Tinttu7s blogg

3,5 år, min födelsedag.

Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Ibland undrar jag om jag fortfarande kämpar med sätt och reaktioner som härrör sig från mitt rökstopp. Jag är så lättirriterad, så känslig för yttre påfrestningar. Ännu nu, 3,5 år efter mitt rökstopp reagerar min hjärna och kropp på precis samma sätt som då jag tacklade alla problem med att gå ut för att röka.
Jag leker med tanken på att i en vecka prova på att gå ut med ett glas vatten och sitta på trappan i fem minuter varje gång jag känner irritationen, vreden, ilskan välla fram, orsaka irrationella synapser i min hjärna som får mig att säga och göra saker som jag inte vill säga och göra.
Jag är som en jävla lavin.
Jag levde med en dominant man i tio år. Jag lärde mig att om någon reagerade i vårt hushåll var det han, och fanns det någon skyldig så var det jag. Det har gjort mig högexplosiv och självantändlig. Jag går omkring och nosar efter konflikter, och så fort min stubin får minsta nys om en gnista så smäller det.
Nuförtiden MÅSTE jag reagera, för annars blir jag automatiskt den där underkastande dörrmattan som jag var i så manga år tidigare. Jag har ingen chans att vara diplomatisk eller flexibel mera, för då är jag automatiskt fången i ett våldsamt, kvävande förhållande som förintar mig.
Men jag är inte där längre. Jag är inget offer, jag far inte illa, jag blir inte förtryckt och kränkt. Jag har det bra, men min ur-hjärna reagerar enligt det mönster den gjort i så många år, lite som „för säkerhetsskull“ , om du ändå tänker bita så kann jag lika bra morra och skälla genast.
Jag borde lära mig att ta en paus, just där då det hettar till. Ta ett steg tillbaka, trycka på paus, och iaktta situationen utifrån, VAD hände egentligen, VARFÖR reagerar jag, är min rädsla BEFOGAD, eller reagerar jag på ett spöke från en svunnen tid?
Här kommer tobaken in. Det är här rökaren går ut, sätter sig ner och tar en paus från all samvaro för 5 minuter. Avlägsnar sig fysiskt från situationen och ger sej möjligheten att iaktta utifrån.

Saknar mitt gamla liv

Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Hej ni.
Nu är det ju ganska länge sedan jag skrev mitt "sista" imlägg här på loggen. Men efter att ha surfat omkring lite bland gamla inlägg och nya användare så måste jag komma med en uppdatering.

Jag har levt på gränsen av utmattning gasnka länge, i något skede till och med diagnostiserades jag med utmattningdepression och utbrändhet, men jag tänkte att det mer berodde på ohälsosamma förhållanden i privatlivet kombinerat med ohälsosamma förhållanden i arbetslivet, plus allt annat som hör till småbarnsföräldraskapet då förstås. Så jag har kanske aldrig tagit den diagnosen på så stort allvar, jag gjorde mig av med bade sambo och arbetsförhållanden, böt jobb, sökte hjälp genom samtalsterapi och försökte (försöker fortfarande) på egen hand göra mitt liv så gott det kan vara. Jag tror att jag är på rätt väg.

Det som jag funderat mycket på på senaste tiden är stress. Stress i vardagen, med egnahmshus, jobb, ensamt föräldraskap, småbarnsuppfostran, hobbyer och allt som hör livet till. En rökare tar en paus, en liten mindfulness-övning kanske 10-15 ganger per dag. Det gjorde jag också tidigrae. Jag gick ut, satte mig ner, rökte, andades in, andades ut, lyssnade på fåglar, bilar, människor, vinden eller vad som nu råkade finnas till hands, tänkte på ingenting occh koncentrerade mig på mig själv. Det här,sammanlagt över 1,5 timme per dag. Vad böt jag ut det mot?

Ingenting och allt. Listor, scheman, måsten, borden, motion, matlagning, städning, vandring, äta frukter och grönsaker. Jag böt ut mitt nedvarvande, mina pauser mot aktiviteter. Allt jag gjorde iställe för att röka var, någonting som krävde ett aktivt deltagande och aktivt tänkande av mig själv. Istället borde jag ju ha hittat på ett annat sätt, ett hälsosammare sätt att varva ner, ta mig tid, lugna mig, pausa i vardagen, 1,5 timme per dag.

