Varför jag vill sluta

mitt mål är att vara rökfri innan jag fyllt 18

Humör nu: Varken bra eller dåligt.

Hej! jag är en tjej på 17 år som har rökt sedan jag var 15, jag har försökt sluta ett par gånger med längsta uppehåll på en vecka. jag vill inte röka längre det var bara ett jävligt dumt val av mig som 15-åring då jag mådde extremt psykiskt dåligt, cigaretterna har varit en tröstnapp för mig genom ångest och ilska men jag vill inte mer nu! jag vill inte vara slav till en förbaskad cancerpinne. ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra. jag har skickat ett mejl till tobaksenheten i mitt län jag får se vart det leder.

Nytt försök

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Mycket bra. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Hej !

Jag misslyckades som sagt igen vid mitt senaste försök och tänkte skjuta upp nästa försök till hösten men sen i helgen så blev jag bara så jäkla trött på att röka. Trots att jag inte var röksugen gick jag ut och rökte bara för att jag var rastlös eller hade tråkigt. Givetvis fanns det några cigaretter som var "nödvändiga" men de allra flesta är ju inte det. Men jag tröttnade helt enkelt och plötsligt nu är jag på dag två som rökfri utan några som helst problem.

Jag har tänkt väldigt mycket de här dagarna och mitt största problem vid alla mina försök har varit att jag förminskar mig själv genom att tänka tankar som: Vad håller jag ens på med? Det är väl klart att jag inte kommer att lyckas haha det är bara att börja röka igen istället.
På något sätt försöker jag också "förfina" rökningen och tänka att jag ändå är så ung, majoriteten av mina vänner röker och jag är en av dom, det är klart att jag inte kommer att kunna sluta röka bara? Det är ändå inte såååå farligt att röka, det är ju så många som röker.

Det är så sjukt att man tänker på detta sättet men man försöker ju komma med alla möjliga typer av argument för att rättfärdiga rökningen. Jag tror att det är viktigt att jag blir medveten om mina egna tankefällor och på så sätt kan motsätta mig dom. Det är väl klart att jag kan sluta röka? Det är väl klart att rökning inte är ett dugg bra? Jag tror att mycket beror på att alla mina vänner som röker som är i samma ålder, runt 22, är helt obrydda om sitt rökande. Dom reflekterar inte över det och har ingen önskan om att trappa ner eller sluta och då börjar min dumma hjärna tänka att om dom kan röka med gott samvete utan att va det minsta oroliga över sin hälsa osv så kanske jag också kan va det och att det faktiskt inte är något dåligt med att röka.

Givetvis vet jag att allt det här är bullshit men man försöker ju intala sig dessa lögner. Sjukt.
Jag bara svamlar på här känner jag men hur som helst, andra rökfria dagen och det känns underbart :D

Första steget

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Mycket bra. Nikotinsug nu: Inget.

Jag fyllde 26 år för två veckor sedan och då slog det mig att jag rökt i över 7 år.
"Usch!!" Var första tanken. Pga stress i skolan hade jag rökt ovanligt mycket sedan årskiftet, nästan så jag kunde fysiskt känna hur lungorna bara blev svartare och cigg smakade inte gott längre. Det var snarare smaken av skuld och ångest varje gång jag tände på en cigg.

För 1,5 år sen lyckades jag sluta i ett halvår. Denhär gången är mitt mål att vara rökfri i ett år! Och förhoppningsvis längre fram än så!

Min största fiende är det den sociala ciggen. Lyckas jag komma över den så vill jag hoppas att jag är på god väg till en rökfri vardag!

bestämt mig

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Plötsligt kom jag till insikt om att det är nu eller aldrig. Så som jag har skämt bort mig själv på senaste tiden, med spännande och avkopplande resor, ledighet och egen tid! Jag kommer aldrig att må bättre så det är NU jag måste sluta. Nu som jag har kraften! Jag har trott att jag måste skaffa champix och sluta successivt, tänkt att jag ska kontakta vårdcentralen och skjutit beslutet framför mig. Men jag har ju faktiskt aldrig testat min förmåga att sluta, inte på trettio år!! Så därför tänkte jag, att jag måste ju se hur det går utan hjälpmedel först. Hur länge står jag ut? Tanken kom samtidigt som jag rökte min sista cigarett, efter middagen på påskafton. Slängde inte resten av ciggen, det skulle kännas för drastiskt. Hittills har det inte varit jobbigt. Har mest känt att mina tankar blir oklara en stund, men det går fort över. Imorgon blir första rökfria dagen i vardagen, får se hur det går nu när vi ska in i rutinerna igen efter ledigheten. Min stora motivation är att jag inte vill oroa mig för alla risker som är med rökning. Jag känner mig dum som rökare, och dum är jag inte! Och så är det givetvis barnen - de ska inte längre behöva bekymra sig för att jag röker. Jag har inte berättat för man och barn att jag har slutat ännu...får se när de upptäcker det!

