minnsans blogg

Den stora planen

Igår rökte jag 20 cigarretter.

Jag har aldrig provat att förbereda ett rökslut. Jag har helt sonika bara fått nog en dag, ett infall. Jag är nog rädd för att det ska bli överdramatiserat med ett "hej då".
Nu har jag satt ett datum. Fram tills dess ska jag förbereda mig.

Funderar på vad jag kan förbereda mig med...:

APPAR
Med räkneverktyg och meditiationsavsnitt. Att se efter hur många jag "inte rökt" och hur mycket jag sparat.

PLÅSTER
Funkar men jag får huvudvärk och extrema mardrömmar.
Men de funkar och hjälper.

TUGGUMI
Jag vet att de också funkar när röksuget nästan puttar mig över kanten.

TRÄNING
När jag ska sluta måste jag hitta snabba och enkla sätt att träna på. Jag vill också gå på gymmet efter det men när det tar emot, att jag snabbt kan komma iväg.

BELÖNINGSPLANER
Att belöna är att uppskatta det jag lyckats med. Kanske göra ngn sak för mig själv. Spara till skönhetsgrejer?

SLUTA RÖKA LOGGEN
Ja, stackars er som kanske blir bombarderade av inlägg.

SLUTARÖKA GRUPP
Kan jag hitta ett sammanhang där jag kan få gå och prata?

TYDLIGGÖRA ARGUMENTEN
Jag måste skriva ett inägg om varför jag vill sluta, med hur jag mår just nu gör aen skärmdump av hur jag mår och pränta in den här känslan och jämföra mig med den sen. Jag vet ju att jag känner stor förändring om jag bara inte är på depp-botten.

Jag kan.
Jag vill!
Och tack vare er: jag vågar.
Jag menar; vad kan hända? Bra mår ju jag ju ändå inte just nu.

Eder Minsann

"Nej, tobak är inte en drog i den bemärkelsen". ???

Igår rökte jag 20 cigarretter.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Jag är så arg på hela debatten kring rökförbud just nu. Media tar upp alla förslag om vart det ska förbjudas och vad det kostar samhället med alla oss rökare som blir sjuka och ska ha dyr vård. Jag tycker förbuden kan vara bra, jag fattar att det måste vara superdyrt. Men jag saknar en sak. Var är hjälpen att sluta?
Den som missbrukar alkohol kan få möjlighet till stöd genom grupper, AA, behandlingshem och en massa annat. Jag vet det eftersom jag tyvärr levt med en kraftigt alkoholiserad pappa hela min barndom och i början av mitt vuxna liv. Han höll på att supa ihjäl sig, slogs, vi fick fly på nätterna med mamma till släktingar. Han drack oavsett och ändra fram tills min mamma gick bort i cancer (och lite till). När han väl insåg att det finns två vägar (leva -dö) att välja på sökte han hjälp och hjälpen tog emot honom. Han vet att den finns när han behöver nu också och snart är det 19 år sedan han drack.

Min vän är fd. drogmissbrukare, främst heroin. Hon har varit inne på flertalet behandlingshem och anstalter. Hon har varit sjukskriven hit och dit och till slut tog hon emot ett av alla erbjudanden. Hon gick på NA frekvent som också var ett stöd när hon varit drogfri ett tag men kände att det började svajja.

Jag är glad att stödet finns för dem och jag önskar så att det fanns för de som är tobaksberoende. Vi rökare kostar samhället massor av pengar. Precis som alla andra missbruk också gör. Men vart är den praktiska hjälpen?

Jag tänkte att kanske man kan få hjälp via företagets vårdförsäkring. De har stöd till de som har alkohol och drogberoende. Men när jag ringde för att söka hjälp med att sluta röka fick jag till svar att "nej, tobak är inte en drog. Inte i den bemärkelsen". Vilka goda nyheter. Tobak är inte en drog! OKEJ???
Men? Är inte tobak en drog? Vad ska krävas för att det ska klassas som drog? Att jag blir personlighetsförändrad? Farlig för mig själv (check!)?
Hur som helst så fanns det inget stöd för mig där.

Va fanken. Vi gör ett nytt försök.

Igår rökte jag 11 cigarretter.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Nehej. Jag har varit rökfri men såklart är det jag som failar och blir återigen den till synes den ända som röker i vår stadsdel. Jag rädd och jag skäms. Men (för ovanlighetens skull, bara gällande detta) är jag envis trots mina känslor.
Önskar så att sluta röka linjen hade en chatt. Dels vågar jag inte prata med någon. Sen är det svårt att hitta tillfällen eftersom de har öppet när jag är på jobbet.

Okej. Jag vet att det här funkar. Era berättelser inspirerar mig. Er kämparkraft, era beslut, era misstag inspirerar mig.
Jag är för gammal för att hålla på med det här. Nu börjar hela jag liksom blir skruttig och jag vill stoppa det för tidiga åldrandet och bli fräsch igen.