Inte undra på att jag är på väg rakt in i väggen.

742 dagar

Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Jag missade min två-årsdag, jag glömde helt enkelt bort den, jag TROR att det var 12.11.

Mitt beslut att sluta röka resulterade i mycket mer än bara bli kvitt mitt beroende, jag gjorde mig också av med en förgiftande relation, med en arbetsplats som höll på att ta livet av mig, och jag sökte hjälp för att få ordning på mitt trasiga jag. Jag har knappast blivit helare, men nu gör jag iallafall något aktivt för att bli bättre, istället för att aktivt försöka må sämre.

Jag är inte intresserad av cigaretter längre, jag orkar inte bry mig. Jag tycker det är skönt att inte känna mig tvungen att följa ett visst mönster (äta mat, röka, jobba lite, röka, åka bil, röka, laga mat, röka, äta, röka, sova, röka osv). Jag är fri från det, jag kan göra vad fan jag vill.

Jag är en dålig "peppare" jag förstår helt enkelt inte längre vad hela grejen var? jag kommer ihåg hur svårt det var i början, man jag förstår liksom inte varför längre. Cigaretterna var som en dålig relation, det sved som fan i början då man lämnade relationen, men nu längre förstår jag inte riktigt facinationen, eller vad det var som höll mig kvar så länge.

Den största hjälpen jag fick var från den här loggen, och det är jag så tacksam över. Ibland behöver man andra att luta på, och det är helt okej.

Ha de bra alla gamla och nya, jag tror det här besöket är mitt sista.

Vår i luften

Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Det är ju nu jag borde skriva, nu när jag inget har att komma med, när alla problem som hade med rökning att göra för länge sedan försvunnit ur mitt medvetande. Det är nu jag borde skriva för att påminna alla er om att visst, det går over, visst man lär sig, man välnjer sig, och nej, det är lönlöst att röka.

Det är nu som jag ska skriva att, TROTS att det känns jävligt, livet är over, vännerna försvunna, det dånar I huvudet, susar I öronen, svindlar, vikten ökar, humored sviktar, TROTS allt det är det mödan värt till 100 %.

Jag älskar att inte röka. Jag är så stolt over mig själv. Jag är så otroligt GLAD att jag var så uthållig, att jag stod emot, och red ut alla stormar och VANDE mig vid att inte röka.

Det fixar sig hörni, det är fan inte lätt och jag kanke stupar ännu, men det har ingenting med rökning att göra. Jag kommer aldrig att röka mera, där sa jag det. Så de orden har väntat på att bli sagda, och nu är de där, tunga och omöjliga att radera. Jag kommer aldrig att röka mer.

Trevligt vekcoslut.

Förändring

Humör nu: Ganska dåligt.

Gesine gav mig ett år till och jag är tacksam, min resa är långt ifrån färdig.
Förra veckan hade jag ångest i fem dagar, tog mig till läkaren och blev sjuksrkiven. På fredagen blev jag erbjuden ett nytt jobb och igår tog jag emot det. Idag ska jag således alltså säga upp mig från mitt nuvarande jobb. Jobbet som nästan tagit livet av mig, livslusten iallafall. Jag är livrädd för precis allt för tillfället, men något steg åt något håll måste jag ju ta.
Det som är riktigt skönt är att då dagen för min första arbetsdag kommer, och jag har den där enda chansen att ge ett första intryck av mig själv, VET att ingen kommer att se mig som rökare. '

Det där fick mig att skratta lite för mig själv. Hur skulle nya människor se på mig idag? Om de skulle se tvärs igenom min yta skulle de se en hysterisk, neurotisk, söndrig människa med tvångsbeteenden och humör som en bergodalbana, en som dricker för mycket och som skadar sig själv med sitt egna destruktiva sätt, Ddet enda skadliga hon INTE gör är att röka.