Beslutet om att sluta röka

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

I dag är det 12 dagar sedan jag slutade att röka.
Det har gått enklare än vad jag trodde, det är inte cigaretten i säg som lockar, mer vanan att nu brukar jag gå ut och röka. Jag måste hitta andra sätt att "belöna" mig på, om jag nu behöver ha en belöning?
Fast jag kan förstå tomhetskänslan, för det är ändå så att den där cigaretten har varit min vän i ca 25 år, det är svårt att göra sig av med den vanan.

Men allt det här började med att jag tog mig i kragen och gick till tandläkaren, har så dåliga tänder och tandläkarskräck. Fick en chock, visste att detta kommer att kosta en slant, men inte så mycket.
Så det var ett enkelt val att sluta röka, jag kan inte fortsätta att förstöra redan trasiga tänder med rökningen. Och inte speciellt nu när jag kommer att lägga ner så sjukt mycket pengar på detta.
Jag lägger undan alla pengar som jag skulle ha rökt upp, det får bli pengar till tänderna istället.

Sedan har jag aldrig gillat att vara "slav" under något. Under alla dessa år som jag har rökt, så har det alltid stört mig att cigaretterna bestämmer. Måste räkna så att det räcker till morgondagen, eller måste åka tidigare för att hinna köpa cigg, nu räcker det till lunch osv. Även fast detta har stört mig, så har suget efter cigaretten varit för starkt.

Mina barn har tjatat på att jag sluta, min man har köpt tuggummi, plåster m.m under åren. Men det har inte spelat någon roll, jag var tvungen att själv bestämma mig. Sedan är det så klart sorgligt att pengarna (till tandläkaren) gjorde så att jag bestämde mig för att sluta och inte för mina barn och min man skull.
Men nu är det som det är, nu ska jag sluta i varje fall. Eller rättar sagt jag har slutat röka!

Sluta röka

Igår rökte jag 25 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra.

Idag har jag bestämt mig att jag ska sluta röka den 11 April

Slutade igår.

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Köper inga mer cigaretter nu. Inte till mig själv åtminstone.
Överlevde ju mitt testdygn så nu när jag redan klarat av ett faktiskt riktigt tufft dygn vill jag flyga vidare.
Just nu känner jag mig väldigt glad och extremt peppad.
Jag vet ju att det kommer tuffa ögonblick och de sannolikt kommer snart men just nu njuter av den sköna känslan. Råkade se ovanligt många "trasiga" rökande människor på stan idag på väg till jobbet.
Det såg inte så himla lockande ut att röka alls.

MEN: jag kommer att behöva er!
Och just nu önskar jag tips på bra belöningar.

En egen jag hittat på är att blanda till en riktigt god citron-äpple-mynta-ingefärs-smoothie. Toppad med cayennepeppar. Gjord på färska råvaror.

Men jag skulle vilja ha en lång lista med massor av olika belöningar.
Det behöver inte vara något man kan äta eller dricka.
ALLA tips är välkomna. Det som ni själva tycker är bra belöningar.
Jag vill fira varje rökfri dag nu den första veckan. Och om jag tar samma slags smoothie varje dag är risken att jag inte kommer att uppleva det som en belöning.

Så: ös på!
Tack på förhand!

Bara 131 dagar kvar....

