Den 15 dec firade jag min ettårsdag som rökfri rökare. Finns fortfarande stunder som jag bara vill släppa allt och gå ut å röka. Men de stunderna är sällan och oftast ganska lätta att styra bort.
Jag är nöjd med mig själv och jag gillar mitt "sunda" liv. Jag hoppas många av er som kämpar nu håller er kvar på mattan. Det är sååå värt det när ni känner att ni har läget under kontroll. Mitt hår luktar gott, allt smakar mkt bättre, min hy är vackrare, jag fryser aldrig om fingrarna längre och sparar otroligt med pengar. Och det bästa av allt är att jag har nästan aldrig slem i halseno och alla andra krämpor börjar en efter en ge upp. Ett år senre och är ännu inte helt symtomfri.. det säger en hel del hur mkt man har skadat sin kropp.

Jag har inte heller använt några tråkiga stunder som ursäkt att börja heller. Jag fick missfall för 2 veckor sen och det hade vat en toppen ursäkt för återfall... Men på vilket sätt hade det gjort något gott? Inte ett skit.. Kan tänka mig att cigaretter inte ens är gott efter ett år. Jag skulle säkert bara hosta och må dåligt...

Hoppas ni klarar av denna utmaning och att ni tar i för kung och fosterland att ta kontroll över era egna liv!

God jul och gott nytt år.

Jag har nu vart rökfri i 2 månader, 1 dag och 17 timmar. Inte mycket för vissa, men i mitt fall är det tillräckligt mycket för att med stor säkerhet säga att jag är och förblir rökfri. Har nu blivit nerslagen till botten med alla problem som poppar upp överallt. Beskedet om chansen att få barn på naturligt vis är väldigt liten, min "mamma" som gick bort, vårt allt mer fallande ekonomi eftersom jag är arbetslös och idag väntas domedagen om min man får behålla jobbet eller om vi måste sälja huset.
Allt jävla skit som hänt har blivit en sanningens stund att säga att en cigg tänds det inte. Jag räknar inte dagarna som rökfri. Det finns inte på kartan längre.
Det finns säker folk som nu tänker att "vänta du bara" och "var inte så säker" men det lyssnar jag inte på. I så fall har jag aldrig varit beroende av cigg från första början. Så säker är jag.

Vart jag vill komma är att jag tänker avsluat min aktivitet här på slutaröka linjen och har öppnat en annan blogg som är mitt nya blad i mitt nya liv. Min väg upp och min väg tillbaka. Det har vart ett sant nöje och stora stöd ifrån er alla här. Vill inte att ni ska tro at jag trillade av vagnen nu när jag försvinner utan ni ska hålla tummarna att jag aldrig kommer tillbaka hit. Det betyder isåfall att jag ska sluta röka igen. Känner att min kamp och mina logganteckningar inte handlar det minsta om rökning utan om helt andra saker och känner mig inte hemma här längre. Vilket är en bra sak. Håller tummarna för er allihopa och som sagt ett stort tack till er fina själar som fanns här när jag behövde det.

och till sist vill jag säga att jag fick mail av slutaröka lnjen igår som skrev att dom arbetar på att ta bort captcha-systemet helt när man ska kommentera andras inlägg. Så dom tackade för vårt tålamod på sidan och slulle fixa det såfort som möjligt.

Puss o kram Jenny

Tack för fina ord. Helgen har vart så tung. Folk i huset och ingenstans at ta vägen med sina tårar. Har haft panik i kroppen och hela helgen har gått ut på att bara hålla ihop i minsta möjliga mån. Igårkväll blev jag och min man ensamma igen och då lossnade en liten del av klumpen i halsen. Idag är det lite bättre. Märkte igårkväll att jag har svårt att träffa folk.
Min granne gick förbi med sin hund. Vi pratade lite och jag kände direkt paniken stiga upp till toppen. Minns knappt vad vi pratade om för jag var så rädd att brya ihop. Försökte med all min makt att få rösten att bära. Har aldrig reagerat så mot nån jag känner ganska väl. Inte med en så stark reaktion.
Frågar hon en enda sak om min resa eller begravningen springer jag härifrån tänker jag. Som tur va kom det inte på tal. Men det hade ju inte vart en konstig fråga.
Har varit röksugen stundvis under denna kamp, men jag vet också att det hjälper inte. Det var lungcancer som plockade av Tina från jordlivet. Nog för att jag skulle vilja träffa många på andra sidan, men inte ännu. Jag är ung och förhoppningsvis frisk. Tänker ta vara på det.
Jag ska ta mig igeom denna dag och så får jag se va morgondagen blir.
Ha det gtt mina medkämpar

denna helg har varit så hemsk. Mitt hjärta känns krossat. Låg igårkväll och tänkte på att jag står inte ut att känna såhär. Jag var tacksam i torsdags, nu är det slut med det. Det är för tungt. Jag känner mig så himla ensam här.

