- över en sak som jag hoppas att ngn av alla er andra kan relatera till eller svara på:

kan det vara så att vissa människor faktiskt borde/behöver cigaretter?

Skälet till min fråga är att mitt blodtryck skenat iväg alldeles otroligt och inte verkar få bukt med. Min läkare säger att alltihop förmodligen triggats igång av att jag slutat röka, det är tydligen inte så ovanligt. För flera år sedan hade jag en sjukdom som bl.a gjorde att hjärtat skenade med mer än 250 slag/minut. Läkarna på sjukhuset stod och kliade sig i skallen, testade olika saker - men efter nästan en hel vecka slamrade hjärtat alltså på i samma hysteriska takt.
Tills jag smög upp en natt och smygrökte.
Pang!
Och sedan var det hela över. Efter ett par bloss så lugnade hjärtat ner sig och slog i sin gamla vanliga takt.
Nu är INTE avsikten med min fråga att hitta ett bra ursäkt till att börja röka igen, har man klarat av att vara rökfri i över tre månader så börjar man inte igen - men det vore intressant att höra om ngn annan haft liknande erfarenheter.
Kram på er allihop - både nya och gamla fd rökare!

Som vi alla vet tar det X antal dagar och veckor att ta sig igenom de fysiska abstinsbesvären. För en del är de riktigt tuffa, andra märker inte så mycket, vi är olika helt enkelt. Men många av oss verkar ha svårare med det psykiska, det som kommer efter ett tag.
Och jag tror att vi många gånger stupar på de skyhöga förväntningar vi har på det här med att Sluta Röka. Vi väntar på pukor och trumpeter, guldstjärnor i skyn och omgivningens ständiga beundran - iaf gör jag det och blir hela tiden lika besviken på att livet faktiskt fortsätter precis som innan. Men det är väl så att denna ovana att blossa i sig ett antal cigg varje dag är så starkt rotad i hjärnbarken att man faktiskt inte kan tro att det INTE skulle bli en gigantiskt skillnad.
Men faktum är ju problemen vi hade, vilket FC så riktigt påpekade, är exakt de samma som före rökslutet. De människor vi var arga/ledsna/besvikna på är precis samma knölar nu som då. Kanske är det "så enkelt" att vi måste dra ner på kraven och inse att det faktiskt inte måste bli ett stort mirakel av alltihop för att det ska duga?
Jag har funderat mycket den senaste tiden på denna hang-up beträffande Cigaretten. På varför jag somnar och vaknar med denna enorma saknad efter något som jag vet höll på att ta död på mig, sakta men lik förbaskat säkert. Och i mitt fall (beroende på åldern) så tror jag faktiskt att det är en hel livsstil som jag håller på att begrava tillsammans med cigaretterna,.När jag var ung var det "häftigt" och väldigt "vuxet" att röka - vem minns inte Kent-mannen-reklamen? Eller alla dessa filmer där en rökande kvinna framställdes som en FRAMGÅNGSRIK kvinna - männen hade ju rökt i åratal på film och nu var det alltså dags för kvinnorna att hamna i framgångsfacket fast med en kvinnlig touch med drinkar och cigarettmunstycken.
Det låter kanske som en riktigt kass ursäkt men när jag var tonåring pratade faktiskt ingen om gifter eller sjukdomar, om KOL eller cancer. Allt det där kom långt, långt senare.

- för att du vågar säga rent ut och utan krusiduller hur du tänker och känner. Det är rätt uppfriskande med en människa som vågar stå för alla de vansinniga tankar vi har när det gäller vårt nikotinbehov!

Människan är ju den s.k högst stående rasen, den med tankar och känslor, logiskt tänkande och slutledningsförmåga. Och ändå måste vi ha ett stråk av självdestruktivitet i oss allihop - eller hur ska man annars förklara att vi mer eller mindre kan få en dödsdom läst över skallen och ÄNDÅ inte sluta med det som tar död på oss?!
Och usch så jag känner igen mig i det du skrev! Jag har iof inte haft samma otur som du med op och annat beroende på min rökning, men nog har jag hostat som en galning, haft ont i hjärtat, urdålig syreupptagningsförmåga och noll kondition alltid -
och nog f...n blev alltihop så mycket bättre när jag slutade röka att det liksom inte finns någon som helst bortförklaring eller ursäkt:
jag höll helt enkelt på att röka ihjäl mig.
Och det verkligt märkliga är, att så fort jag nu alltså mår oerhört mycket bättre fysiskt så börjar hjärnan sitt demoraliserande och nedbrytande arbete med att försöka övertyga mig om hur mycket bättre jag skulle må även psykiskt om jag tog en cigg eller två igen...
För så dum är man alltså att man faktiskt inte VILL lära av sina misstag -
om man inte har järnkoll hela tiden och aldrig slappnar av vill säga. Det skulle inte behövas mycket för att jag skulle ramla ner i samma träsk igen...

