Varför jag vill sluta

Sluta röka

Igår rökte jag 25 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra.

Idag har jag bestämt mig att jag ska sluta röka den 11 April

Slutade igår.

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Köper inga mer cigaretter nu. Inte till mig själv åtminstone.
Överlevde ju mitt testdygn så nu när jag redan klarat av ett faktiskt riktigt tufft dygn vill jag flyga vidare.
Just nu känner jag mig väldigt glad och extremt peppad.
Jag vet ju att det kommer tuffa ögonblick och de sannolikt kommer snart men just nu njuter av den sköna känslan. Råkade se ovanligt många "trasiga" rökande människor på stan idag på väg till jobbet.
Det såg inte så himla lockande ut att röka alls.

MEN: jag kommer att behöva er!
Och just nu önskar jag tips på bra belöningar.

En egen jag hittat på är att blanda till en riktigt god citron-äpple-mynta-ingefärs-smoothie. Toppad med cayennepeppar. Gjord på färska råvaror.

Men jag skulle vilja ha en lång lista med massor av olika belöningar.
Det behöver inte vara något man kan äta eller dricka.
ALLA tips är välkomna. Det som ni själva tycker är bra belöningar.
Jag vill fira varje rökfri dag nu den första veckan. Och om jag tar samma slags smoothie varje dag är risken att jag inte kommer att uppleva det som en belöning.

Så: ös på!
Tack på förhand!

Bara 131 dagar kvar....

.... och då skall jag som genom ett under ha muterat till en inte-längre- vilja - rökare? Jag kommer att avhålla mig från att röka även denna tid. Jag kommer att bli en GIGANT(min egen lilla morot ). Och sedan? Redan nu gör jag upp modeller och scheman hur jag skall gestalta mitt liv som tillfällighetsrökare. Se cigaretterna, eller kanske pipa eller cigariller som njutningsmedel, som vin eller choklad. Jag dricker sällan vin, altid bara ETT glas till riktigt god mat, äter sällan något sött, egentligen bara till storhelger, jul, påsk etc. Så tänker jag mig min framtida rökkonsum. VILKET SJÄLVBEDRÄGERI!
Jag hade i begynnelsen bara tänkt mig en rejäl avgiftning på ett år. Och sedan hade jag tänkt fortsätta att röka. Inte ett bloss under detta år och det gick bra, tidsbegränsat uppehåll är inget större offer. Vad gör man inte för sin hälsa? Sedan fick jag smak för friheten, så jag förlängde efter lite tuffa förhandlingar med mig själv tiden till 1000 dagar. Under tidens gång fanns det långa perioder då jag hade kommit till den punkten, då tanken på rökning var mig helt främmande, nästan löjligt ovidkommande. Och nu vill jag återvända till någon form av rökning igen?
Jag har läst hela min blogg igen, även andras bloggar. Många har börjat igen efter några år och slutat igen. Vill jag vara en av dem? Jag är kärnfrisk, i toptrim, det var jag även som rökare, fast lungkapaciteten är nu ännu bättre, inbillar jag mig. Jag är nöjd med mitt liv, det fattas mig ingenting. Vad behöver jag då cigaretter till?

Börjar om med ny tråd och alltså nytt försök att sluta!

Igår rökte jag 6 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Börjar alltså på ny tråd.
Den förra började bli väl lång.

Mitt problem just nu är fortfarande ett visst velande.
Om jag verkligen vill sluta.
Och just nu VILL jag tveklöst sluta.
Men det paradoxala är hur jag samtidigt kan längta efter dessa mina små rökpauser som jag fortfarande har.
Som jag tillåtit mig att få behålla knappt två veckor till.
Hur kan jag njuta? Och samtidigt vilja sluta?
Jag gör det ju inte direkt lätt för mig själv .

Tidigare när jag slutat har det oftare varit pang på rödbetan med stopp relativt direkt.
Men någon gång har jag testat att trappa ner och sätta upp ett datum en bit fram i tiden, tex nu senast i höstas även om det var väldigt kort inpå och mer av karaktären "jag försöker se till att sluta INNAN den-och-den-helgen (då jag skulle på yoga-retreat) då det faktiskt var förvånansvärt "lätt" att sluta (även om "lätt" är fel ord eftersom hela projektet att-sluta-röka är apasvårt och allt annat än lätt. Men jämförelsevis alltså.

Nu känns det inte så.
Nu våndas jag och njuter och våndas och njuter och i värsta fall vinner njutningen över mitt beslut!
Och det vill jag liksom inte. Jag VILL INTE känna mig tvingad att röka varje dag. Feströk skulle vara det optimala men jag klarar inte det. Och det har jag förstått nu tror jag.

Så frågan nu är om jag ska sluta FÖRE mitt uppsatta datum - för att inte röka under påsken då jag kommer att umgås med någon som röker relativt mycket. Jag vet av erfarenhet att det (för mig) är lättare att sluta om jag inte är i närheten av andra som röker och inte har möjlighet att bli bjuden / själv fråga om en cigg.
Å andra sidan om jag måste sluta precis efter: blir det ännu svårare efter att (förmodligen) ha rökt MER än vanligt och i värsta fall förhandlar jag bort mitt sluta-röka-datum eller t.o.m hela idén.
Min fru tycker jag ska sluta innan. Alltså när det här sista paketet tar slut.
Det är ungefär halvfullt.
Själv är jag alltså kluven.
Vad tycker ni?

