Trillas blogg

Jag har ett problem

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Jag har ett stort problem och det är att jag egentligen inte vill sluta röka. Eller på sätt och vis vill jag det men ändå inte. Jag vill inte behöva röka jämt i varje situation och känna mig tvingad för att liksom high lighta ett ögonblick eller en händelse, men jag vill röka den där då och då cigaretten som jag inte ens vet om det är möjligt ( förmodligen inte) att göra. Jag hittar mig gång på gång med att förhandla med mig själv och det är inte konstigt att min irrationella sida vinner vid enstaka tillfällen. Har aldrig mått så här dåligt under en graviditet förr och från början ville vi inte ens ha barnet, en riktig hoppsan. Nu ser jag fram emot att träffa den men jag kan inte uppbåda entusiasmen som behövs för att det ska vara enkelt allt det här...Jag oroar mig för ekonomin, jag oroar mig för skolan, jag oroar mig för att barnet ska vara sjuk (jag menar hur stor är sannolikheten att man får tre till synes friska barn?). Det är många dagar sen nu som jag slutade röka och jag vill ju inte röka när jag är gravid, det säger sig ju själv. Men jag vill inte sluta heller. Jag vet att det låter sjukt egoistiskt och idiotiskt men det är fakta. Hittills har jag istället för att röka 2334 cigaretter under den här tiden rökt sammanlagt tre. Och det är vid tre olika tillfällen. Det är inte optimalt och jag vet att jag inte kan hålla på så här.

Jag orkar bara inte riktigt med mig själv för tillfället och jag orkar inte med att jag har så sjukt dålig karaktär som låter mig själv övertala mig. Ni hör ju hur galet det låter. Inga ursäkter, jag väljer att röka ingen annan och ändå känns det som ett beslut taget av en galning. 99.9% av tiden vill jag inte ens röka.

Nej nu har jag skrivit av mig lite, kanske hjälper det för mig att bearbeta mina funderingar om jag skriver ner dem.

Ha en bra dag allihopa.

Rucka på Nolltoleransen

Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Jag tror att jag behöver rucka på den regeln för mig själv... eller nej inte för framtiden men för det som varit. För fortsätter jag älta det här så har jag snart övertygat mig själv att om jag nu ändå kan röka en cigarett så kan jag lika gärna fortsätta för så dålig på att resonera är jag när oron och ångesten får grepp. Det är som det är och det är inget jag kan göra något åt i nuläget, jag tänker heller inte börja räkna om från noll (hyckleri kan tyckas) för en fjuttig cigarett. Hade det varit någon annan hade jag bara tyckt att den personen inte skulle älta det och att en cigarett inte är hela världen...men tydligen är jag inte lika förstående när det kommer till mig själv. hah dåligt! Men jag tror ju inte att min abstinens har börjat om, det känns inte så iaf kanske är det som Gesine säger att de första två-tre inte triggar receptorerna tillräckligt för att dra igång hela karusellen. Jag hoppas på det så jag slipper börja om med abstinens och all annan skit.

Tack för alla era stöttande ord! Jag var beredd på fördömande och suckar men fick helt motsatt! Verkligen vad som behövdes just igår. Ångesten sitter fortfarande kvar till viss del, men jag ska försöka ta minimal på orden och inte vara för hård mot mig själv för det kommer bara sluta med ett självförakt och förmodligen kedjerökning för att det "ändå inte spelar någon roll".

Tack till er! <3

Mot bättre vetande

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Idag valde jag att mot bättre vetande att röka en cigarett. Helst vill jag bara sopa det under mattan men jag känner att jag inte kan göra det. Jag behöver berätta för mig själv vad som händer om jag ger efter för suget. Ångesten som infinner sig är enorm, trodde nog i mitt galet röksugna tillstånd att jag skulle slippa den. Att det inte skulle vara så farligt ändå. Men tji fick jag! Vad har trodde att jag skulle uppnå med att röka vet jag inte men jag valde ändå att göra det för att jag trodde det skulle hjälpa mot trötthet och stress. Gjorde det det? Nej det enda jag fick för det är att jag har en äcklig smak i munnen, luktar illa och en ångest som säger berättar för mig att jag svikit hela världen. Mig själv, bebisen, mina barn, min man och alla andra i världen.

Besviken på mig själv som så lätt lät mig övertalas efter flera dagars enormt sug. Tänkte kanske att det skulle kännas bra?

Hoppas ni andra inte är lila korkade som jag och att ni fortfarande är helt rökfria.. Det blev bara totalt en cigarett för mig och jag tänker inte lura mig själv med att jag ska röka "bara" en till. För det går inte och den här ångest orkar jag inte med. Trodde i min enfald att det skulle funka ångestdämpande, men har det någonsin gjort det egentligen?

100 dagar idag

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Inget.

Idag är det alltså 100 dagar och det enda jag känner är "livet suger". Dock inte därför att jag inte röker utan för att jag förmodligen i och med graviditeten drabbats av någon hormonrelaterad depression, att inte kunna använda min snuttefilt (cigaretten) är så klart också lite frustrerande, men jag vet ju att jag inte hade mått bättre om jag rökte för då hade jag dessutom haft ångest för det, ont i halsen och luktat illa.

