Dagarna går och jag envisas med att inte röka, trots att röksuget poppar upp titt som tätt och har gjort så de senaste dagarna, men jag ska inte!! Tror att det kan bero på att jag nu har hållit mig så länge att jag börjar slappna av lite grand...

Om jag ska beskriva "suget" så är det ju
- inget som gör ont
- inget jag kan ta på
- inget som jag på något sätt mår dåligt av
- inget som jag absolut måste
- en diffus "längtan" efter något som jag tror att jag behöver
- inget som jag kan kalla abstinens
- en påminnelse om något sjukt som jag har pysslat med i 43 år

Sammanfattningsvis alltså inget att bry sig om och det är bara att fortsätta räkna rökfria dagar och njuta av den nyvunna friheten och tidsvinsten av att inte röka och energin som börjar återkomma :-)

Kämpa vidare alla som har slutat och ska sluta!! :-)

Det har varit både upp och ner, men det positiva överväger starkt, då jag tittar i backspegeln. Nöjd!!! :-)

För 13 år sedan slutade jag röka pga att jag blev rejält sjuk i influensa. Efter det hamnade jag i en depressionsperiod, men var fortfarande inställd på rökstopp (trots att jag då hade börjat om). Då träffade jag tyvärr "fel" läkare som sa "nä men inte kan du sluta nu då du mår så här"... Och som de flesta andra rökare sa jag okej då och fortsatte med gott samvete att röka. (Doktorn hade ju sagt att jag skulle... )

Nästa försök blev 7 år senare, då jag fick diagnosen KOL. Jag läste då Äntligen icke rökare av Allen Carr och slutade tvärt utan problem och var jätteglad att det var så himla lätt... Tyvärr var jag tvungen på ett läkarbesök då jag hållit upp cirka 2 veckor.¨På läkarens fråga om jag rökte svarade jag hade slutat efter att ha läst Allen Carrs bok. Han undrade då vad det var för en bok. Jag berättade om hur lätt det var att sluta röka, att jag inte hade några abstinensbesvär och att jag inte fick någon kick av att röka. Då säger han "nej det stämmer inte alls! Det är helt fel! Man får abstinensbesvär då inget nikotin tillförs och man får visst en kick av att röka, eftersom det i gommen finns receptorer som... osv"

Suck... Ja ni förstår vad som hände... På några sekunder hade läkare nr 2 sabbat mitt rökstopp och jag började om att röka, för doktorn sa ju att jag inte skulle må bra av att sluta röka, jag skulle få abstinensbesvär och det var minsann ingen lätt sak att sluta röka...

Sen gick åren och jag gjorde inga nya försök trots täta lunginflammationer och andra infektioner, en ständig rökhosta, trötthet, infektioner i munnen med täta tandläkarbesök, där tandläkaren gång på gång sa till mig att allt berodde på att jag rökte (fast jag vet att det inte gör det) och att det var väl bara att sluta röka. Det var inte svårare än så!... Men rökte jag mindre för det?? ... svar nej.. Kände mig enbart nedtryckt och som att jag var en andra klassens människa bara för att jag var rökare.

Igår och idag har av någon underlig anledning röksuget poppat upp titt som tätt. Det borde ju i stället bli mindre och mindre tycker jag, eftersom jag ändå nu inte har rökt på snart 6 veckor...

Har därför de sista dagarna tuggat många nikotintuggummin och det känns inte heller så bra. Börjar undra om jag blir mer beroende av de där tuggummina - (i och för sig inte lika farligt som att röka), men jag vill inte vara beroende av nikotintuggummin för resten av mitt liv.

Fast egentligen så vet jag inte om det är nikotinberoendet som pockar på, eller om det är den gamla vanan. Röksuget kommer mest då jag känner att "nu behöver jag koppla av" - dvs gå ut och sätta mig på altanen och ta en rök. Det är ju inte någon kroppslig abstinens utan mera bara något diffust som finns där i bakhuvudet och som säger att nu är det dags att röka... sen rycker förståndet in och säger nää det ska du inte alls, ta ett tuggummi i stället, men det känns inte lika kul.

Är det någon annan som upplever samma sak?? Ska det vara så här för alltid, eller??

Har kommit förbi de flesta tillfällen då jag saknar rökningen, som t ex morgonciggen, efter-kaffet-ciggen, gå-till-jobbet-ciggen, paus-på-jobbet-ciggen, efter-maten-ciggen, gå-hem-från-jobbet-ciggen, prata-i-telefon-ciggen, gå-och-lägga-sig-ciggen :-)

De gånger som suget (eller vanan?) poppar upp kommer mer och mer sällan. Det kan vara de gånger då jag har besökt någon och kommer utomhus eller då jag ska och handla, eller har varit och handlat eller då jag går ifrån datorn eller som belöning/paus vid städning och snöskottning etc. De här reflexerna (?) går ju över på någon sekund utan att jag behöver göra något speciellt, så det är inget jag lider av.

