grimlings blogg

Varför jag vil sluta

Igår rökte jag 18 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Då jag fått goda råd av den engagerade bloggaren Bonila (Stort tack Bonila!) vill jag lägga till ytterligare goda skäl till min lista över varför jag vill sluta. Hoppas att nedanstående lista även kan vara till hjälp för någon annan bloggare!
1. Frigöra sig från ett livslångt beroende som succesivt bryter ner min kropp.
2. Minska ångesten/rädslan för alla skadliga hälsoeffekter..
3. Minska risken för eventuella sjukdomar som följer i rökningens spår.
4. För att kroppen har en enastående förmåga att rehabilitera och återställa sig själv.
5. För att förbättra min andningsförmåga och kunna ta djupare andetag.
6. För att få bättre blodcirkulation.
7. För att få vitare,friskare tänder och slippa eventuell tandlossning.
8. För att slippa slem och hosta.
9. För att få en bättre hy.
10. För att slippa nikotinets passiviserande påverkan och få mera energier över för annat.
11. För att inse det egna värdet och bli lite mera aktsam om sig själv.
12. För att återta kontrollen över sig själv och sitt eget liv.
13. För att förbättra självförtroendet genom att bevisa för sig själv att man har viljestyrka och förmåga att vara
konsekvent mot det beslut man fattat.
14. För att om möjligt förbättra sin ekonomi.

8 skäl till varför jag vill sluta röka!!!

Igår rökte jag 19 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Varför sluta röka???
1. Frigöra sig från ett livslångt beroende som succesivt bryter ner min kropp.
2. Minska ångesten/rädslan över alla skadliga hälsoeffekter.
3. Minska risken för eventuella sjukdomar etc. som följer i rökningens spår.
4. För att kroppen har en enastående förmåga till att rehabilitera och återställa sig själv.
5. För att slippa nikotinets passiviserande påverkan och få mera energier över för annat.
6. För att inse det egna värdet och bli lite mera aktsam om sig själv.
7. För att återta kontrollen över sig själv.
8. För att om möjligt förbättra sin ekonomi.

Slav under nikotinet

Igår rökte jag 19 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Funderar lite över all den energi jag lägger ner på rökningen. Jag måste ständigt se till att jag har tillräcklig mängd cigaretter hemma, och mardrömmen är ju att vakna en söndagmorgon med alla affärer stängda utan några cigissar till hands. Frukostmaten kan man klara sig utan men knappast cigaretterna. Dessutom tvingas jag ideligen avbryta det jag för tillfället är sysselsatt med för att fylla på det pockande nikotinbegäret. Jag tror att många av er kan känna igen sig i min upplevelse. Det är väl bara att inse att starka krafter utifrån har min hjärna i sitt våld och att jag är prisgiven till tobaksmonopolens nedbrytande gifter. Det känns ganska ruskigt att tänka på att min hjärna är kidnappad av nikotinet och att jag i nuläget känner mig oförmögen att helt bryta med dessa nedbrytande krafter. Kampen måste fortsätta för att jag i slutändan skall kunna bli en fri och autonom människa.

Champonix???

Igår rökte jag 19 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

På eftermiddan var jag på apoteket i kvarteret där jag bor (Rabat/Marocko) för att höra mig för om Champix fanns att få tag på i Marocko. Den myndiga damen som expedierade mig, förmodligen apotekaren, upplyste mig om att Champix tidigare funnits i sortimentet men ej längre p g a de inrapporterade skadeverkningar som läkemedlet visat sig ha. Damen ifråga skakade bestämt på huvudet och berättade med allvarsam stämma om olika biverkningar, bl a om svårartade depressioner . Hon föreslog istället att jag skulle använda mig av ett nikotinplåster som heter Nicopatch, vilket jag förmodar motsvarar det plåster som tillhandahålles i Sverige. Jag nu återstår att se vilken väg jag ska slå in på för att klippa av helt. Kan Laser möjligen vara till någon hjälp?

Ännu inte riktigt redo men på god väg!

Igår rökte jag 19 cigarretter.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Från att ha varit storkonsument har jag nu minskat ner med det dubbla. Jag är ännu inte redo att ta steget fullt ut. Även jag har under den vecka som gått lidit alla helvetes kval men det börjar så sakteliga bli bätttre. Abstinensen är inte lika påtaglig och ibland glömmer jag t o m bort att röka. Trots denna förbättring känner jag mig depressiv och håglös. Jag räknar dagarna, timmarna och cigarettfimparna och hoppas att livet snart ska återvända.
Nästa avgörande steg blir att gå över till Champix. Därför hoppas jag här och nu att alla ni med erfarenheter av detta preparat meddelar sig med mig och berättar om era erfarenheter. Ja, jag är totalt okunnig så skriv gärna och berätta vad ni vet om champonix!!!

