tänk om, tänk rätt...

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Mycket stort .

Vädjade om hjälp för inte alls så länge sen, men med suget från helvetet känns det som en evighet. Jag pendlar mellan att hitta ursäkter till att få röka, till att hitta orsaker till att inte röka. Det svåraste med att sluta röka enligt mig är att konsekvenserna är så långsiktiga, och tillfredsställelsen är direkt. Tillfredsställelse kan min hjärna få inom loppet av 5 minuter, bor granne med en mack som har öppet dygnet runt. Idag, imorgon, i övermorgon och dagarna efter det kan min hjärna få detta lugn, få sitt begär och beroende besvarat. Fram till den dagen det är för sent för mig att fimpa min sista cigarett. Jag kanske aldrig kommer att få se glimten av konsekvenser av att ha rökt eller om jag fortsätter att röka. Eftersom jag lever i det är det svårt att se hur det påverkar. Hade jag sett, känt av, upplevt eller fått se in i framtiden om konsekvenserna av rökningen hade det inte varit lika svårt. Hade belöningen av att sluta röka kommit lika snabbt som tillfredsställelsen av att röka hade det inte varit några problem.

Så jag försöker se det ur ett längre perspektiv. Jag VÄGRAR vara rökare livet ut, jag VÄGRAR vara efterklok och jag VÄGRAR att vara rökare minst 2 år innan jag planerar att bli gravid. Det är mina två grunder till att sluta röka. Men när är det den perfekta tiden att sluta? Livet ut är förhoppningsvis en lång tid. Men vart är startpunkten? Hur har jag tänkt där? Och jag är inte ens i närheten av att planera in en graviditet, har inte ens hittat den rätta ännu. Så när är det dags för mig att sluta av den anledningen?

Jag har länge sagt att jag ska sluta röka när jag tagit examen, det är då jag blir "vuxen på riktigt" enligt mig. Det är två månader fram till dess och anledningen till att jag slutar nu är för att jag nästa vecka ska iväg på en arbetsresa i 5 dagar, där kan jag inte under några som helst omständigheter röka och jag måste ha mitt humör på topp från tidig morgon till sen kväll. Jag tänkte därför ta den största smällen nu veckan innan. Jag tänkte från början inte sluta på riktigt nu, därför är jag rädd att jag kommer göra återfall när jag kommit hem eftersom jag är expert på ursäkter!

Jag kan höra mig redan nu säga... - Det är lugnt, jag kan vara feströkare. Det är lugnt, bara ett paket till. Det är lugnt, EN cigarett skadar inte? Det är lugnt, jag tänkte ju faktiskt sluta när jag tagit examen. Det är lugnt, jag är fortfarande ung. Det är lugnt, jag kommer ändå inte vara rökare livet ut. Eller det värsta av allt.... Det är OKEJ, för att dagen har varit skit och jag förtjänar det. Eller.. Det är lugnt, jag bryr mig inte! Det är lugnt, det är lugnt, det är lugnt......... Bara bortförklaringar och jag skjuter bara upp problemet.. För jag VET att det finns INGEN perfekt tidspunkt i livet eller om året då det är MINDRE jobbigt att sluta röka. Det kommer ALLTID vara lika jobbigt att sluta om jag börjar igen. Det kommer INTE förenkla och det kommer INTE få mig att må bättre. Det enda jag gör om jag tänder en cigarett just nu är att jag matar monstret inom mig.

Det sjukaste är att jag fortfarande förnekar att det är nikotinabstinens jag lider av just nu... I min värld handlar abstinens om fysiska besvär, jag lider mest av de psykiska. Den enda anledningen till att jag trånar efter att få röka nu är att jag saknar mina stunder med det. Jag saknar att röka, som fan! Jag saknar det mest på kvällarna, jag saknar det under mina studiepauser och jag saknar det som en break från vardagen.

Men, en klok person tipsade mig om en bra sak här inne. Att man ska göra delmål i vardagen, då känns det inte lika jobbigt. Så just nu är mitt mål att klara dagen ut, gissa om jag kommer vara stolt över mig imorgon för att kunna säga att jag klarat HELA 5 DAGAR RÖKFRI!

© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se