Minimals blogg

Dag 5 - igenkänningen

Igår rökte jag 4 cigarretter.

Av de sex dagarna som gått sen mitt uppsatta rökstopp har jag rökt på två. Igår, tisdag, och i söndags. Inte i närheten av ”normalt” antal cig men likväl. Jag antar att jag borde hetsa upp mig över det och hata på mig själv men - jag känner igen mönstret från min förra gång. Förra, och enda, gången jag slutade röka var det precis som nu huvudsakligen för att jag var gravid men skillnaden är att jag denna gång är otroligt mycket snabbare. Jag har vetat om det som gror i magen i en vecka och det är naturligtvis hemskt att jag ens har tänt en cig fast jag vetat men någonstans är jag istället glad för att detta är nu och inte längre in i processen. Jag tror det är svårt att förstå självhatet en gravid person känner när hon röker, så oroa er inte - utan skuld har det definitivt inte rökts. Idag har varit en rökfri dag, igår var det inte. Idag var jag på min vakt, igår var jag det inte.

Dag 3 - återtåget

Igår rökte jag inte.

Nej, jag började inte röka igen efter mitt förra inlägg för nära året sedan - det tog ytterligare tre månader och en inbiten rökares envetenhet av upprepade ”fest-cig” som så småningom var helt vanliga vardagscig. Sommar, kaffe mot varm husvägg när barnet sover, ett glas vin på kvällen. Ja ni fattar.

När hösten kom var det som om jag aldrig slutat. Jag har fortsatt undvikit att röka när jag varit ensam med barnet, röka barn i ansiktet är fortfarande tabu, men det är väl också allt. Och plötsligt, för en vecka sedan insåg jag att jag var gravid igen. Samma skäl som sist alltså, men den här gången ska jag försöka bespara mig själv en hel del ångest och risk för barnet och inleder därmed ett koncist tvärstopp istället för den utdragna, plågsamma nedtrappning (läs : förskjutningen) jag ägnade mig åt sist.

Sista cigaretten jag i dagsläget rökte var tidigt i torsdags kväll. Två hela dagar har gått och jag är mitt i det värsta antar jag. Sover illa, drömmer och vaknar flera gånger varje natt. Ilska. Trötthet. Men det är något trösterikt i det ändå, fysiskt blir det inte värre än så här. Hjärnan spökar längre, det vet jag, men nu är
det bara pannben och tjurighet som gäller någon vecka.

PEB ser jag finns kvar (heja, så nära!), hej på dig! Jag undrar om någon av de andra som var aktiva samtidigt som jag ännu läser och skriver här?

451 - den misslyckade återfallsförbrytaren

Igår rökte jag inte.
Nikotinsug nu: Inget.

Nu har det gått någon vecka - kanske borde jag ställa om mätaren (?) men nej, jag tror inte det. För saken är den att jag har rökt. Eller snarare, gjort mitt allra bästa för att försöka röka - men misslyckats med detta jag de senaste 22 åren, det senaste året borträknat, bemästrat till fullo.

Förra helgen i en lycksalig kväll utan ansvar för barn och hem och ett alldeles ovanligt gott glas vin i handen nöp jag min sambos tända cigarett och gjorde det där varje icke-rökande rökare drömmer om. Jag tog ett bloss. Och halsen snörptes ihop. Jag tog ett till, och hostade som om jag aldrig tidigare rökt. Sen upprepade jag samma försök, med samma resultat, två gånger till. Och sen prövade jag ytterligare en gång 4 dagar senare. Samma resultat.

Så det här bekräftar väl något jag redan visste. Jag har gott läkkött, mina flimmerhår är tillbaka. Och mina drömmar om att kunna bli en lycklig feströkare är inte bara fåfänga på det vis jag trodde, återfallsrisken, utan också saboterade av att all njutning jag vill ha är omöjlig att få med mindre än att jag tvingar mig själv att hosta mig igenom ett par cigaretter först - och det verkar ju ovanligt korkat samt kontraproduktivt. Så det var väl det då, för nu i alla fall. Allt är precis som innan. Jag tänker på cigaretterna och önskar mig något som inte finns men något fysiskt sug triggade inte mitt lilla återfall. Inte alls. Jag misslyckades helt enkelt med att försöka röka. Rätt lyckat antar jag.

423

Igår rökte jag inte.

Dagarna rullar på och jag vill inte helt släppa loggen så
dags att checka in. Inget har egentligen förändrats. Jag får röksug då och då men inget är ohanterbart. Suget är inte fysiskt (tror jag) utan situationsbundet. Tröst och belöning, det gamla vanliga. Nåväl. Jag har ännu inte rökt och det är väl vad som räknas trots allt.

393

Igår rökte jag inte.

Precis som jag misstänkte har jag de senaste veckorna åter känt av en del röksug. Jag slutade ju röka under graviditet och det är väl egentligen först nu när jag börjar jobba - ensam i min kropp - jag behöver sluta på liksom riktigt-riktigt. För nu skulle jag ju teoretiskt kunna röka. Inget barn, på dagarna. Men nej. Jag delammar än och framförallt vill jag inte trilla dit igen. Inte nu och inte så. Att vara rökfri nu går av bara farten så misströsta inte ni som tycker det verkar fruktansvärt att fortfarande känna sug efter mer än ett år - så himla farligt är det inte. Men det finns.

