Friefter40årsslaveris blogg

Då var jag visst framme på 1000 dagar utan tobak...

...och kan sälla mig till skaran av Giganter. Inte så dumt. Faktiskt är det för det mesta väldigt skönt att inte röka längre. Kan sakna det ibland och att det luktar gott när någon röker, det får jag nog leva med. Men det är ett ganska lätt pris att betala för friheten att slippa. Ja, 1000 dagar.....försöker se högen med 250 paket tobak som jag inte har rökt upp, eller alla pengarna, ca 45000 som jag inte eldat upp, eller ens sparat. Alla mina skogssvängar som jag nogsamt mätt i antal km och mil i Runkeeper, försvann när jag nyss bytte telefon, men det är inte så viktigt längre. Att mäta och räkna och att använda sig av metaforer, skapa bilder och små fantasier, är bra redskap på resan. Nu är det viktiga att fortsätta vara rökfri och att fortsätta träna på att ta pauser. Vinkar till dig Tintuu!

Ciggen var som en ursäkt för att göra det som jag egentligen tycker om att göra; att gå ut, sitta och titta, filosofera, låta tankarna röra sig fritt, fånga upp idéer och koppla av.
Att lära sig att göra detta ändå är den stora utmaningen. Lätt att glömma bort och bli sittandes vid datorn istället, men det går trots allt ganska bra.

"Man må ta sig minuter", sa de gamle när jag ung och grön på landsbygden hjälpte till med höskörd och potatisplockning. De behövde inga cigg för att göra det. Ta sig minuter alltså.

Vinkar till dig Gesine också och alla andra. Återkommer när jag får bättre stunder. Maxjobbar i sommar.

Kramar till er alla, Norna.

955 dagar....

...bara 45 kvar till tusen. Snart en Gigant.

Kämpa på alla tappra! Hälsar Norna.

Två år och sex månader.....

Kämpa på alla! Hälsar Norna.

Två (2!) år.....

….och jag har lärt mig att säga ”jag måste inte”. Och faktiskt mena det.
Förr var det många sådana: ”måste bara röka, måste hinna…… måste göra…. Måste röka före….det ena och det andra, för att inte tala om efter….. flås, flås
Jag måste inte röka längre. Jag saknar det ibland, men det är skönt att jag inte måste. Med detta har det följt med annat jag tycker att jag faktiskt inte heller måste. Saker och ting är inte alltid såå viktiga.
Andra saker är viktigare. Och jag kan välja för det mesta…..
……………………………..
Nu, när jag är bland folk som röker och det faktiskt är fler av dem än såna som oss interökare, så kan jag undra: men varför måste de röka för? ..trots att jag ju vet att anledningen till största del är, att fylla på med en dos. För mig nu: Det luktar gott, det svider lite, men jag har accepterat läget. Det fanns ju en anledning till att jag tog steget och slutade, att jag höll ut och hade tålamod och mod och rädsla på samma gång. Men, NEVER AGAIN! Jag är supernöjd och stolt men kan inte komma ifrån att något hos mig blev annorlunda . Kan inte hitta bättre ord att förklara känslan med, än det. …Annorlunda…. Samma men ändå inte riktigt. Rutiner och prioriteringar har förändrats och jag kan heller inte lägga ut rökridåer längre när det kärvar till sig.

Så, hursomhelst; nu tar jag ett avstamp på det tredje året. Hej å hå.Jag vandrar på. Mot tusen dagar och titeln GIGANT.

Lycka till alla! Ge inte upp, var envetna och medvetna om att nolltolerans gäller. Norna

Ett år och elva månader....701 dagar

...dessutom höstdagjämning idag. Norna.

658 dagar och jag har till slut vant mig vid mig själv som en person som inte röker.

Det var inte lätt. Abstinensen var förfärlig. Vimsigheten, vilsenheten och dopaminbristen än värre. Jag hisnar ibland över att jag faktiskt gjorde det, att jag klarade det efter så många rökande år. Men min morot blev just det: att avgiftningen var så tuff, så de dagar jag klarat kunde jag ju inte kasta bort genom att röka igen, eller ta nikotin av något slag. På den vägen fortsatte jag. Ju fler dagar avklarade; desto större förlust att bryta. Logiskt, eller hur.
Så var det ju allt arbete med att vända runt allting i skallen och just vänja sig. Inte gjort på en kvart måste jag inse, men tiden är vår bäste vän, brukar jag säga här; den tickar på......

Räddningen var min "skogsränning" och att skriva. Jag skrev från förste dagen, men det tog en månad innan jag hittade hit. Loggen och ett antal människor här var ett jättestarkt stöd, intensivt och roligt under en tid, och jaa...jag är fortfarande här nu och då. Kul att se lite gamlingar vara inne, och fint att så många nya bestämmer sig för att sluta röka. Lycka till alla ni! Ha tillit och tålamod.

Var det värt det? JA, även om jag flertalet gånger bittert ångrat mitt beslut längs vägen. Vill jag göra om det? Absolut INTE. Kommer jag att röka igen? Kan jag inte svara på, eller avlägga löften om att inte göra, men jag hoppas att jag kommer att fortsätta rökfri tills möjligen långt fram på tid, när jag är så gammal att det inte spelar någon roll längre. Och då är det troligen inte särskilt intressant. Rökningen kommer att vara ett vagt minne som kanske susar förbi nån gång.