Imorgon är det dags

Igår rökte jag 15 cigarretter.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Imorgon är det alltså dags för rökstoppet.
Jag tänker mig att jag ska tända "den sista" ciggen ikväll innan jag går hem så jag kan kasta bort allt som fortfarande står kvar i form av askkoppar, tändare och eventuella cigg.
Nikotinhjälpmedel är inhandlade och står och väntar på köksbordet - men jag är livrädd för dem! Har inte provat något som fungerat hittills - allt ger mig hjärklappning och illamående, men hoppet står till att plåster ska kunna hjälpa till under dagen iaf. Tänker inte sova med det på, för det blir alldeles för mycket...

Oj - det här är skrämmande!
Försöker tänka att "det är klart jag kan sluta". För det är klart man kan. Men en liten gnagande röst i mitt huvud säger "jo visst kan du - men är du säker på att du vill?"
Det är väl just det som är problemet - jag är inte säker på att jag vill, även om jag inte tror mig ha någon annan positiv utdelning av mitt rökande än att jag går iväg en stund.

Motivation och lättnaden

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Jag tänkte på min motivation igår. Jag är ju gravid och har såklart där en otrolig drivkraft och det var också det som till slut fick mig att ta steget. Dock, jag slutade inte på en gång. Rökningen (nikotin överlag antar jag, jag har aldrig hållt på med snus eller n-läkemedel) är ett sånt bedrägligt och starkt missbruk och jag skäms över hur hårt jag höll i det trots att jag bär ett barn strax under lungorna . Nåväl, gjort är gjort och nu röjer jag inte. Det var just skammen och ångesten som puttade mig över gränsen - den blev större än röksuget.

När det kommer till kritan så ger inte niktoin så brutala fysiska abstinensbesvär och det i kombination med ångesten har gjort att det funkar trots att suget efter att röka uppstår då och då. Utan ångesten för bebisen tror jag det hade varit oerhört tufft och jag är lite rädd för vad som händer när jag så att säga är ensam i min kropp igen.

Fallgroparna är många och precis som för många är vårsolen en utmaning nu, att sitta lutad mot en solvarma vägg med en kopp kaffe - utan att röka? Alkohol är ju inget jag behöver bekymra mig över på ett tag till iaf. Jag har börjat identifiera mina fallgropar och ffa klarar jag inte av att bli väldigt upprörd. Arg och/eller ledsen är mitt mest sårbara skick och det gäller att undvika stress och fallgropar kring det.

Till er som är rädda för att sluta - var inte det. Leta efter er motivation och era fallgropar, suget är inte så elakt som man tror. Åtminstone inte länge eller hela tiden.

Sluta (igen)

Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Jag har redan slutat en gång. Rökte i 17 år, höll upp i åtta och ett halvt år, sen av nån jäkla korkad anleding började jag igen i december men måste bryta denna vana nu innan det går för långt.
Jag vet ju att det går!

Är inte bekväm med rökningen alls.
Jag smyger så inte grannarna ska se. Smyger så inte kollegorna ska se. Skäms när jag möter någon jag känner och jag har en cigg i handen. Får ibland hjärtklappning efter en cigg. Allt är dåligt med ciggaretter!

Så nu kör vi. No moore cigg och jag är icke-rökare igen.

Sluta (igen)

Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Jag har redan slutat en gång. Rökte i 17 år, höll upp i åtta och ett halvt år, sen av nån jäkla korkad anleding började jag igen i december men måste bryta denna vana nu innan det går för långt.
Jag vet ju att det går!

Är inte bekväm med rökningen alls.
Jag smyger så inte grannarna ska se. Smyger så inte kollegorna ska se. Skäms när jag möter någon jag känner och jag har en cigg i handen. Får ibland hjärtklappning efter en cigg. Allt är dåligt med ciggaretter!

Så nu kör vi. No moore cigg och jag är icke-rökare igen.

Över 4 veckor

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Mycket lite .

För veckor sedan hade jag varit rökfri i 72 timmar och är det fortfarande
Så stolt över mig själv :) Idag är jag ledig och njuter av solen utan cigg!
Ha en trevlig helg :) Kram ♡

Varje dag

En text som hjälpte mig på vägen. :)

Krönika
Det spelar ingen roll hur tufft vi har haft det i livet, vi kan alltid börja om igen. Visst kan vi uppleva oss maktlösa eller utan valmöjligheter, men det är bara en effekt av de reagenser vi haft på grund av det jobbiga vi har upplevt.
Vi har möjligheten att välja. Om och om igen kan vi välja nytt. Hur vi ska må, hur vi ska agera, hur vi ska dra lärdom av våra erfarenheter så vi kan bygga en bättre framtid för oss.

När vi stakat ut vår nya framtid så är den dock inte huggen i sten. Vi kan behöva ompröva våra tidigare val och göra nya. Vi kan trilla igen men vi får välja att ligga kvar eller resa oss igen. Ingen kan tvinga oss att ligga kvar. Ingen kan hindra oss, mer än vi själva, att börja om igen.

Men när vi ger saker lite tid, arbetar med våra problem aktivt så kommer vi att få distans till dem. Vi inser att det finns alla möjligheter och anledningar att göra nya val – val vi tidigare inte sett därför att vi krampaktigt hållit fast vid föreställningen att vi inte hade några. Det är alltid som mörkast före gryningen.

Så hur illa kan det bli egentligen? Kan vi förlora kärleken till oss själva? Jag tror inte det – den kan vara väl dold men kärleken finns alltid inom oss, vi behöver välja att låta den komma fram. Den hjälper oss igenom våra svåraste stunder. Den hjälper oss att resa oss igen. Den hjälper oss att välja livet, att börja om igen!

• Ingenting varar för evigt
• Ingenting är perfekt
• Ingenting blir någonsin färdig

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se