känns betydligt bättre idag. Efter att ha sovit lite så har jag hunnit att landa lite och sett att mitt vanliga liv och mitt vanliga jag finns kvar här. Jag har vart på begravningar förut. Släktingar och vänner, och alla begravningar är sorgliga och berörande, men detta var en ny upplevelse. Det var så mycket blandade känslor och så mycket lycka och sorg i samma bubbla. Svårt att beskriva.
Jag hittade min gamla plats i tandvårdsgänget direkt. Vi pratade och skrattade som vanligt när vi sågs. Det var som om jag aldrig hade åkt. Jag kramade min vän helen så hårt jag kunde och ville inte släppa. Hade ingen aning om att jag saknat henne dessa år.
Vår chef höll ett tal om våra minnen och gjorde ett tappert försök att förklara att vi är en familj. Vet att orden ser små ut, men det kändes i hela kroppen. Leendet var så stort på oss alla medans tårarna föll. Jag vet att denna känsla försvinner, men just nu vill jag hålla ii den ett tag till. Jag tillhör så många, och jag har så många familjer och jag har en plats lite här och där. Det är stort. Jag satt helaförsta timmen på begravningen och kände mig som ett monster för att jag inte var speciellt ledsen. När prästen nämnde våran "familj" på arbetet och Tinas plats där så rasade det samman, och då blev målet ett annat... att inte gråta.

kom hem för ca 15 minuter sedan eter en resa som stardade kl 16.00 idag. Efter att ha suttit med mina tankar och väldigt blandade känslor på först en båt i 3 timmar och nu resten av tiden i bilen så hade jag sett fram emot att komma hem till en varm famn att få känna mig liten i, men icke.. Ett kolsvart hus, inte ett ljud och en gubbe som knappt märkte vem det va som kom. En aninens snopen är jag.. Hade verkligen behövt att få rensa, eller prata av mig, men så fungerar inte verkligeheten. Hans verklighet är att han ska upp och jobba i morgon, har inte reflekterat över att jag kört 23 mil ikväll i et snölandskap, och ville genast återgå till att snarka.. Inte för att vara så, men det duger inte.. Jag är girigare än så.
Vart vänder man sig inte då? Jo hit såklart. Men faktum är att jag har stora problem att se in i dataskärmen för tillfället. Är alldeles torr i ögonen och allmänt ljuskänslig så mitt "skriva av mig" får vänta.

behöver kanske få något i magen oxå.. Hur som helst har jag inte bråttom upp till min gubbe iaf.

Jag e så lycklig idag. Pirrar i hela kroppen och kan knappt tro att denna dag e här! Jag ska åka hem!!!!! Har knappt sovit en blund i natt. Som ett barn natten tll julafton. Vaknat o tittat på klockan.. försökt ligga så länge som möjligt. Har en lång väg att köra i eftermiddag Måste va pigg, Helgen har blivit bara sena nätter och tidiga morgnar. Har haft magda o micke på besök hela helgen och det har vart jättetrevligt.
Försa gången jag spenderar tid med en rökare sen jag slöt.
Det gick helt över förväntan. Första tanken var att hon luktade ju inte direkt sommarblommor. Och efter hennes första bloss märkte jag så småningom att jag inte ens reflekterade över att hon rökte. Vi var ute i stallet en del och när hon tände sin cigg så kan jag inte minnas att jag ens såg den egentligen. Helt skumt.. Tycker ju faktiskt att med all rätt att jag skulle få bli röksugen.. men icke.
Blev en ridtur oxå. En barbacka-runda i skogen som var hyfsat spännande. Flicka var väldigt väldigt pigg och hade god lust att bara sätta av i en rasande fart. Hon var stel som en pinne hela rundan och bara letade efter en anledning att få sätta iväg. Vi trippade runt hela rundan och nästan framme så såg hon ett spöke i skogen och gjorde världens skutt och hoppade iväg. Av nån konstig anledning satt jag kvar, och fick stopp på henne direkt. Nån gång måste ju vara den första gången att ramla av nån av mina hästar, men tydligen inte än. (vill egentligen ha det överstökat)