På spaning efter motivation

Igår rökte jag 21 cigarretter.
Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Ganska stort .

Efter att konstant ha varit sysselsatt med det här förbannade rökandet känner jag mig nu ganska tom och likgiltig. All inspiration och livsglädje är som bortblåst. Öppnar paketet med jämna mellanrum för att kontrollera hur många jag hitintills har konsumerat. Försöker trots allt inre motstånd att se framåt och ersätta mina destruktiva vanor med en sundare livsstil. Sedan tre morgnar tillbaka har jag börjat dagen med en kort joggingtur och dessutom försöker jag se till att äta ordentligt och nyttigt utan några överdrifter. Detta kan om inget annat ses som en vinst och en motivation till att fortsätta att härda ut. Kanske ägnar vi rökare oss åt någon form av omedveten självbestraffning genom att hela tiden tillfoga våra kroppar så stor skada. Skall man nu bryta med detta självdestruktiva beteende och medvetet ändra livsvanor till något mera uppbyggligt konstruktivt kanske man i slutändan också får en bättre självuppfattning. Då menar jag inte enbart att känna stolthet över att man inför sig själv visat prov på stark vilja utan att man också inser sitt värde som människa och blir lite mera aktsam om sig själv.

Min symbiotiske broder eller min djävulske livsförgörare

Igår rökte jag 21 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Fyllda arton eller kanske nitton började jag röka mera regelbundet. För mig var det som att ta ett första steg in i vuxenvärlden och lämna barndomens alla restriktioner bakom mig . Det var en form av markering gentemot föräldrar etc för att hävda något slags oberoende och för att visa att jag nu gjorde mina egna val. Det handlade i mitt fall m a o om att frigöra mig från föräldrar och att försöka stå på egna ben.
Ung och osäker som jag då var blev cigarretten en stödkrycka i tillvaron. Det fanns och finns faktiskt fortfarande ingenting i min yttervärld som jag haft/har en så intim relation med som min cigarrett. När jag för cigarretten till min mun och drar in alla ohälsosamheter som genomtränger min kropp är det som att det sker en kommunikation på ett djupare plan. När jag är rusig av lycka eller upprörd av ilska så finns min trogne symbiotiske broder där för att dämpa känslotillståndet. Han eller för att nämna saker vid dess rätta namn, den djävulske livsförgöraren, kom att bli ett ett ersättningsmedel för det stöd och den uppmuntran jag tidigare fått av mina föräldrar. Det har gått många år sen dess och idag inser jag att mitt dåvarande mentala behov av cigarretter har utvecklats till att mera handla om destruktiva vanor.

Kampen går vidare!

Igår rökte jag 22 cigarretter.
Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Ganska stort .

Jag - man blir så ju mycket ego i sådana här sammanhang - har lyckats bibehålla den nivå jag föresatt mig genom succesiv minskning av cig. Från att ha varit uppe i en konsumtion på 35, kanske mer, per dag har jag bestämt mig för att inte överstiga 25 cig per dag. Torsdagen den 30/8 var startdatum:
Tors 30/8: 23 cig
Fre 31/8: 23 cig
Lör 1/8: 28 cig (var lite extra snäll mot mig själv den här dagen då jag var på middag)
Sön 2/8: 22 cig (kompenserade lite p g a gårdagen)
Det är ett mindre helvete att börja vänja kroppen med mindre nikotin men suget har ändå avtagit något. Mitt humör är inte precis strålande. Känner mig faktiskt ganska depressiv. Allt det roliga i tillvaron delade jag ju med mina cigarretter. Min destruktive vapendragare och stödkrycka kommer nu så sakteliga att överge mig. Kan man känna annat än sorg???
En vänlig själ rekommenderade ett preparat "Champonix" som säkerligen kan va väl värd att pröva. Nu hör det till saken att jag bor i Marocko och här finns inget sådant att skaffa. Därför är min strategi nu att minska nikotinmängden och vänta med "Champonixarna" tills jag kommer till Sverige.

Fått rådet att initialt minska

Igår rökte jag 23 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Mycket stort .

Fullkomligt vettlöst har jag utan att blinka konsumerat närmare två paket per dag, och har nu fått rådet att minska med fem cig per vecka. Min målsättning är naturligtvis att bli helt rökfri, ju förr desto bättre. Igår lyckades jag överträffa mig själv och rökte "endast" 23 cig. Abstinens och total fixering vid att undvika de pockande nikotinsugen och att försöka hålla mig till den mängd jag föresatt mig. Eftersom min konsumtion varit så hög så är det nog ändå så här jag får börja. Att sluta känns för tillfället som att förlora en stödkrycka i tillvaron men jag måste naturligtvis kämpa vidare!!!

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se