Jag tror att allt det mentala suget försvinner sedan, trodde jag inte det så skulle jag nog ge upp och inte hålla på så här. Och för mig har det iaf hittills handlat om just det mentala suget - det är det som är svårast att hantera. De fysiska abstinensproblemen är liksom bara något man tar sig igenom och det handlar enbart om vilja och beslutsamhet. Man klarar av det på samma sätt som en envis influensa helt enkelt.

- är kanske inte det bästa sättet att tillbringa sin tid när man just kapat bort det "bästa kompisen" ur sitt liv... Jag är nog en rätt hård person i vanliga fall, den där typen som fattar beslut och sedan driver igenom det hela kosta vad det kosta vill. När jag väl kommit fram till vad jag vill uträtta så finns det inget utrymme för något misslyckande helt enkelt. Men sådant är en läggningsfråga och absolut ingen sorts bevis på att man skulle vara en bättre, starkare eller mer motiverad människa än andra, det är bara så just jag hanterar saker och ting.

Därför är det en rätt märklig upplevelse med dessa (som det verkar) ändlösa inre diskussioner som alla leder fram till en och samma tanke: kanske man kunde unna sig ett enda litet bloss....? En enda cigg kan väl inte vara så farligt...? Det är ju inte som att börja röka igen om jag nu skulle sätta mig på trappan med en fika och bara ta några bloss...? Med sådana tankar inleder jag varje ny dag och avslutar varenda kväll - och där emellan. Kort sagt - det är väldigt mycket sådant i skallen överhuvudtaget.

säga att jag satte mig med en fika och läste igenom allt som dykt upp här sedan sist, och tänk -
JAG TYCKER NI ÄR FANTASTISKA ALLIHOP!!!
Fattar ni egentligen vad ni åstadkommer varenda dag?!?! Rökning är en av de saker vi människor hittat på som är svårare än det mesta annat att bli av med och det beror inte bara på alla kemiska ämnen mm, nej värst av allt är förmodligen den sociala biten och det personliga psykiska beroendet. Och det kämpar ni alltså emot varenda dag - och klarar av det dessutom!

För egen del har jag kämpat mot mina svarta innersta tankar i drygt två månader nu och irriterande nog blir det under perioder svårare och svårare i stället för tvärt om. Nu inser jag att allt det som hänt under exakt samma tidsperiod givetvis påverkar detta att bli rökfri (det vore ju betydligt trevligare om livet självt ville ha vänligheten att INTE strula och trassla till allting när man samtidigt skurit bort den tröst man haft under så många år) men förr eller senare drabbas man ju i alla fall av tillfällen då Beslutet i sig kommer att testas, så det kanske är lika bra att det blir nu, för värre än så här är det ytterst tveksamt att det blir samtidigt igen.

Just nu är det enda som avhåller mig från att sätta mig i bilen för att köpa cigaretter bara det faktum att jag vet hur mycket jag skulle avsky mig själv om jag gjorde det. "I morgon" skulle jag må så psykiskt dåligt av att ha gett efter att det skulle ta månader innan jag landade på fötter igen - så jag låter alltså bli. Men nog skulle det kännas lättare om Livet Som Ickerökare faktiskt vore roligare - är det bara jag som känner så? Är det bara jag som tycker att det är helvetes så trist?!?! Inte för att tillvaron var så mycket festligare medan jag rökte (tyckte dessutom själv att jag luktade illa) men på något sätt KÄNDES det annorlunda inuti.

- och mitt trasiga knä i kombination gör att tiden får användas till annat än sådant som vore roligare så här års. Men eftersom det inte går att snabba på processen så ligger jag med min isblåsa på knät och funderar i stället över Stort och Smått här i livet.
Som t.ex varför vi människor verkar tro så litet på oss själva?
Hur kommer det sig att vi faktiskt inte anser oss vara kapabla att klara av saker och ting av egen kraft utan i stället söker alla svar hos någon annan?
Jag menar naturligtvis alla dessa expert- och handböcker. Hyllorna svämmar över just nu av new age, matlagning, hårknyppling och så naturligtvis all litteratur med svaret på hur just jag ska göra för att klara.....tja vad det nu är.
Egentligen tycker nog jag personligen allra sämst om dessa personer som LIDIT på något sätt men kommit ut på andra sidan och nu tycks ha ett aldrig sinande behov av att dela med sig till oss andra mindre lyckligt lottade som inte upplevt något hemskt/svårt/omöjligt som förändrat våra liv på samma sätt. För själva bristen på en sådan omvälvande och lifechanging upplevelse gör ju oss till rätt tråkiga varelser, eller hur? Vi, som inte själva har något att berätta utan i stället konsumerar andras upplevelser. Jag har litet svårt att tro på att man skriver en sådan bok bara för att dela med sig av pur medmänsklighet.

