. Att se mig själv som icke rökare. Enda gången jag slutat röka var när jag blev gravid med min dotter. Men för att vara ärlig så gick det enklare för jag hade ljuset i slutet på tunneln när jag kunde röka igen, efter graviditeten. Nu kommer det bli mycket svårare tror jag.
Första dagen är svårast

Hej!! Det är värt att fimpa

Hej!!
Det är värt att fimpa och kämpa för hälsans skull.(för alltid).
Kämpa på, all lyckan önskas..

© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se