Så jag fortsätter min rökfria resa även om min icke logiska sida ropar att jag kommer må bättre om jag röker. Men tjoho, 100 dagar!

På söndag

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Mycket lite .

På söndag har det alltså gått 100 dagar sen jag fimpade en i raden av alla cigaretter jag fimpat. Men skillnad att denna då inte omedelbart skulle efterföljas av en till och en till och en till och en till och en till ja ni hajar mönstret.

Men solen och vädret lockar till att röka! Det bara skriker "kom ut i solen med din kaffekopp och tänd en cigarett och njut av att våren börjat komma hit" "en cigarett skadar inte, du kommer må så mycket bättre sen. Den där tröttheten och de destruktiva tankarna kommer försvinna bara du röker en cigarett" men nej... det kommer de inte alls göra. Eller jo förmodligen ytterst temporärt... medan jag röker cigaretten, sen kommer de komma tillbaka och dessutom ha med sig hundra extra destruktiva tankar till. Det orkar jag helt ärligt inte. Mitt första delmål är att vara rökfri graviditeten ut och därefter amningstiden...innan den är slut hoppas jag att jag hittat mig en "egen" motivation. Men vi tar det steg för steg, juli är första delmålet.

Annars då? I morse var det nästan lika starkt som igår det här suget däremot med skillnaden att jag faktiskt inte övervägde att åka och köpa mig cigaretter lika många gånger idag. Framsteg!

Återfall

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Jag är så nära att åka och köpa mig cigaretter bara för att röka lite typ bara en eller några bloss. Jag vill så så gärna röka. Ungarna var extra jobbiga och gnälliga i morse och stressen större pga kläder som skulle hittas fram pga plusgrader.

Jag vill så gärna röka, men jag tar mig en polly eller 30 istället och hoppas att suget blåser över. Jag orkar seriöst inte röka och jag vet att efter så här lång tid kommer ja tycka att det smakar illa och gör mig yr bara. Men cigaretterna är så förrädiska, de är mina bästa vänner och just nu mår jag skit. Vem har då funnits där dygnet runt när jag mått dåligt förr? Jo mina älskade cigaretter.

Belöning

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Jag belönade mig själv genom att köpa en ny (ras)katt. Det har varit tomt sen den gamla dog och låter jag bli att röka så har jag alla gånger råd med en katt även om kilopriset på dem är i högsta laget.

3 månader har gått nu och jag kan fortfarande känns att jag vill röka då och då men det är inte lika illa som det var i början när cigaretter var det enda som fanns i hjärnan på mig dygnet runt, till och med i drömmarna. 91 dagar och det blir bättre och bättre dag för dag haha klyschigt men sant.

Man får väl tänka att det inte är så konstigt att suget kommer då och då, man har ju ändå rökt dagligen i många många många år.

Effektivt...

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Gick in i appen och den hävdar att jag inte rökt drygt 1500 Cigaretter på de här 80 dagarna. Ett paket om dagen och all den skiten ner i mina lungor. 1500+st. Det är så ofantligt äckligt, när röksuget kommer så tänker jag alltid "bara en" men det blir aldrig bara en, för mig blir det 1528st (ungefär) på 80 dagar och c:a 4700kr. Usch, nä nikotinmonstret vann inte idag heller och med de siffrorna i färskt minne kan hen dra dit tobaken växer och röka ihjäl sig själv. Jag vill inte ha'n.

stress = rökning

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, från att ha varit ganska lugnt på sug-fronten så smäller det till pang-tjong och jag blir jätteröksugen. Kan inte inte sluta tänka på cigaretter och skulle ge min högra arm för att få röka. Det är svårt att få det med skolan att funka som det ska och städa har jag slutat helt med känns det som sen jag slutade röka. Det finns ingen vits, jag får ju ingen belöning för det.

Jag ska inte röka, jag ska inte röka, jag ska inte röka. Hade det dock bara varit jag hade jag köpt ett paket idag och skämts som en hund efter jag hade rökt, men nu måste jag ändå tänka (minst) tio varv till. Grymt imponerad av er som klarar det utan att ha något "extra" att sluta för, förutom sitt eget liv då dvs.

Bort med dig ditt jäkla nikotinmonster, jag har inte tid och lust med dig! Jag har en hemtenta att skriva (gissar att det är anledningen till att hen dyker upp också).

Det känns bättre!

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Jag vill bara lägga in ett inlägg att det faktiskt blir bättre, även om det ibland kan kännas som att det är hopplöst och att suget aldrig kommer gå över så gör det faktiskt det. Eller det lättar iaf otroligt mycket, visst kan det fortfarande komma en pust med röksug men den är så liten och så lätt att fäkta bort nu och tar inte upp 90% av min vakna tid som det gjorde i början.

Håll ut alla som tycker det känns motigt, ni som slutar utan hjälpmedel tror jag gör ett själva en tjänst. Liksom Allen carr är jag inne på att de med hjälpmedel slutar trots dem och inte tack vare dem, men alla gör ju som de själva tycker funkar bäst!

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se