tack för era inläg.. Satt och sökte lite på olika magbesvär, men inget som passar på mig. Är det nåt som absolut inte finns i mitt liv så är det stress. Men däremot skulle jag kunna tro att det isåfall hänger ihop med att jag har lite mkt annat runt mig. Dödsfall, brutna kontakten med daniel, dåliga besked från fertiltestet, min man som var nära att förlora jobbet.. osv. Känner inte på rak arm att jag är berörd på ett negativt sätt ändå.. utan optimistisk på alla punkter. Men det kan ju va så att min mage kände nåt annat.. eller att jag drömde nåt. I alla fall å har jag inte haft ont sen igår natt så det är inte dags att kontakta läkare ännu nej.

Igår kom snön tillbaka.. Det har snöat hela morhonen och nu är det helt kritvitt ute och kramsnö. Vilket betyder at jaginte kan inviga min nya sadel idag inte.

och lotta. du vet hur du ville ha en uppenbarelse i drömmen om fölningen. Ja hade den drömmen i natt. Den människa som assisterade mig var min mamma. Så enligt min uppenbarelse kommer hon föla när mamma o pappa är här, vilket är några dagar för tidigt. Jag som sa att hon skulle gå över tiden. Måste berätta om den drömmen när vi hörs nästa gång för det var helt magiskt!!!
Vilket datum du än väljer så är det en chansning. Men oddsen är ju bäst att komma den 22 och boka hemresa härifrån.
Och för att svara på vart du ska få din tid ifrån önskar jag att du kunde få lite fritid av mig, för jag har för mycket =) Men jag ser det som ett bra tecken att du har mycket du vill göra och mycket som du måste göra.. Det betyder att du mår bra. Mycket bättre att ha en känsla av att inte hinna med, än att ha känslan att inte orka med ett dugg och inte få ett skit gjort.

Idag ska jag faktiskt packa. Tror inte att jag kan få göra det i lugn och ro i helgen, så lika bra att göra det medans hjärnan inte är överbelastad. Resväskan är och förblir borta, men jag tänker ALDRIG ge mig. Jag ska hitta den till vilket pris som helst. Mitt livs uppdrag... ;)

blev dubbelt inlägg och radera är ju tydligen inte möjligt

Slog upp ögonen i morse och sen låg jag och funderade på vilken dag det kunde va.. Fick tillslut sträcka mig efter mobilen och se i kalendern.. Kunde inte bestämma mig för tisdag elle onsdag. Onsdag var helt klart det bättre alternativet. Nu vill jag resa hem!!! åhh va jag längtar. Mina älskade tjejer och mina föräldrar.. Ida och såklart min lilla Lotta. Nu ska vi ses som två rökfria hälsoknippen =)
Eftersom jag lämnar kvar bilen så tänkte jag att jag tar min resväska med hjul.. Och nu har jag letat efter den förbannade väskan i flera dagar och den finns inte. Jag tar såklart en annan väska, men gud så det retar mig att jag inte kan hitta den!!! Har verkligen ransakat hela skallen på vat den är och den har verkligen gått upp i rök.
Och som grädde på moset fattade jag igår att även andréas väska är på rymmen. Så det börjar nu likna en besatthet att hitta väskorna. Fruktansvärt irriterande!!!

Inatt vaknade jag av svåra buksmärtor. Har aldrig uplevt nåt värre. Vaknade med ett ryck av att något typ knivhögg mig i magen. Låg på sidan och ville svänga över på rygg, men smärtan var så svår att jag klarade inte av att vända mig. Låg på sidan och krampade tills det släppte en sekund och då svängde jag runt. Sen stod tiden stilla. Låg på rygg och höll krampaktigt i lakanet med båda händerna och funderade på att börja skrika.
Sakta men säkert domnade magen bort och idag är det bra igen. Men fy fan säger jag bara. Det vill jag inte uppleva igen. Jag var på väldigt bra humör hela dagen igår, men det var ändå inte min dag. Städade nåt helt otroligt noggrant och njöt av det. Rätt som det var drog jag huvudet i en hylla och säckade ihop på golvet. Trodde en sekund att nu måste jag fått hjärnskakning.. Försökte lokalisera telefonen ifall jag tänkte tuppa av kunde det va bra att rnga någon. Men efter några minuters snurr i skallen försvann även det. Med andra ord så var det en smärtsam dag igår. Men det gör ingenting idag.. Är på strålande humör idag oxå.