Tänkte att använda mig av loggen (och förhoppningsvis av era/några kommentarer) för att påminna mig själv om hur det var innan...vilka argument jag hade när jag tänkte att jag borde försöka sluta röka, osv.
En egen påminnelse om stressen o skammen...

Vi har rökfri arbetstid på mitt jobb. Vi/man får alltså röka på obetald rast, övriga tiden får du smygröka.
Skammen jag kände när någon såg mig, skammen jag kände när jag gick in till arbetsplatsen och visste att jag luktade....
Den skammen slipper jag nu...=)))

Ja så var det dax att sluta röka igen. Jag har försökt så många gånger men inte lykas. Men vi får se om denna gången går.

Det känns jobbigt men ändå bra. jag har sån slemig hals när jag vaknar på morgonen samt hostan som aldrig ger sig, så det är först och främst därför jag vill sluta, och för jag känner mig inte fräch.

nu har det gått 1dygn och 18timmar sen jag tog min sista cigg.

Svårast tycker jag efter man har ätit eller ska ut med hunden, eller vid rast.

fast jag tycker att det är lite kul för jag vill se när min sambo märker att jag har slutat för han vet inte om detta än.

Jag tar en dag i taget! få se hur det kommer gå men jag måste bli av med slemet i halsen på morgonen...

Tänkte bara ge en liten tillbakablick i mina rökvanor också.

Började röka som 14-åring (är 47 idag) och har rökt konstant sedan dess. Minst ett paket per dag de första 10 åren, därefter minst två paket per dag fram till jag fimpade för gott, för tre dagar sedan!

Fram till för ca. fem år sedan har jag aldrig ens tänkt på att sluta röka! Hävdade tvärtom i sten att jag inte mådde dåligt av det överhuvudtaget (och det gjorde jag då inte heller, vad jag själv märkte alltså!)
Men 2007 fick jag plötsligt svårigheter med andningen och blev skickad på en rad undersökningar:
Först lungröntgen och spirometri. Inga fel hittades där (min lungkapacitet i spirometrin var till och med högre än förväntat för en ickerökare i min ålder. :-o ...) Till slut hittade man "felet" via gastroskopi - nämligen ett stort magmunsbråck som efter en period med extrainstensivt musicerande (jag är sångerska/musiker) blivit för hårt belastat och därmed gett symptom även i luftrör/stämband.

Där någonstans föddes ändå min tanke om att försöka sluta röka. Under ett år ungefär, testade jag därför lite olika varianter.

Dels prövade jag båda de antirökpiller som finns på marknaden (Zyban och Champix). Noll effekt på mig - märkte ingen som helst skillnad ärligt talat. :-O
Testade även att snusa istället under en period, vilket inte heller hjälpte, tvärtom, blev jag helt hyperspeedad, kunde inte var still överhuvudtaget.
Sökte även efter rökavvänjningskliniker, för jag kände att ... näe, jag är nog en sådan inbiten nikotinist att jag måste spärras in under ett avvänjande :-o ;-), men det visade sig att man stängt ned ALLA anti-rökkliniker i hela Stockholms län och det alltså i samma veva som man (samhället) inledde fullständig häxjakt på rökare!?! SJUKT!

Då var dagen här (igen...)! Rökte sista ciggen imorse, klappade på ett plåster och håller tummarna. Den här gången SKA det gå vägen!
Jag har länge känt en skräck över min rökning. Astma har jag, hostar jämt, luktar illa och ett dåligt föredöme för barnen. Jag vill verkligen bli den jag anser att jag vill vara; nämligen rökfri med betoning på FRI!
Jag vill överraska alla som tycker att jag är svag och aldrig kommer att klara av detta. Jag ska minsann visa dom!

Tänk så mycket enklare allt kommer att bli. Slippa ångest, rädslor, leta cigg, planera rökpauser, skammen m.m. m.m. m.m.
Jag har ju även börjat träna, och gillar det faktsikt. Så ett rökfritt liv passar så mycket bättre med mina livsambitioner. Sen ska jag och min man beställa ett nytt kök nästa vecka. Jag har oroat mig en hel del för vi ska ha råd med detta, men en snabb överslagsräkning visar att ALLT finansieras med ett rökstopp. Skrämmande när man räknar så där.

Just nu känns allt hoppfullt. Men så börjar det alltid. Man är motiverad och känner jävlaranamma. Men sen då, när det lagt sig medan röksuget fortfarande finns kvar? Vad gör man då?

Jag räknar dagarna och inser att de är kanske inte lika viktiga längre...???
Kan erkänna att gamla vanor finns o att jag ibland är påväg att "röka" men inser att jag inte har cigg hemma och att jag slutat... (denna insikt känns bra)
Likaså har jag kommit på att "gamla" vanor påverkar vardagen. Jag kastade många tändare när jag slutade o fann bara en enda när jag skulle tända ljus...
Då skrattade jag till åt att livet alltid går åt en ny riktning och att inget kommer att bli som förr... jag vill inte att det blir som förr,,, vilket är bra... Morgondagen är en ny vit sida som jag inte ens har skrivit orden på...

Oavsett vad du, jag eller andra väljer kommer ett dygn att bestå av 24 h och jorden kommer stt snurra runt sin axel... Vi viljer själva hur nästa timme ska se ut, hur vi väljer att leva och vad vi känner i morgon kan ingen veta...

