Cignots blogg

Jag vill ha mera

Tack alla. Ännu en rökfri helg utan sug eller längtan efter cigg. Är så nöjd med att slippa all rök, smuts och elände.

33 dagar, det är 590 cigaretter eller 7128 smutsiga halsbloss som mina lungor sluppit. Och 1800 kronor sparade. Klart att kroppen är glad. Den fattar knappt vad som har hänt. Och det gör knappt jag heller. Mera sånt….

Friheten är en färskvara

Jag tycker det är lite otrolig att jag redan nu, efter bara drygt 30 dagar, kan börja känna mig som en icke-rökare. Jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt. Borta är skammen över att jag är en ”dålig” människa som förstör min hälsa mot min vilja. Jag blir inte sugen när jag är tillsammans med rökare. Känner mig tacksam att jag slipper och tycker lite synd om rökarna.

Jag tar en dag i taget. Vad jag vet finns inga garantier mot återfall.
Friheten idag är en färskvara. Måste fixa ny imorgon. Så fungerar det.

1 månad rökfri

Idag firar jag en rökfri månad. Exakt kl 21:51 den 22 juli fimpade jag min sista cigarett. Röken sved vidrigt i munhålan och halsen. Lungorna kändes som skitiga trasselsuddar på ett verkstadsgolv. Jag bad en bön till Gud och alla högre krafter att få bli rökfri den här gången.

22 juli
Jag hade semester och en lugn dag, läste några utvalda kapitel i Allen Carrs bok och tänkte igenom det jag skulle ge mig in på. Jag skrev ner mina hjärnspöken, dvs alla mina påhittade och självrättfärdigande orsaker till varför jag röker. Jag skrev i två kolumner, i den vänstra den påhittade orsaken, t ex ”Jag stressar av med en cigarett” och i den högra kolumnen sanningen: ”Rökning ökar hjärtverksamheten och pulsen och ökar stressnivån i kroppen”. Så gjorde jag med alla hjärnspöken jag kom på.

Jag läste igenom listorna grundligt och kände att de stämde och att det bara fanns en hållbar anledning till varför jag rökte: jag var beroende av nikotin. Och så rökte jag på som vanligt fram till kvällen till en kvart i tio. På slutet räknade jag ner dem och tände den nästnäst sista, den näst sista och till slut den sista. Och sedan hällde jag vatten i paketet och krossade de som var kvar.

22 augusti
För en månad sedan trodde jag väl inte att jag skulle kunna sitta här idag och vara rökfri. Men det är sant. Och inte nog med det, jag stortrivs med det också och är glad och tacksam. Och jag har ingen lust att röka! Abstinensen var över på ett par dagar och kampen mot hjärnspökena har varit lindrig, nästan obefintlig, mycket tack vare att jag tog kål på dem innan jag fimpade. Jag känner mig piggare och fräschare och mår riktigt bra. Ska sätta fart på promeneradet igen nu när ryggen blivit bra.

Rökfri torsdag

Humör nu: Mycket bra. Nikotinsug nu: Inget.

Torsdag morgon. Klockan är strax efter sex. Jag sitter framför datorn och skummar igenom morgonens nyheter och smuttar på en dubbel espresso. Snart dags att hoppa i duschen och därefter en stunds morgonmeditation. Det är då jag fattar dagens beslut om jag ska röka eller inte. Och sedan frukost och iväg till jobbet.

Det har inte framkommit några goda eller hållbara skäl till varför jag ska röka cigaretter idag, så sannolikheten är hög att beslutet blir att avstå idag också.

Jag har snart klarat två veckor på jobbet utan att röka, och överlevt. Inte bara överlevt, det har fungerat bra. Jag måste alltså inte röka en gång i timmen (minst) för att kunna arbeta, koncentrera mig, förbereda möten, ha bra idéer, vara produktiv, svara i telefon med mera. Konstigt. Jag som alltid trott det.
Nu ska jag erkänna att jag känt mig lite off på jobbet. En del skyller jag på semestern (alla är väl lite off första veckan?) och en del skyller jag på rökstoppet. Att vara nybliven icke-rökare kräver lite tid och eftertanke, något som en rökare definitivt inte ägnar sig åt.

Alla tankar på att röka som dyker upp är reklamfilmer från Skitdiket, ämnade att locka mig tillbaka dit. När de dyker upp, spola fram bandet och se hur filmen slutar. Det var precis där jag var när jag fimpade och det är precis där jag hamnar om jag tänder cigaretten. Alla reklamfilmer i huvudet är producerade av Svensk Tobaksindustri.

Min devis

Det enda som är väsentligt om man vill bli en icke-rökare, är att inte röka.

Varje gång jag öppnar datorn lyser den texten mot mig i rött på svart botten. Ovanför texten är en röd knuten näve. Samma bakgrundsbild har jag på datorn på jobbet. Det är devisen som gäller för mig just nu :-) Det är den enklaste av alla enkelheter. Basic.

Mitt ryggskott har gett med sig och imorgon är jag nog normal. Har slutat med ryggmedicinen idag, känner mig dåsig och lätt illamående av den. Men den hjälper eftersom den är både smärtstillande och inflammationsdämpande. Men den gör mig lite grå.