Dessa "handböcker", kompletta med fas 1, fas 2 osv är för mig ganska märkliga företeelser. I allting annat som rör en människas liv och hennes person har vi för länge sedan insett att varje individ är en unik skapelse med en alldeles egen uppsättning arvsmassa som styr just hennes liv och olika val i tillvaron.
Och ändå tror vi alltså att vi ska kunna hitta svaret på hur man ska göra i en bok som handlar om någon annans liv. En bok som skrivits av en annan människa, med egna erfarenheter och upplevelser som styrde just henne till just hennes resutat.

Denna bok som så många refererar till, den av Carr...

Då haltar man runt med krycka nu också...
Kära FC, efter bara ett par timmar med detta elände måste jag säga att jag gör "vågen" för dig, att du klarar en alldeles vanlig vardag med dessa otyg och dessutom har koll på humöret!!!
Och inte beror det på något vettigt skäl ens... Har sedan många år ett krånglande knä (efter en skidolycka i en alldeles ovanligt dum backe, det var snö i vägen...) och idag hoppade det ur led rejält. Skrek och grät och uppförde mig som en argsint femåring. Och ändå har jag varit med om åtskilligt med smärta de senaste åren så man tycker ju att ett sketet knä knappast skulle försätta ett vanligtvis rätt balanserat fruntimmer på randen till hysteri.
Fem timmars köande på akuten bland andra svettiga och väldoftande patienter (...) i denna sommarvärme gjorde inte humöret bättre. En stressad och i mitt tycke litet väl grinig Syster meddelade att jag minsann inte hade något att klaga på - fem timmar är INGENTING om man sitter i Stockholm och väntar på röntgen och det på en LÖRDAG.
Hon har förmodligen rätt.
Är nu hemma med märkligt förband och ska väl "leva som vanligt" men märker att jag inte tål det här...
Jag avskyr molande saker - tandvärk, träningsvärk och knä-dito tydligen, riktig SMÄRTA är ok på något sätt men inte det här "ont-men-ändå-inte-riktigt-mer-molvärk" - jag är grinig, sur, röksugen (förvånande eller hur...) trött och irriterad över att kroppen inte kan vara så snäll och hålla sig hel tack så mycket.
Vill bli bortklemad och ompysslad och blir störtirriterad när jag blir det.
Jag går och lägger mig i stället.
Om det nu går att sträcka ut det förb... knät utan att få panik. Tänk om det låser sig igen....?
Sköt om er vänner!

När jag var liten fick jag ibland följa med mamma till jobbet. Hon var chefssyrra på en minst sagt stormig akutmott. för vuxna vilket säkerligen aldrig i livet skulle ha passerat dagens krav på en "utvecklande och trygg miljö för känsliga barnasinnen". Men vad jag kan se har jag inte tagit någon större skada och förresten älskade jag en del av de där gubbarna.
Nå, en gång sa i alla fall en av hennes kollegor högt och tydligen vid fikabordet att "det ska inte f..n bli mera lik min mamma än så här för då blir jag banne mig galen".
Som vuxen läste jag en del psykologi och i den litteraturen talas det onekligen en hel del om föräldrarelationerna (surprise...) men just "mamma-dotter" har en rätt speciell status.
Mina vänner har många gånger stönat över mammor som aldrig kunnat släppa taget och som lagt sig i och haft åsikter många år efter att "barnet" flyttat hemifrån - för att inte tala om svärmors-problemet, dvs någon annans kära lilla mamma....
Och i ärlighetens namn kommer jag nog aldrig glömma när jag i 20-årsåldern kom hem efter jobbet en kväll till den alldeles nya lägenhet som jag delade med min då blivande man. Vi hade slitit i veckor med ommålning och renovering, möbleringen var klar och vi var så nöjda. Mamma hade lånat mina nycklar eftersom hon skulle åka dit med ett par kartonger med saker hemifrån och när hon gick släppte hon nycklarna i brevlådan. Så långt allt väl.
Men när blivande maken kom hem och skulle ta ett ölglas i skåpet kunde han bara konstatera att hans svärmor in spe ansett vår skåp- och lådplanering helt förkastlig.... Mamma hade passat på att flytta om allting enligt sitt eget MYCKET mer praktiska schema...
Inte en pryl stod på samma plats som på morgonen!
Hahahahaha, jag kommer nog aldrig glömma hans etter-fräsande kommentarer om svärmödrar som lägger sig i och hans i synnerhet!!!

