Det här med långa nätter verkar vara en pågående trend.
Jag har precis varit nere hos min grannar och tryckt i mig en hel toblerone, gud så gott det var.
jJg kommer ju vara på fötter hela nästa vecka för att jobba på festivalen, att åka på festival som drogfri(alk+cig) det första man gör kanske inte var sådär superbra men jag SKA klara det!
oavsett hur mycket jag än bölar och svär ska jag inte ge vika för röker, det gör jag fan inte.

Jag vill tacka er alla för ert stöd, jag fick en kommentar imorse från millis som jag vill bemöta:
Nej, jag har tagit ett aktivt avståndstagande till alkohol, därför kan jag omöjligt ha varit full när jag skrev det inlägget, vad som istället hade hänt var att jag vandrat hela staden runt för att kunna komma underfund med varför jag tagit den där ciggaretten.

Visa dagar är lättare än andra och det är aldrig lätt att klippa bandet till två belönsingssystem samtidigt. Jag går i skolan, men har även ett heltidsjobb som ger mig pengar, utöver det så frilansar jag en hel del. Jag har råd att röka, jag vill bara inte längre eftersom jag känner att det tar mer av mig än det ger tillbaka. Jag vill inte vara slav under mitt beroende, jag vill kunna tänka själv. Därför har jag också slutat drica, av den enkla anledningen att alkohol gör dig avtrubbad i bästa fall och hjälplös i värsta. Jag har aldrig varit mycket för artificiell lycka har jag velat inbilla mig, men så är det inte har jag märkt. Jag är precis lika socialt depraverad som alla andra. Nåja insikt är det första steget, som dom säger på 12-stegs mötena.

Jag har haft ett litet fallback, jag har rökt. Jag var bara tvungen att känna hur det kändes,
Jag var arg ledsen och rastlös och ville bara få ta ett djupt andetag och prata med små bokstäver.
Och det var precis lika vidrigt som jag mindes det, FY,FAN. Jag ska aldrig mer röka igen.
Jag vet inte vad som flög i mig, kanske var jag skrämd av martinas prediskan om att om jag någonsin vill komma i en strl 32 så får jag inte sluta röka eftersom ciggen gör min ämesomsättning till en centrifug(yeah thats supposed to be a good thing) och att jag skulle bli ÄNNU tjockare, och typ mordisk och massa andra otäckheter. Jag blev så himla rädd, sen dök den där snubben upp from the middle of nowhere och skrek att jag var en dum hora bara för att jag sa att jag inte ville dela kroppsvätskor med nån som såg ut som en grusplan i ansiktet. Sen var jag så arg att det enda jag ville göra var att röka.,.ångestspiralen var ändlös.

Men nu känns det bätte jag har insett grunden till mitt missbruk. Jag har nåt slags överdrivet behov av att stänga av och ersätta med. Jag är inte bra på att känna känslor, endast när jag är halvt medvetslös kan jag ta in det jag känner och till och med då gör det så ont att jag vill dö. Jag har ett hål i mig som växer sprickan i en frusen sjö. Känslorna väller åt alla håll och helvetet brakar loss. Jag har ett hål som måste fyllas. Men jag är snart inne på första avklarade veckan utan alkohol. Det rör ju iaf på sig, som juden längst bak i ledet sa.

Jag har varit rökfri i 3 dagar, det är ju egentligen ingenting men jag har verkligen bestämt mig nu, jag ska vara rökfri innan skolan börjar, jag måste. Min kondition är ett skämt och min hy ser ut som stearin, och jag fryser konstant. Och jag behöver något att kämpa för. Jag vill inte vara slav under ett beroende för resten av mitt liv.

Jag har fruktansvärt ont i bröstkorgen, det är som att nån sitter på mig men jag antar att det går över. Jag har bestämt mig, den här gången ska jag inte låta något stoppa mig, till hösten ska jag börja träna och förhoppningsvis har jag lagt ned det här med spriten. Jag ska bli hälsosam, och smal,
Och hur ska jag kunna ta emot nobelpriset om jag är död innan 40?

Jag är helt ny här så jag tar gärna emot tips från alla er lite mer rutinerade.
Jag är ingen större gottegris men är ändå rädd att gå upp, vad ska jag undvika?
Alla tips är välkomna!

Kram