Och gråheten har vi en som gärna nappar på, eller hur? En fuling som vet hur man livar upp det. Vännen som vet hur man sätter färg på tillvaron.
Flyg och far din djävul - jag lyssnar inte på dig. Jag tänker inte röka idag. Det bestämde jag ju imorse och det gäller. Jag vill inte röka och jag behöver inte röka.

Men jag får röka, om jag vill. Det är viktigt att komma ihåg. Det gör det tydligt att jag faktiskt kan göra ett val idag. Ett val som för bara en månad sen var omöjligt att göra. Är inte det nyfunnen frihet? Något att vara tacksam och glad över. Det är jag också. Men jag är trött nu och ska hoppa i bingen minsann.

Sov gott.

Grattis Jag

Fyra veckor utan cigaretter eller nikotin i någon annan form. Grattis Jag, det trodde jag inte när jag fimpade för 28 dagar sedan, eller vågade tro kanske. Erfarenheten var ju en annan efter alla återfall. Men den här resan är helt annorlunda än tidigare försök. Jag är försiktig med att ta ut någon seger, men jag kan klappa mig på axeln för varje rökfri dag som går.

Det har varit lätt och känts positivt från början den här gången. Jag har varit väl förberedd och identifierat, skrivit ner och lärt känna mina värsta hjärnspöken. Det gjorde det lättare att avfärda dem när de kommer. Och har man gett tusan i att lyssna på dem ett par gånger så tystnar de. Därför har det inte varit någon kamp med slitsamma inre diskussioner den här gången.

Jag har känt mycket eufori, de rosa molnen, wow-känslor. Men under det också en sorg, ett vemod och ett tomrum som inte kan fyllas. Jag har separerat från en kär vän, en följeslagare och kompis sen 40 år tillbaka. Det klart att det känns, och även det grymma svek han utsatt mig för, lurendrejeriet och att han egentligen jobbade för tobaksindustrin med uppdrag att sakta ta livet av mig. Den sorgen och tomrummet har gått över nu.

Drogens förtrollning är bruten, de mörka smutsiga dimmorna har skingrats. I det klara dagsljuset spirar den enkla sanningen som funnits där hela tiden: Jag behöver inte röka. Ingen behöver röka. Det är inte meningen att vi ska röka och ta livet av oss. Meningen är att vi ska leva gott och må gott och sprida det goda livet vidare.

Ha en bästingdag alla.

Skjuten i ryggen

Idag är det nog lite synd om mig. Kanske. Ryggskottet är kvar och jag kom knappt ur sängen i morse och mycket mindre till jobbet idag. Just nu var det tänkt att jag skulle kliva på ett tåg och åka ner till Blekinge. Men fem timmars tågresa var inget min rygg ville ha idag. Så jag stannar hemma idag och tar det lite lugnt. Att skjuta folk i ryggen är inte sjysst.

Och tror du inte på f-n att min svarte smutsige inneboende knackar på och kommer med världens brajtaste idé:
- Men hörrdu polarn, tror du inte att en eller kanske två cigaretter skulle muntra upp dig idag? Tänk dig att få fylla lungorna med några härliga halsbloss. Bara för idag.
- Din dumma fan, svarade jag. Fattar du då ingenting. Jag röker inte längre. Jag vill inte röka och jag behöver inte röka. Och du och jag är definitivt inte polare längre. Jag lyssnar inte på dig. Stick och brinn.

Så där är det. Han verkar ha noll koll på vad som gäller.

Normalt att inte röka?

Jag vet hur man slutar röka. Jag har gjort det flera gånger. Jag har lärt mig vad det innebär när man fimpar och vad som händer de närmaste dagarna.


Den här gången håller jag på att lära mig att inte börja röka igen. Jag har tagit en dag i taget och det är nu 26 dagar sedan jag fimpade. Jag tar ett beslut varje morgon om att inte röka denna dag och kommer att fortsätta att göra så. Och vet ni vad? Det börjar kännas normalt att inte röka nu. Jag tänker mindre och mindre på det och störs mindre av att andra röker. Och någon inre kamp känner jag inte av. Han som vill att jag röker har bleknat avsevärt. Det känns lugnt. Och jag blir mer komfortabel och starkare i mitt friska liv för varje dag som går. För det är jag tacksam.

Överdrift

I går promenerade jag så jag har ryggskott idag och kan knappt räta på ryggen. Tog väl i för mycket. Måste tänka på att kroppen inte är van än...
Men vafan, jag är ju rökfri :-)

Uppenbarelsens ögonblick

”Uppenbarelsens ögonblick inträffar i allmänhet omkring tre veckor efter att en rökare har slutat. Himlen tycks bli klarare, och det är i det här ögonblicket som hjärntvätten försvinner helt och du inte längre behöver säga åt dig själv att inte röka, utan i stället inser att du har kapat den sista tråden och att du kan njuta av resten av ditt liv utan att någonsin behöva röka igen. Det är i allmänhet också från nu som du börjar tycka synd om andra rökare.”
Allen Carr, Äntligen icke-rökare

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se