Viktigt meddelande till användare av Sluta-Röka-Loggen!

Sluta-Röka-Loggen kommer att stängas ner fredagen den 29 november. Ingen information kommer att sparas. Se därför till att själv spara den information du vill ha kvar. Vi ser över möjligheten att lansera ett nytt forum via www.slutarokalinjen.se för dig som vill diskutera tobaksstopp. Mer information kommer framöver!

Varmt tack för de inlägg, kommentarer, det stöd och den uppmuntran som du gett andra genom åren!

Norahs blogg

Jag är stolt

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Jag är stolt, SÅ STOLT över mig själv!
Nu kommer jag aldrig mer ta en cigarett i hela mitt liv igen. Femtio dagar har gått.
Jag är ren i kroppen igen. Jag är fin, och vacker fast lite tjock just nu. Men det går över.
i vilket fall har jag klarat det.
Jag klarade det.

Snus en vecka eller så?

Igår rökte jag inte och snusade 3 prillor.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Jag har fuskat med snus. Jag har snusat ungefär tre snus om dagen sedan mitt senaste sorgsna inlägg och allt känns mycket bättre förutom att jag oroar mig. Det känns inte helt okej, men samtidigt är det som ett nikotinhjälpmedel för mig. Jag har mått superbra de senaste dagarna men jag har såklart inte rökt - för hade jag rökt de senaste dagarna hade jag varit sjuk och sängliggande nu, så snus måste väl vara bättre eller?? kan jag få lite feedback för jag oroar mig. Jag har alltså aldrig snusat i hela mitt liv och vill inte bli beroende av det såklart, men nu köpte jag sådana där miniprillor och har tagit, ja som sagt, 3-4 om dagen. Vad säger ni? kan jag fortsätta med det ett tag? bara någon vecka eller så?
anledningen är också att jag gått upp så mycket i vikt. när jag började vägde jag 60 kg till mina 176 cm. nu väger jag 68.. fort upp, så ni förstår säkert hur det känns.... vill inte gå till festen på lördag för jag är rädd att alla tycker att jag har blivit tjock...

När ger jag upp?

Jag ger aldrig upp. Jag vet det redan, ändå har jag tusen ursäkter som far fram och tillbaka i mitt huvud, allt för att bara få ta ett liiitet liiiitet bloss. Hur kan cigaretter ta upp en sådan stor del av mitt liv? Eller rättare sagt hur kan TANKEN på ett liv utan cigaretter ta upp en sådan stor del av mitt liv? Jag har fastnat i ett dåligt vanemönster nämligen det att tycka synd om mig själv. Nu tycker jag synd om mig själv som inte får röka: "jag är bara 22, ändå får jag inte göra ngt roligt." så låter det nu för tiden. ganska deprimerande men än viktigare: Det är inte sant. Jag är trött på att beklaga mig. Ibland funderar jag på om det är Zybanen som har gjort mig sådan här? har inte riktigt funderat på det innan, men när jag läste om biverkningarna slog det mig att mina humörsvängningar på senare tid kanske inte beror på mig, utan på medicinen ifråga? jag har alltid varit så glad. nu är jag bara väldigt mörk och dyster. Jag har bara två veckor kvar med medicinen sen ska jag kunna flyga själv. Längtar dit men samtidigt är jag dyster och saknar cigaretterna något otroligt. Jag vill egentligen röka, för jag älskar morgonciggen, och promenadciggen och varma-sommarkvällar-ciggen. Men jag vet alla biverkningar. Och jag kan aldrig leva ett fullvärt liv om jag fortsätter. Därför ger jag inte upp mitt stopp. Men kampen känns just nu evig. Kampen som utspelar sig i mitt huvud, omväxlande stark och svag, men ändock alltid närvarande och pockande på uppmärksamhet.

tårar

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Mycket stort .

Jag mår mycket dåligt. Känner mig nästan deprimerad. Idag har jag gråtit hela dagen. Jag tror inte att det är många som mår så dåligt av att sluta röka som jag gör nu.
Jag känner mig väldigt ensam, fet, ful och dum. Är så ledsen. Men jag vägrar röka.

Ge mig en cigg

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Det går fram och tillbaka nu. Nu, just nu, skulle jag döda för en cigarett. Vill så gääärna röka - mest av allt för att jag vägt mig idag och insett att vågen pekar uppåt, uppåt, uppåt och verkar ostoppbar. Väldigt deprimerande. Försöker att hålla mig ifrån allt onyttigt men märker att massa onyttigt slinker ner typ utan att jag märker det. Har aldrig varit matglad innan, har alltid varit skitsmal men nu är jag helt plötsligt normal och trivs inte alls med det. Aja. Dagens i-landsproblem. Men just nu vill jag röka så mkt så att jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Vill ta en till Zyban men det får jag inte heller.
Hoppas ni är mindre deppiga än vad jag är... jag tror dock på oss alla.
Massa pussar och kramar och pepp
/ Norah