365 - ettårsdagen

Igår rökte jag inte.

Vem kunde ana? Ett helt år har gått sedan jag faktiskt fimpade den där sista ciggen* och här är jag nu. Vad framtiden ger får vi se men idag, igår och imorgon röker jag inte.. Kanske för alltid, kanske inte. Men jag har lärt mig något väldigt viktigt - det är inte farligt att sluta röka, det gör inte ont. Kan jag kan du och snart går det lätt. Heja er, heja mig!

*Jag tänker bortse från de två korta bakslagen jag hade veckorna efter rökstopp. Inget av dom var ens en hel cigarett och faktum är att det nog övertygade mig mer än stjälpte - dom var sä ångestfyllda.

344

Igår rökte jag inte.
Nikotinsug nu: Inget.

344 dagar - ettårsdagen närmar sig med stormsteg. Jag har den senaste veckan eller så känt av ett större röksug än på länge. Röksug, fortfarande inget nikotinsug. Kanske är det för att jag i någon liten del av mig öppnade upp fönstret att jag efter ett år skulle kunna ta en (en!) tjuvcig?

Jag tror inte längre på det. En cigarett kommer inte ge mig något, den kommer bara smaka illa. Tre cigaretter kan kanske få det att bli gott igen men då kommer jag även vara fast igen. Jag måste sätta upp ett nytt mål. Suger kan jag hantera med ett sikte, utan riktning är jag rädd att trilla dit igen.

326 - att sluta två gånger

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Mycket bra. Nikotinsug nu: Inget.

Kul att se att loggen tagit fart igen! Jag skriver inte så ofta nu men jag tittar in och läser lite oftare än jag skriver. Jag är så imponerad av många av er, hur ni hittar motivationen att fortsätta när det är kämpigt. Jag slutade röka för att jag var gravid, vare sig mer eller mindre. Jag hade då rökt en bra bit mer än halva mitt liv men pinnade glatt på genom spinningpass och löpturer, kanske hade jag varit motiverad tidigare om min kropp protesterat mer mot det paket om dagen jag drog i mig? Nåväl, jag hade ett mycket gott skäl att sluta och även om jag inte är gravid längre så är jag fortfarande med mitt barn i stort sett 24/7 samt ammar. Ärligt talat så är det ännu mer motiverande att inte röka, det blir betydligt påtagligare vad cigarettrök är onaturligt och giftigt med ett rosigt spädbarn i famnen än utan.

Nu närmar sig dock tiden för mig att börja jobba igen och lämna den här bubblan bakom mig och det är då jag kommer behöva sluta röka på riktigt. Än så länge är jag inget annat än en rökare som inte röker. Ett uppehåll, ett undantag. En turist om man så vill. Jag och min sambo har en deal - man gör som man vill men man röker inte när man är med barnen och man röker inte hemma. Jag är medveten om att han röker någon cigarett om dagen när han jobbar men det har faktiskt inte triggat mig på länge nu, inte ens de få gånger jag skymtat paketet slarvigt slängt nånstans eller uppstickande ur en ficka. Några få kvällar i frihet utan barn har jag hunnit med och det har gått ganska enkelt att äta middagar och till och med dricka vin utan att åka dit. Jag har snällt sett mina rökande vänner gå ut utan att behöva göra så mycket våld på mig för att intr hänga på men hur ska det gå att jobba? Att ha en vanlig vardag utan mina njutningsfulla ensam-raster, tänkar-pauser och undanflykts-cig?

Dag 316

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Mycket bra. Nikotinsug nu: Inget.

Nytt år och 316 dagars rökfrihet under västen. Det finns många här som kommit längre än så men jag tänker ändå att jag börjar närma mig veteran-status nu? Med det sagt så har jag varit ganska röksugen i dagarna. Mörk väl, röksugen - inte nikotinsugen. Jag kan gå förbi någon på gatan och lockas av doften (eller slås av hur illa det också luktar, 50/5 på det) men det är egentligen inte svårt alls att låta bli. Inte alls faktiskt. Det hänger ihop med min viktigaste lärdom av detta:

Det gör inte ont att sluta röka. Det är inte farligt. Du kommer inte dö.

Den här loggen var mitt absolut starkaste stöd när jag slutade. Ta stöd här ni som är i början på resan. Personligen tänker jag inte kliva på tåget men jag önskar er alla stort lycka till och jag vinkar o hejar på er! Vad det gäller min rök och nikotinfrihet så ämnar jag hålla den ett tag till men ska jag vara ärlig så har jag inte alldeles släppt tanken på stt kunna bli en lycklig tillfällighetsrökare. (Hej Gesine, jag hoppas du och din man har det bra). Nåväl, den dagen den eventuella sorgen. Först ska jag vänta in och fira mitt första år som rökfri.

300

Igår rökte jag inte.

Dag 300.

Dagarna rullar på. Jag umgicks lite med tanken på en fuskcig i veckan när jag för första gången sedan graviditet och rökstopp hade en barnfri kväll ute men nej. Inte än, om nånsin.

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se