Men det är som jag inte har kontakt med mig själv.
Beslutet är taget, men inget datum än.

Kram

Nedtrappning från 28 till en.

Igår rökte jag 1 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Vet inte vilken gång i raden det är som jag tar tag i det här. Men jag har ju lyckats varje gång förut. En stund. Ett par månader. Och tack vare de gångerna är jag inspirerad nu, tror jag på mig själv. Kunde jag då, kan jag nu. Jag har inte haft mitt rökstoppsdatum ännu, det kommer straxt. Jag rökte för snart två veckor sen ett och ett halv paket om dagen. ETT OCH ETT HALVT! OM DAGEN!
Sen dess har jag nu under 14 dagar rökt 4. Jag skulle trappa ner hade jag bestämt mig för, men det börjar likna mer och mer ett rökstopp. Jag blir så lyft av självkänsla när jag märker det här idag så ni kan inte ana.

Men ja, tvivel och sug kommer ideligen. Eftersom jag inte har haft rökstoppsdatum än får jag inte fullständig panik när det kommer. Jag tänker att om jag verkligen vill dra i mig gift så "gör det då". Alternativet är att träna på målbilder och saker som hjälper när det kommer. Så jag är rustad inför D-day. Och nästan alla en miljon gånger har jag valt alternativet. Helt utan press.

Jag vet att jag är mer normal än jag tror.
Det värsta för mig med att vara rökare är definitivt självhatet. Självföraktet. Utanförskapet som jag skapar själv. Jag vill inte stå bredvid andra föräldrar på föräldramötet eller i hallen på fritids. Och när det kommer en smärt mamma i träningskläder och hejjar sött på mig på skolan när jag hämtar dottern känner jag bara att det där kunde ha varit jag. Om jag inte ödslat min tid på att tända en cigg. Och ännu en. Och en till.

Hej, dag nio. Hej.

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Hej på dig nionde dagen. Du är inte över än men det är på sluttampen. Trots min otroliga ångest jag haft och alla galet mörka tankar som härjat fritt i min hjärna är jag faktiskt här idag och delar ännu en rökfri dag med dig. Du har bjudit på en enklare tillvaro än många andra dagar. Extrema röksug kommer fortfarande. Men inte varje kvart som nyss och inte lika extremt. Jag har lärt mig att inte prata om mitt röksug så mycket. Det leder bara till en bekräftelse till rökmonstret och det jag känner, då växer paniken med det. Röksuget blir ännu värre. Jag tänker på cigg rätt ofta men sen försöker jag koncentrera mig på hur skamsen och dålig jag kände mig EFTER en rökpaus. Varje gång under ett är har jag sagt högt; Nej, det är inte värt det. Nu när jag har rökt är jag inte alls lycklig. Jag känner mig svagare än alla andra, sunkigare, jag har ont i lederna och jag hostar illa. Eftersom jag varit den enda rökaren på jobbet under ett halvår sen min rök-kollega slutat har jag frenetiskt tvättat mina iskalla händer efter pausen, sprutat parfym så huvudvärken tilltagit och sen sett ner på mig själv fram till nästa paus. Och så har det sett ut. Om och om igen. Typ 20 ggr/dag. Vilken dålig sak.

Idag har jag tänkt på att röka kanske en gång var tredje-fjärde timme. Förut varje minut, sen kvart....Det känns fortfarande som någon tagit bort något värdefullt inslag i mitt liv just då men jag vet nu att "det meningslösa" försvinner när jag druckit kaffe och tagit en hörna av ett nikotin tuggummi.

Jag känner mig så jävla normal! Jag är en av dem! Jag gör det här för mig själv, mina barn och för min mamma. Hon ville det, det sa hon innan hon dog ifrån mig.

Drömmen om att vara feströkare.

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Mycket stort .

Nej jag vill inte röka. Det är sant!! Jag vill inte ha rökt och komma in från balkongen i klädd högmod och skamkänslor som jag försöker sudda med "det där var väl inge?" Mamman vill inte lukta rök inför sin 5-åring och inte säga med en cigg i mungipan att det är farligt till sin tonåring. Jag är fan patetisk som låtit det vara så, så länge.....

....Ändå vill jag dit. Inte till balkongen i regn och rusk. Men till balkongen i sol bland blommor. Till uteserveringen. Jag har några vänner som bara röker på fest. En gång var tredje månad. Försöker tänka att jag är så klart inte alls en av dem, jag är missbrukaren som ska överdiva det hela med att sitta och röka i storm om så krävs...

Jobbar hemma idag och skulle lätt kunna tjuvröka. Det enda problemet är att det finns en person som ser.
Jag. Jag ser. Idag är det inte fest heller så även om jag trodde att jag kunde hantera en feströkarhatt så är det ju faktiskt måndag idag. Jag har skitmycket att göra och här sitter jag och bloggar. Läser era inlägg. Är helt uppslukad av mitt nya jag. Det är alltså inte fest, ändå planerar jag en kupp mot mig själv....