Dag 4... Kände mig stolt och glad hela morgonen att det här går ju riktigt bra :) tuggummit tar verkligen bort största suget när det kommer över en. Sen var jag på möte inför övervikts operation, å får som en mindre "chock" , jag får inte ens använda nikotin ersättning !!!! en viss panik sköljer över mig...så i helgen som kommer så ska jag ha total avvänjning, typ 5 månader tidigare än jag mentalt ställt in mig på, men det SKA gå !! ser ju så många inlägg här om er som klarat det och det stärker :)

Kl 08.40 idag, så har jag varit rökfri i 4 dygn. Jag var en sån som rökte ofta, så fort jag klev ur sängen på mornarna. Då hann nästan 2 cig tändas INNAN kaffet var klart. Ett telefonsamtal på tjugo minuter, då röktes det ca 3 cig. Innan duschen och efter duschen. Innan maten tillagades, under tiden och direkt efter.

Förstå att jag känner mig mycket lugnare nu, tänk vilken stress det var tidigare. Måste röka, hinner jag röka, ångest ångest. Ja, denna ångest. Varje cig och varje bloss, gud vilken ångest jag alltid hade. Kunde riktigt känna hur illa mina lungor mådde, hur huden stramades vid mitt ansikte. Ångest över att jag inte hade råd att röka. All denna ångest var jag ju tvungen att döva med, ja just det. Cig!

Hur som helst. I söndags så fick det vara nog, måttet var rågat. Nu fick det vara färdigblossat och min ständiga ångest skulle bort. Letade på forum på nätet, som skulle peppa mig till att äntligen ta steget. Som jag för övrigt har skjutit upp på mååååånga gånger. Hittade denna sajten och efter en stunds läsning, så kände jag mig peppad.

Hade 25 st kvar och en till skulle ner och förstöra mina lungor, jag skulle vara slav för en till och njuta. Ja, njuta för en gångs skull. Det hade jag egentligen aldrig gjort tidigare. Stod o tänkte: Åh, denna ciggen ska jag alltid minnas. Ska verkligen minnas sista halsblosset osv. Men det gör man såklart inte. Hur som, så rev jag och slängde de resterande 24 cig och slängde dom i slasken.. Hällde vatten och sa, nu får det vara nog!!

Dessa dagar har gått både upp och ner, igår var en riktig kämpig och svår dag. Att jag bråkade med mitt ex, gjorde att jag nästan ville börja igen. Skylla på att det var hans fel. Men beslutet är mitt och nej, jag började inte och ska inte börja. Kommer nog alltid att sakna ciggen, det är en sorg i sig.

Men jag väljer att aldrig börja igen. Det positiva som jag har märkt redan är:
-Bättre luktsinne

Hjälp! Jag är/blir så trött på mej själv. Att det ska vara så svårt att sluta med ciggen. Många runt mej har lagt av av olika anledningar och jag blir så glada för deras skull men föraktet till mej själv blir starkare. Jag har slutat själv ngra gnger men börjat igen :( . Nu då..Jag är gravid, borde fan vara enkelt nu men det är det inte. Mår jätte dåligt över detta. Och pappan då som sitter och trycker i sej prillor hela dagarna och klagar på att jag inte slutar. Idag blev jag så jävla förbannad på han och fråga om vi inte kunde sluta tillsammans, för att stötta varann. Men nej, han bar inte på nått barn och jag vet att hans beroende är starkt och han är lika rädd som mej att sluta. Ciggen har varit en tröst för mej hela livet, en vän (jag vet ...en falsk sådan) jag är ärligt talat jäkligt rädd för vad som komma skall. Jag skäms!! Min hälsa var inte så bra för ca 2 månader sedan , fick åka på sjukhus och inhalera börja med pulmicort och brcanyl. Träffade läkaren tre gng på en vecka. Skulle ha hört av mej nu igen för hon ville utreda om jag utvecklat astma eller något annat. Jag har inte bokat en ny tid. Jag skäms att jag började röka igen ( ja, jag slutade då). Vad gör jag??

Idag är det 14 dagar sedan jag tog min sista cigarett. Den 10/1-12 var tobakspaketet slut (jag rullade cig. för att det skulle vara så krångligt och besvärligt som möjligt..) och efter en tids mental genomgång och övertalning när jag satt där på balkongen och skämdes så hade jag bestämt att det nu får vara nog, nu köps det inte mer.
Jag har börjat och slutat, börjat igen och slutat några ggr tidigare och den här ggn hoppas jag att jag fått nog av att "åka dit" och att jag ska klara hela vägen fram, dvs att fortsätta vara rökfri. Jag har aldrig gillat att röka och ser mig själv som en icke-rökare men "skenet bedrar" ibland.. man kan ju smygröka och det är det jag gjort nu det senaste året. Innan det hade jag slutat men föll dit när jag drabbades av sorg.
Det har gått förvånansvärt bra dessa 14 dagar. Har nikotintuggummi i beredskap och har tagit tre - fyra halvor per dag. Kanske lite sträng mot mig själv men går det så går det...
Jo, visst har jag haft abstinens. Huvudvärk, magproblem, täppt i näsan och varit lite frusen men inte mer än jag klarat av det. När det varit som värst har jag gråtit, varit ganska så irriterad och så har jag gråtit igen. Det är som om de känslor av sorg och oro som jag "rökt av mig" tidigare kommer upp till ytan igen. Nu gråter jag när jag behöver det och det är faktiskt ganska skönt, det läker bättre än att dra in en massa skit i lungorna. För att inte nämna allt annat som rökning medför.

Under dessa två första veckor jag varit rökfri har jag varit inne och läst här på loggen det andra skrivit. Jag har fått stöd av era berättelser och det har gjort att de värsta stunderna inte blivit så tunga utan istället gett mig ro att stå ut. Nu sitter jag här och skriver själv för att vara en i gänget som ibland behöver lite pepp och ibland kan ge stöd till ngn annan.
Det här ska vi fixa! :D