Jag vet ju att folk inte ser det där, folk ser en hälsosam, sportig, själssäker, glad och social kvinna som faktiskt inte ser ut som om hon skulle röka ALLS. Nu gäller det bara att lära sig se det själv, eller liksom att få egenskaperna att krypa genom skinnet in i själ och hjärta också.

Vet ni, jag är alltså sjukskriven, får göra vad jag vill, kan sova, städa, syssla, måla, sticka, you name it (det enda jag gör är förstås stressar över vad som borde göras, och jag har en massa rest-jobb som jag måste sköta och MÅSTE MÅSTE MÅSTE, BORDE BORDE BORDE osv...ni vet). Nå, tidigare skulle det här ha varit en rätt så svår situation för mig, för vad fan gör man med långa lata lediga dagar om man inte spjälker upp dem i cigarettpauser?
Mitt enda problem för tillfället är att jag inte kan gå ut och springa, för jag är förkyld. DET ni, det enda jag längtar efter är att få röra på mig, ingen rök, ingen cigg, ingen "paus", inga bloss, ingenting sånt, bara springa.

2015

Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Inget.

Vid nyår förra året skrev jag på loggen om hur jag önskade att år 2014 skulle bli. Det blev inte så, inte alls. 2014 har varit ett av de värsta åren i mitt liv faktiskt. Halva året spenderade jag i en olycklig dvala, där jag hasade mig från dag till dag i ett förhållande jag aldrig ens hade trott på och nu också slutat hoppas på, på en arbetsplats jag hatade att gå till varje morgon i en ständig karusell av tankar krig framtiden och dåtiden och måsten och borden. Vid mitten av året kastade jag mig ut i luften och är i fritt fall fortfarande. Men jag rör iallafall på mig, rörelse och avstånd kan också mätas lodrätt.

Jag har senaste idag, faktiskt, haft lust att röka. Mina infall kommer inte ofta, men då de kommer är de som en grinig, rädd och otrygg 5-årings separationsångest, gnälliga attacker som kräver något bekant att klänga sig fast vid till vilket pris som helst, någonting hemvant och tryggt att ty sig till när inget annat fungerar.
Det är inte rationellt, det är inte logiskt, men jag kan inte säga med 100 %: säkerhet at det faktiskt inte skulle hjälpa för stunden, att bara ge up och gå ut för att röka. Istället för att sitta och göra andningsövningar inlåst på toaletten med tårarna strömmande ned för kinderna och kramp i magen. Det kan faktiskt hända att rökning skulle fungera som tillfälligt smärtlindrande, bara för att det är tryggt, och bekant och normalt. Jag har avvärjt ångestattacker i hälften av mitt liv genom att gå ut och röka, andra hälften av livet hade jag inte fått dem ännu, attackerna alltså.

Annat irrationellt jag saknar är mina förhållanden, mina dåliga, ojämnlika, kvävande, jävliga förhållanden som i själva verket är en stor orsak till att jag mår så jävla dåligt, också dem saknar jag då när allt känns som värst.

Jul

Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Dagen före julafton.
Julen har aldrig någonsin kommit så plötsligt tidigare, jag har inte hunnit förbereda någonting, jag har inte skickat julkort, inte gjort några heller som jag kunde köra ut i sista stund så som jag brukar. Jag har inte städat, jag har inte julhandlat, jag har inte sett till att vi har mat i kylskåpet och jag har inte paketerat alla paket och jag har inte köpt några julblommor.
Jag har sprungit, jag har festat, jag har jobbat och sökt jobb. Jag har överlevt hela den här mörka, våta, svåra hösten (tydligen?). Jag har inte levt hälsosamt, men jag har inte rökt. Jag har inte haft lust att röka, den saken är liksom ur världen nu.

Den här julen ska vara DEN julen, den perfekta julen, julen som jag sedan ska leva på i två år, för ungen är hemma i år. Dessutom ska min syster och hennes familj flytta till andra sidan jorden om en vecka, men vi hinner fira julen tillsammans.

