De ja vu?

Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Jag tyckte precis att jag hade skrivit ett inlägg redan, men tydligen inte?...? Håller på att bli galen...
Jag har haft en så bra period nu en längre tid att jag borde ha fattat vad som komma skulle. Men ändå, jag blir så tagen på sängen varje gång, eller liksom överraskad..Nej, överraskad låter för positivt, ertappad...nej...äh. Det känns som om någon drar krokben, eller drar mattan under fötterna, eller plötsligt trycker mitt huvud under vattenytan, så snabbt att jag inte ens hinner uppfatta vem det är som vill ha livet av mig.
Ungen åkte till sin pappa igår, jag åkte till mitt möte med psykologen, sen träffade jag en gammal vän som för tillfället har ett ganska omtumlande liv, sedan kom jag hem, gick ut med hunden, åt god mat, kollade på tv, gick och lade mig. Allt väl. Men det är något med min säng, det är något som händer med min säng när jag har persioder av sömnlöshet. Min säng, min sköna, breda, ljuvliga säng, i mitt varmt inredda, vackra, avslappnande, svala, städiga, mörka sovrum, mitt täcke, mina dynor, mina kläder och min kropp, ALLT vänder sig emot mig. Jag riktigt kände hur min positivitetsnivå som var helt okej när jag lade mig, bara rinner iväg, det känns som om jag läcker, allt gott rinner ur mig, som vatten ur en sil, och kvar blir bara kalla, vassa, kantiga stenar som skaver mot varnadra och allt i deras närhet. Och min säng blir hård, täcket för varmt, dynorna för fluffiga, nacken blir sjuk, hela min kropp börjar klia. Jag vill ut ur mitt skinn, mina fötter krampar, håret kittlar, det ringer i öronen. Jag hatar allt och alla vid det här laget, jag hatar sambon som har mage att ligga där och ANDAS för högt, jag hatar hunden som smaskar i sömnen, jag hatar katterna som äter i nedre våningen, mössen som springer i väggarna, värmepumpen som för oljud. Mest av allt hatar jag de där förbannade röda siffrorna som exakt visar hur snabbt mitt liv rinner iväg, hur lång tid jag ödar på att vara arg och ledsen och fylld av hat.

Då brukade jag dra en stor filt runt mig, och sätta mig i stolen på balkongen och röka. Jag rökte bort alla sömntroll, alla spöken som om nätterba viskar hur misslyckad jag är, jag rökte mig glad igen, lugn igen, nästan lycklig. Där kunde jag sitta och blicka ut över min skog, på min gård, runt mitt hus, lyssna hur tyst det var, känna hur allt faller på plats, jag är ett med universum där långt uppe. Jag rökte tills allt var bra igen, tills tårarna torkat och kylan ute gjort att sängen inne lockade igen.

Nu röker jag inte, därav förbättrar jag inte världen, därav torkar inga tårar och infinner sig ingen lycka, vill min hjärna att jag ska tro.

Det är som en jävla parasit i min hjärna, så känns det. Som en växt i min hjärna som förvränger allt jag ser och hör, hånar alla tankar jag har och puffar ner mig igen varje gång jag får näsan över kanten på skålen. Och så ligger jag där igen, på botten.

Jag vill ha bort den.

Kommentarer

kram!

kram!

Nu har det gått 2 dagar, så

Nu har det gått 2 dagar, så du kanske mår bättre redan. Bara två saker : Livet rinner inte alls iväg så fort och meningslöst som det kan se ut ibland, varje ålder har sin tjusning och sina påfrestningar. Jag tycker det är som med rökstoppet, jobbigast i början rena helvetet emellanåt och så väntar paradiset på slutet-och då menar jag inte bibelns paradis(är bibelkunnig men inte speciellt troende). Jag menar det paradiset som man har byggt själv under sin livstid. Och punkt 2: Den där rofyllda, lyckliga stunden på altanen, visst fanns den, men den finns även utan cigarett. Nu gick du ju ut för att stilla rökbegäret i första hand och det är klart att det känndes fridfullt. Det är nog lite nostalgitripp över det hela. Om allt var bra, varför ville du då ändra på det? Just det, du vet ju svaret. Men livet kan vara jobbigt ibland, du kommerupp till ytan igen, det vet du. En sådan son du kan visserligen sjunka till botten, men ligga kvar där? Nej, inte du!!

Jag är bara programemrad så

Jag är bara programemrad så att jag, istället för att vänta en stund, ta ett steg tillbaka, fundera lite, ta en dag i taget, måste göra en massa ändringar hela tiden, om jag inte är lycklig. Och nu, när jag inte varit riktigt lycklig på länge, hittar jag bara på en massa att förändra på hela tiden, jag ser inte vad jag har, jag njuter inte av det, utan jag vill bara få någon föränfring till stånd, i hopp om att må lite bättre. I själva verket möblerar jag bara lite om, där nere i skålen, istället för att påriktigt titta uppåt och kolla vad det är jag längtar efter så starkt. Ush...när jag är så här orsakar jag alltid en massa kalabalik med nära och kära, bara för att jag är så jävla obekväm med mig själv. Kanske det bara är måndag? jag vet inte...

Med den självkännedomen och

Med den självkännedomen och de kunskaper du har kan det på sikt ju bara gå uppåt för dig. Men intellektet ligger alltid före känslan i sådana lägen. En sak är vad man logiskt räsonera fram, en helt annan sak är vad man känner trots alla fina insikter. När tanke och känsla stämmer överens då är man i balans och känner sig lycklig. Ja, som sagt är jag ju inget proffs, alltså ingen psykolog men jag är proffs på livet och hur man överleva värsta svackor med livsglädjen i behåll. När du ger dig tid att stanna upp och se dig omkring, när du kan leka med tankar på förändringar utan att sätta igång genast, då blir det bättre. Apropå möblera om: Är du en som möblera om på riktig, alltså flytta runt möbler flera varv varje år för att hitta den perfekta balansen i rummet? Jag var nämligen en sådan, tills jag hittade rätt till slut. Samma sak med trädgården, flyttade perenner, buskar, t.o.m. träd, gångar, rabatter, ja, allt utom huset och sedan var det plötsligt klart, det tog mig 300 år att skapa paradiset och mycket gick på känn och trial and error. Trettio år skall det stå. Du är klok, Tinntu, du kommer fram och lite kaos skall väl omgivningen tåla, det ingår i livet, det skall gå upp och ner, det blir ju tråkigt annars.

Ser att du är inloggad, så

Ser att du är inloggad, så trevligt med sällskap. Jag passar på att njuta av friheten, skall ut i skidspåret med min runkeeper app innan livets allvar börjar och de små barnen levereras för en veckas vistelse hos glada mormor, utvilad, än så länge utsövd och i allmänt gott skick.

Aaah! De små barnen ;) Det

Aaah! De små barnen ;) Det låter så vist och klokt, allt du skriver. Och du ger mig så mycket hopp och lugn...det är så skönt att läsa. Du är som en broms för min hjärna, tack! Jo, jag möblerar om, konstant. I väntan på den dagen då allt har hittat sin rätta plats. Så skönt att veta att den dagen finns där framme någonstans ;) Ha en underbar dag! Och kom ihåg att du piggar upp mig med dina ord!

© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se