.... och då skall jag som genom ett under ha muterat till en inte-längre- vilja - rökare? Jag kommer att avhålla mig från att röka även denna tid. Jag kommer att bli en GIGANT(min egen lilla morot ). Och sedan? Redan nu gör jag upp modeller och scheman hur jag skall gestalta mitt liv som tillfällighetsrökare. Se cigaretterna, eller kanske pipa eller cigariller som njutningsmedel, som vin eller choklad. Jag dricker sällan vin, altid bara ETT glas till riktigt god mat, äter sällan något sött, egentligen bara till storhelger, jul, påsk etc. Så tänker jag mig min framtida rökkonsum. VILKET SJÄLVBEDRÄGERI!
Jag hade i begynnelsen bara tänkt mig en rejäl avgiftning på ett år. Och sedan hade jag tänkt fortsätta att röka. Inte ett bloss under detta år och det gick bra, tidsbegränsat uppehåll är inget större offer. Vad gör man inte för sin hälsa? Sedan fick jag smak för friheten, så jag förlängde efter lite tuffa förhandlingar med mig själv tiden till 1000 dagar. Under tidens gång fanns det långa perioder då jag hade kommit till den punkten, då tanken på rökning var mig helt främmande, nästan löjligt ovidkommande. Och nu vill jag återvända till någon form av rökning igen?
Jag har läst hela min blogg igen, även andras bloggar. Många har börjat igen efter några år och slutat igen. Vill jag vara en av dem? Jag är kärnfrisk, i toptrim, det var jag även som rökare, fast lungkapaciteten är nu ännu bättre, inbillar jag mig. Jag är nöjd med mitt liv, det fattas mig ingenting. Vad behöver jag då cigaretter till?

Börjar om med ny tråd och alltså nytt försök att sluta!

Igår rökte jag 6 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Börjar alltså på ny tråd.
Den förra började bli väl lång.

Mitt problem just nu är fortfarande ett visst velande.
Om jag verkligen vill sluta.
Och just nu VILL jag tveklöst sluta.
Men det paradoxala är hur jag samtidigt kan längta efter dessa mina små rökpauser som jag fortfarande har.
Som jag tillåtit mig att få behålla knappt två veckor till.
Hur kan jag njuta? Och samtidigt vilja sluta?
Jag gör det ju inte direkt lätt för mig själv .

Tidigare när jag slutat har det oftare varit pang på rödbetan med stopp relativt direkt.
Men någon gång har jag testat att trappa ner och sätta upp ett datum en bit fram i tiden, tex nu senast i höstas även om det var väldigt kort inpå och mer av karaktären "jag försöker se till att sluta INNAN den-och-den-helgen (då jag skulle på yoga-retreat) då det faktiskt var förvånansvärt "lätt" att sluta (även om "lätt" är fel ord eftersom hela projektet att-sluta-röka är apasvårt och allt annat än lätt. Men jämförelsevis alltså.

Nu känns det inte så.
Nu våndas jag och njuter och våndas och njuter och i värsta fall vinner njutningen över mitt beslut!
Och det vill jag liksom inte. Jag VILL INTE känna mig tvingad att röka varje dag. Feströk skulle vara det optimala men jag klarar inte det. Och det har jag förstått nu tror jag.

Så frågan nu är om jag ska sluta FÖRE mitt uppsatta datum - för att inte röka under påsken då jag kommer att umgås med någon som röker relativt mycket. Jag vet av erfarenhet att det (för mig) är lättare att sluta om jag inte är i närheten av andra som röker och inte har möjlighet att bli bjuden / själv fråga om en cigg.
Å andra sidan om jag måste sluta precis efter: blir det ännu svårare efter att (förmodligen) ha rökt MER än vanligt och i värsta fall förhandlar jag bort mitt sluta-röka-datum eller t.o.m hela idén.
Min fru tycker jag ska sluta innan. Alltså när det här sista paketet tar slut.
Det är ungefär halvfullt.
Själv är jag alltså kluven.
Vad tycker ni?

Imorgon är det dags

Igår rökte jag 15 cigarretter.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Imorgon är det alltså dags för rökstoppet.
Jag tänker mig att jag ska tända "den sista" ciggen ikväll innan jag går hem så jag kan kasta bort allt som fortfarande står kvar i form av askkoppar, tändare och eventuella cigg.
Nikotinhjälpmedel är inhandlade och står och väntar på köksbordet - men jag är livrädd för dem! Har inte provat något som fungerat hittills - allt ger mig hjärklappning och illamående, men hoppet står till att plåster ska kunna hjälpa till under dagen iaf. Tänker inte sova med det på, för det blir alldeles för mycket...

Oj - det här är skrämmande!
Försöker tänka att "det är klart jag kan sluta". För det är klart man kan. Men en liten gnagande röst i mitt huvud säger "jo visst kan du - men är du säker på att du vill?"
Det är väl just det som är problemet - jag är inte säker på att jag vill, även om jag inte tror mig ha någon annan positiv utdelning av mitt rökande än att jag går iväg en stund.

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se