ELLER så kanske jag sitter där på verandan som 85-åring, ser ut över nejderna och puffar på en pipa med ren hemodlad tobak och njuter av det.( En liten fantasi som jag unnar mig att ha ibland.)

22 oktober kan jag fira två år!
Kämpa på nu alla rökslutare, låt bli och rök. Det är det enda sättet. Kram från Norna.

Hallå JustinCase!

Om det kan vara som någon inspiration. Vi har rökt ungefär lika länge; Varsågod och läs min logg, lite lättare tillgängligt såhär.
Kämpa på alla slutare. Det går om man är enveten att lämna tobaken bakom sig. Jag har passerat ett och ett halvt år nu. Norna.

Måste ju logga in för att hitta min logg....

....så längesen är det som jag skrev. 530 dagar står det på räknaren, alltså snart ett och ett halvt år har jag varit rökfri. Det omöjliga är faktiskt möjligt. Det går att sluta röka även för den värste tobaksknarkaren som jag var. I alla år så starkt införlivat med min identitet, i allt jag tänkte och gjorde så fanns ju tobaken och rökandet med. Och jag saknar det fortfarande ibland, jag är inte riktigt färdig än, men det gör liksom inget. Jag accepterar och låter tiden gå. "Tiden är vår bäste vän" har jag sagt många gånger här. "Tillit och tålamod" har varit mina ledord. Att ha bestämt sig för att inte röka mer, är det viktiga. Lätt är det inte, berg o dalbana har det varit och möjligen har jag blivit promenadmissbrukare. För när jag väl lyckats vända på begreppet om vad som kan vara belöning; alltså inte en cigg efter att ha varit duktig med vad som helst jag har presterat, så är det svängen i skogen som är belöningen.

Nu infinner sig den stora lättnaden när jag fått på mig skogskläderna, knutit kängorna, klickat igång runkeeper, stavarna med, kommit ut på vägen och börjat gå……..DÅ känns det bra att ta några djupa andetag och vara lycklig över att ha fötter som kan ta steg för steg framåt. Det är inte alla förunnat och jag är mycket tacksam. Jag känner över huvud taget en stor ödmjukhet inför att jag har kommit så här långt och tar inget för givet. Jag känner de som börjat igen efter tre år eller tio år!! Vad hände??
Jag hänger fortfarande en del här och läser lite men har som sagt inte kommit mig för att skriva på länge och inte vet jag om jag hade så mycket att säga egentligen. Kul att se dig Gesine, och Juntro; välkommen tillbaka, det är bara att ta fighten igen. Kämpa på alla slutare nu. Tips är att läsa i loggarna och mycket motion i naturen helst. Glad vår till er alla och ännu ett tips: gå ut och blås såpbubblor i stället för att röka!
Hälsar Norna.

Den här loggen är allt ganska skum

Ta det inte så allvarligt....

….jo, att sluta röka är ytterst allvarligt och det är en resa. Helt klart. Färdsättet däremot inte så viktigt, eller hur vi utformar det i gemensamheten. Kan vi leka, fantisera och le en smula, så är mycket vunnet. Det hjälper en att formulera sina tankar att skriva. Att få svar är peppande och när det ibland uppstår riktiga samtal blir det ju faktiskt roligt. Jag har tyckt mycket om vårat lilla tåg med det blå loket, som har tuffat på och vi ha turats om att elda och dra i visslan och tuta och köra. Det har gett energi. Och det är fint att göra bilder tycker jag.
Jag gillar också Cignots bild av alla små båtar som guppar omkring och ska ta sig över floden på ett eller annat sätt; vi är ju ett slags flyktingar. På flykt ifrån tobaksträsket och kriget mellan förnuft och missbrukare.

Jag hade en pågående diskussion i åratal innan jag till slut fick ner foten och kunde börja gå. Och då var det inte för att jag blev så modig till slut, utan snarare att rädslan verkligen kom i kapp mig. Rädslan för att fortsätta blev starkare än rädslan för att sluta. Så var det och det får jag aldrig glömma. Jag accepterar att det är så här och därför går det bra. Annars, den här hösten har jag upplevt hur jag känner när någon röker på långt håll, och det luktar gott, näsvingarna fladdrar och jag blir jättestörd på att jag bryr mig. Receptorerna i min hjärna är väl inte helt borttynade, utan ligger och flämtar lite och vill bara minnas hur trevligt det var att röka. Men, se den gubben går inte. Jag känner min rökare och vet att det är nolltollerans som gäller.
Nåväl; det var egentligen inte alls det här jag laddat för att skriva om men nu blev det så.
Det får väl bli ett inlägg till.
Jag har i alla fall firat min andra rökfria nyårsafton , vilket känns suveränt bra. Önskar alla som kämpar nu, att ni också kommer dit. Det är värt våndan av att sluta. Värre vånda är att fortsätta röka, som sagt.

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se