- att jag förmodligen är ensam uppe så här dags. Klockan har just passerat halv fyra på morgonen och det är absolut vid denna tidpunkt man bör vara uppe för det är ljuvligt!
Än har inte solen hittat upp över horisonten här men den ligger och lurar. Fåglarna kvittrar men inte heller de har kommit igång för fullt.
Och det är så sagolikt, underbart tyst och lugnt. Den enda "trafik" jag hittills sett var en ensam räv alldeles nyss. Och så doften....
denna ljuva och samtidigt litet vemodiga doft från nyponroshäcken som omger hela huset där jag bor. Den böljar in genom mitt vidöppna köksfönster så att minnesbanken blir alldeles full inför höst och vinter.
Det känns lite som att befinna sig i en annan och svunnen tid... någonstans där gränsen mellan vakenhet och dröm suddats ut om ni förstår vad jag menar?
Den svenska sommarens färgpalett är så intensiv! Gräs och träd är än så länge så gröna att det nästan gör ont i ögonen, det ljusgröna är snudd på fosforerande.
Och i Naturens rabatter går alla färger alltid ihop, har ni tänkt på det? Hur vi än planerar våra egna odlingar så kommer vi aldrig ens i närheten av en alldeles vanlig svensk sommaräng.
Och så detta blå en sommardag... jag tror inte att jag överdriver om jag säger att just denna blå nyans faktiskt inte finns någon annanstans än över den norra hemisfären. Vår blå himmel är faktiskt alldeles unik.

Och av någon anledning rinner just de där smått banala stroferna upp ur minnet från Tomas Ledins sommarlåt - "sommaren är kort, det mesta regnar bort. Så ta för dig, solen lyser idag"...

Ibland blir jag så här nostalgisk och nästan litet arg på mig själv för att jag så ofta missar att leva i nuet. Dessa dagar och sådana här små upplevelser utgör ju faktiskt själva korden, livsnerven för vad som är just mitt liv. Det är kanske inte allt det jag vill och ska göra - sedan. Inte heller allt det jag redan upplevt.

- när jag ligger för ankar. De kommer då och då och efter 10 år på samma sätt har jag onekligen fått en viss vana. Men roligt är det inte att både ha så ont och dessutom ligga när det faktiskt är så vackert utomhus. Det kan jag tycka även fast jag djupt inne i min svarta själ egentligen älskar kalla, kristallklara höstdagar betydligt mycket mer än stekheta sommardito.
Dock fluffade jag upp allt vad huset förmådde av kuddar och parkerade en termos med isvatten bredvid. Med den engelska versionen av "Paradise Lost" var jag faktiskt rätt nöjd med tillvaron. Och man kan ju roa sig med annat också medan man ligger där - fantasiröka t.ex vilket jag märkte till min stora fasa! Jag låg faktiskt där och drog djupa, njutningsfyllda halsbloss!!!

Varför är allt som är nyttigt och bra för människan automatiskt jättetråkigt och beige? Jag menar "blodig biff med vitlökssmör och frasiga pommes" = no no! Eller en whisky och en god cigarr = ännu mer no no och dessutom FY!?
I stället gäller grönfoder och kli... om man är häst är ju denna diet exellent men som människa...?
Suck... ok att sallad faktiskt kan vara rätt smaskigt - ibland iaf och med rätt (läs kalori-rik...) dressing, men de där skumma "knypplade biffarna" dvs tofu och allt annat sådant mystiskt, kan jag liksom inte förlika mig med. Blodig biff är och förblir en blodig biff. Och får jag inte äta det så får det vara helt. Och varför jag sitter här och yrar om denna biff har jag ingen aning om eftersom jag egentligen tänkt prata om relationer.
Men det får bli en annan gång, nu ska jag sätta mig i korsdrag och försöka överleva resten av denna vansinnigt stekheta dag.

Och så vill jag bara säga - ta det lugnt i uppförsbackarna i denna värme! Cykla är säkert väldigt nyttigt men i lagom doser har jag hört. Men å andra sidan var det en kvarts evighet sedan jag själv harvade runt på en stålhäst så jag ska nog vara tyst. Dessutom jag är väldigt avundsjuk på er som kan vara så duktiga och energiska.
Kram på er!