Nästan en månad nu

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Jag har varit ute och rest genom sverige i två veckor. Trodde att jag skulle klara mig, men för några dagar sedan festade jag med nyvunna kompisar och jag rökte. jag ska inte säga att ajg tog ett bloss för det vore en lögn, utan jag RÖKTE verkligen. det smakade skit och var hemskt och jag ångrade mig så otroligt mycket efteråt. jag vet att när jag vaknade på morgonen tänkte jag att jag skulle glömma hela kvällen och låtsas som om den aldrig hade hänt, allt pga cigaretterna. efteråt har jag faktiskt inte tänkt på det, jag bara fortsatte vara ickerökare direkt därefter.
skulle aldrig vilja börja röka igen!!

Dagen efter

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Jag vet inte vad som har hänt, men cigaretter finns inte mer för mig. Min hund dog igår. Kanske har sorgen tagit över. Jag var förtvivlad, till bristningsgränsen igår när hon togs bort. Vet att Zyban innehåller antidepressiva medel, och jag lutar mig mot det, placebo eller inte. Jag är väldigt trött. Har ont i huvudet. Har varit på min hunds grav och lagt blommor, en bulle och ett hundkex. Hon älskade allt man kunde äta. Igår när hon begravdes la jag hundgodis under hennes tass. Var så konstigt att hon inte rörde sig. Att hon inte tog godiset, att hon var, är död. Det är så overkligt. Förväntar mig fortfarande att se henne när jag går ut på trappan. Att allt bara var en förskräcklig dröm. Jag trodde knappt att hon kunde dö.

När hon slutade andas igår vid tio, bad jag henne om att vakna. Om och om igen sa jag det där på mattan, "vakna nu, min älskade vän. Sluta hålla på! Snälla vakna igen... "
Någon så levande och någon man har känt i fjorton år; mitt barn, mitt liv och allting vi har delat sen jag som sexåring fick henne, allt är nu borta. I morse vid frukostbordet sa jag till mamma, att igår när hon dog, dog allt. Allt försvann igår - min barndom, värmen, husets mening, mitt barn. Mitt älskade barn.
Åh gud. vilken oerhörd sorg.
Jag vet att detta inte är en vanlig blogg men jag var tvungen att skriva av mig.
Passar på att peppa er andra. Hoppas att er dag blir lättare än för mig - stå emot alla sug och alla cigaretter. Nu min elfte dag känns det helt underbart att inte röka. Ta hand om er.

dag 10

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Inget.

Jag har fortfarande inte rökt. Lite sugen då och då. Nu ingenting. Imorgon avlivas min hund. På tisdag åker jag ensam till härjedalen och stannar där. Vill inte vara med ngn just nu. Ska inte röka såklart, undrar om de ens finns cigaretter i härjedalen? hoppas inte det... Hoppas det går bra för er andra! Jag hejar på er, på mig. Jag hejar på oss. Ha en underbar dag. Puss och kram.

En vecka har gått som rökfri

Igår varken rökte eller snusade jag.
Humör nu: Mycket dåligt . Nikotinsug nu: Ganska litet .

Det skulle passa att säga att jag höll på att trilla dit igår. Men det vore att ljuga, för det gjorde jag inte. Jag åkte ut tre mil till klagshamn och sprang där. Älskar Klagshamn. Idag har jag dock ett konstigt sug efter att röka. Det känns som att ingenting spelar någon roll - varför ska jag fjanta mig med att sluta röka när mitt djur har sex dagar kvar att leva? Jag känner mig så meningslös, bortgjord och pinsam när jag tänker på skitsaker som att inte ta rök upp och ner i lungorna, medan jag har en där hemma som knappt kan andas pga att lungorna är fulla med cancer.
Så lätt skulle det vara att gå och köpa cigg nu. Jag vet inte om jag tänker ge upp. Känns som att det varken gör till eller från längre.

Min älskade ska dö

Min älskade hund Mighty ska avlivas i helgen. På hennes födelsedag. Fjorton år gammal; som sexåring fick jag henne och genom eld och vatten har hon och jag vandrat tillsammans. Nu ska jag vandra ensam. Jag älskar henne så mycket, hon är mitt barn. Saknaden kommer att vara olidilig, kommer att ta kål på mig. Vad ska jag ta mig till? Gråter när jag skriver detta nu, för jag vet inte hur jag ska hantera det, känner ångest välla upp i mitt bröst och andetagen blir kortare och kortare. Hur ska jag klara mig? Hur ser livet ut utan henne vid min sida? Hon har alltid varit där. Jag önskar att det för alltid skulle vara så. Dagarna till söndag är så korta. Snälla tänk på mig i helgen. Känns som att jag håller på att gå under, drunkna, kvävas. Ångest och förtvivlan har aldrig varit så nära mig som nu.

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se