Det kommer ju att skita sig. Det ser man ju på långt håll.
Jag kommer att ätas upp av min melankoli och min sorgsenhet och bara se allt som fattas istället för allt som faktiskt finns rakt framför mig. Men, som med rökningen, hälften av styrkan i alla rädslor och alla oro, alla hjärnspöken och hallucinationer kan man faktiskt beröva bara genom att vara medveten om dem. Jag VET att de kommer, jag VET att de är irrationella. Jag VET att jag kommer att minnas den här julen som mycket finare, mycket lyckligare och mycket bättre än vad den egentligen var, så kanske det inte är tiden som förgyller alla minnen, utan kanske det faktiskt är tiden som får oss att inse hur allt VERKLIGEN såg ut, hur perfekt den verkligheten faktiskt var.

Hasta la vista.

Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Jag har försökt samla inspiration nu i några dagar, men den vill liksom inte infinna sig. Så jag tänkte att jag skriver ett själlöst, platt inlägg bara för sakens skull, och sedan får vi se om min inställning förändras så småningom.

Nå, Jag slutade för ett år sedan, utan ha planerat stoppet desto vidare, jag bara konstaterade efter min eftermiddags-cigg klockan 13.30 att jag inte ska röka mera. Jag trivs inte som rökare, jag bara lurar mig själv. Bakom beslutet låg nog en hel massa annat som jag inte insåg då, men hjärnan är på det sättet väldigt intelligent konstruerad, att man liksom bara kan ta in så mycket som man klarar av för stunden, resten smyger sig på an efter som resan går vidare.

Vad har hänt i mig på ett år?
Mycket. Ingenting. Och allt däremellan.

En stor tröst för någon kan vara att jag aldrig tänker på cigaretter som något alternativ längre. Jag kan bra vara med när någon röker, jag kan till och med hålla i deras cigg om de måste springa in eller något, jag har inga problem att ”hålla mig” Det är liksom ett avslutat kapitel för mig. Det kan dofta gott då någon röker, det är helt okej, jag har själv rökt i större delen av mitt liv, jag tänker inte påstå att jag inte förstår VARFÖR folk röker. Jag tycker heller inte synd om rökare som ”måste” gå ut i ur och skur och röka, jag ser inte ner på rökare, jag tycker inte de är dumma i huvudet eller att de luktar illa och smakar skit. Jag går med ut med mina vänner då de röker, och det stör mig inte alls att folk röker i mitt sällskap. Jag skäms inte alls för att jag ibland tänker att ”NU skulle det vara gott med ett bloss” eller för att jag faktiskt tycker att cigarettrök doftar ganska gott och at det ser riktigt trevligt ut ibland när någon tänder sin cigarett.

1 år

Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Inget.

Som jag har väntat på att skriva det här inlägget, den här dagen, men just nu är jag frankly så störd på hela den här loggen att jag inte har inspiration att skriva något alls.

Så det är som det alltid är, väntar man på något gott så blir man besviken. Haha.
Nå, jag skriver något mera optimistiskt en annan gång.

En positiv tanke kan jag ju ge er, inget i mitt huvud kretsar runt cigaretter längre, det är riktigt sant. INGET. Alla mina problem har med något HELT annat att göra.

Den stora resan

Humör nu: Mycket bra. Nikotinsug nu: Inget.

Då var det dags. Imorgon flyger jag norrut och påbörjar min vandring till norska gränsen. En vecka ska det ta, 90 km ska vi gå och startvikten är 19 kg, 3 över det jag planerat. Det blir kallt, som minst har de lovat -7 grader och snö, men jag har kommit så här långt, så jag tänker inte stressa över bagateller nu längre. Det här är min vinstresa, det här är vad jag satt alla mina orökta pengar på (nästan alla) och jag kommer att komma hem om en vecka som en lite annorlunda människa, det är jag säker på.

Som pricken på "i" skrev de just i tidningen att den vackraste "ruskan" ( vet inte namnet på svenska, granna färger i naturen alltså) är JUST PRECIS nu. Lappland, here I come.

Nu ska jag sova i min sköna, varma säng ännu en natt och riktigt memorera hur det känns. I en vecka framöver är det tält och sovsäck som gäller.

Sköt om er alla där ute!

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se