Solen skiner i alla fall idag, tack gode gud för att du lyser upp en strimma i min hjärna som är helt svart!
Jag har tagit ett nytt plåster nu också. Märker skillnad.
Från appen:
Har varit rökfri i 7 dagar, 2 timmar och 39 minuter.
Jag har sparat 587 kr. (helt sjukt....)
Jag har inte rökt 199 cigg.... (vad säger man. Jag har tydligen haft "fest" en del....)

Och vet ni vad?
Jag kan ta jättedjupaandetag!
Jag luktar gott!
Jag är lugnare!!! (Mellan alla gråtanfall)
Mindre värk i nacke och rygg och händer.
Jag är mer självsäker, jag duger. Jag är normal. Jag röker inte.
Inte på vardagar i alla fall. På något sätt känns det mindre panikartat att säga så. Tills vidare.

Kram!

Det har verkligen varit ett helvete

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

I morgon klockan 10 ca är det en vecka.
Jag fattar inte att jag lider så jäkla mycket. Var utan plåster ett par dagar och det gick okej. EFter fyra dagar grät jag bara och satt på ett plåster till slut och det har varit lite lättare men deppigt och tungt. Till saken hör att allt hemskt händer just nu, det visste jag. Vad jag inte kan acceptera nu så här i efterhand är att jag valde en sådan svår period i livet att göra detta på. Det är aldrig rätt tid, men att passa på när det sorgliga och extremt krävande perioden vi väntat på ska komma är kanske inte optimalt.
Jag slutade röka ett halvår för två år sedan. Då var jag så stolt och överlycklig över mig själv.
Inget av det lyfter mig nu.

Jag fattar inte vad jag håller på med. Varför är jag så här bitter på situationen?
Allt går så snabbt och jag måste vara så bra att jag inte hinner tänka. Blir bara deppig.
TACK alla för era kommentarer jag fick.... Det räddade mig när jag stod där och tänkte ge upp. Nu kanske jag ger upp ändå, men en dag i taget.

Kram

Så var man här igen... Hej. Hjälp!

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Ja. Nytt försök. Sjukdomen är bättre. Jag sket fullständigt i att sluta röka ett ganska bra tag men i måndags var jag tydligen inspirerad. Av någon jäkla anledning.
Jag känner mig mest arg på mig själv för det just nu....

Snart är den 4:e dagen över. Fy fanken. Det går bra och är jobbigt även om det kunde vara ett enda jätteröksug hela tiden och det hade jag inte fixat! Jag är väldigt tacksam för att jag ändå glömt det i korta stunder.Och så imponerad av att jag fixat 4 dagar snart.

Men jag faller verkligen ner i svarta hål. Jag har tränat och går ut och går. Äter nyttigt, har plåster. Men saknar något. Drogen. Kaffet. Ciggen .

Men vill jag verkligen vara där på balkongen? Ingen röker längre, folk i min närhet har slutat för länge sen.
Konstigt inlägg. Känner mig så deppig bara. Jag återkommer... Kram alla där ute och hejja på!

P.s
Blir det "ljusare"?

Nedtrapp

Igår rökte jag 25 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Ja det är lite pinsamt när man ska skriva inlägg och svara på frågan och berätta hur många man rökte igår.

Ja vilken sommar, vilken höst...
Trots missfall och sånt. Allt har lagt sig. Kroppen är normal igen. Förutom sjukdomen och den allergiska (förväntade iof) reaktion jag fått på mina medeciner. Ska ha ett uppehåll med medeciner fram till måndag så nu äter jag bara allergimedeciner. Mår konstigt nog bättre än utan.
Röker gör jag desto mer. Nästan 1,5 paket. Nerverna har legat utanpå. Jag skäms av att skriva det. Ni fattar ju att jag bara bortförklarar allt med att skriva om nerver.

Jag ororar mig för mornarna. Hur ska det gå. vad ska jag göra för att vakna och komma till ro?
Om någon där ute var morgonrökare, hur gjorde ni? Hur tänkte ni? Vad gjorde ni för att inte röka på mornar?

Måste trappa ner. Först. Denna vecka ska jag nå målet 5 per dag. I ett par dagar. Innan rökstopp.
Eder, Minsann

bajstunna

Igår rökte jag 15 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Ja, livet är en bajstunna.
Har fått en sjudom och blev precis av med min graviditet. Nu ska jag operera bort den. Från familjelycka till bajstunna på ett läkarbesök. Från ickerök till rökrökrök. Det var igår. Ocho att jag var inte sämre än att fira mitt nederlag med cigg. Nerverna hade ingen självaktning. Fick veta att det var två små i magen också, tvillingar.

Inför väntan på operationen på måndag känner jag en iver att få börja ett nytt liv nu. Jag vill flytta hem igen, efter ett halvår på fel ställe. Men mitt i allt det härliga, friska känner jag en läntan efter att röka och gå ner ända längst ner i bajstunnan. Bara vila där ett tag.

Annars vete katten hur mitt liv slutar.

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se