Tror inte att det är inhalerandet av rök som jag saknar, däremot själva smaken. (Rökte mentolcig de sista tio - femton åren). Tycker inte heller numera att det ser särskilt snyggt ut att röka, tycker mer synd om de som står och fipplar med sina cig innan de kliver in i bilen efter att ha varit och handlat t ex. Tänkte innan jag slutade att jag nog mest skulle sakna att få gå ut och ta en paus, men så är det inte. Tror inte heller att det kommer att bli något problem då dagarna blir varmare, då får jag ju i stället mer tid att göra annat utomhus, utan att jag behöver dessa rökpauser. Inbillar mig att jag kommer att bli mer effektiv, för det är känslan jag har redan nu emellanåt då jag får upp något il att t ex baka eller laga mat :-)

Många funderingar så här på morgonkvisten innan jag ska ut och ta itu med snön som har fallit i natt. :-)

Ha en toppendag alla icke-rökare och blivande icke-rökare!! Vi fixar det här, eller hur??!!! :-)

Dagarna går och jag är rökfri! Jippii!

Är helt fascinerad över luktsinnet och alla dofter jag numera kan känna och det är faktiskt mest goda dofter :)

Har tidigare tyckt att jag haft ett luktsinne som varit ok, men inser ju nu att så var det inte. Jag kunde ju känna att det luktade rök från ytterkläderna och även från andra som rökte, det hade jag inga problem med. Det som däremot nu slår mig är att mina kläder - trots att de var nytvättade - luktade ofräscht efter att jag haft dem på mig några timmar. Detta ledde ju till att tvättmaskinen gick en gång och det var jämt. Numera luktar det gott från mina kläder även om jag haft dem några dagar!! Helt otroligt.

Kan det vara så att gifterna och den dåliga lukten "sipprade ut" genom huden, (jag tycker att huden också luktar godare) eller var det så att den dåliga lukten satt i näsan?? Är det någon annan som har liknande erfarenheter?

Tidigare har jag ju trott att vintern var "luktlös", men har upptäckt nu att så är det ju inte :). Känns så onödigt dumt att jag under 43 år frivilligt har avstått från alla dessa doftupplevelser och jag längtar så mycket till våren och sommaren för att få njuta av dofterna då :)

Har haft några fruktansvärt jobbiga dagar sedan i lördags då jag var tvungen låta min kära kisse somna in. Har gråtit och gråtit och inte klarat av att jobba och har anklagat mig själv för än det ena och än det andra. T ex att hon fick lida onödigt länge bara för att jag var så upptagen med mig själv och rökstoppet, att jag inte såg hur sjuk hon var.

Sedan jag slutade röka 9 januari så har jag varit extremt trött och orkeslös, men har förstått att det är ganska vanligt att man t o m drabbas av depression efter att ha rökt länge. Tidigare då jag har gjort mina rökstoppsförsök (som mest två veckor) har jag mest känt mig uppåt, men så icke den här gången. Kanske för att den här gången så vet jag att jag aldrig ska röka mer?

Har haft/och har kvar alla möjliga kroppsliga symtom som halsont, ibland näsblod, segt slem, trötthet som sagt, svettningar... och en massa andra, men det ser jag ändå som friskhetstecken. De sista dagarna har jag varit utomhus mycket och promenerat trots kylan, så mina ovana fotleder känner av det, men det är ju också positivt :) Längtar bara tills det blir varmare och framför allt barmark, så jag får börja cykla. Kan inte komma ihåg att jag tidigare haft sån längtan efter att röra på mig.

En månad har gått enormt snabbt. Visst kommer röksuget då och då, speciellt då jag blir ledsen eller arg eller irriterad, men då känner jag samtidigt en väldig avsmak mot cigaretter, så då blir det niko-tugg i stället. Tror inte det kommer att bli något problem att sluta med såna så småningom, men det tänker jag inte göra på länge än.

Nu fortsätter jag att ta en dag i taget i mitt nya hälsosamma liv!

Idag har varit en otroligt jobbig dag och jag har flera gånger känt mig enormt röksugen. En av mina älskade katter har inte mått bra i några dagar och idag mådde hon riktigt eländigt dåligt, så det slutade med att jag var tvungen fara till veterinären och ta det svåra beslutet att låta henne somna in :-((

Tanken på en tröst- lugnande- avkopplingscig har poppat upp i mitt huvud jag vet inte hur många gånger idag, men jag har i stället tuggat nikotintuggummi och sagt till mig själv att det förändrar ju absolut ingenting till det bättre även om jag skulle falla till föga, tvärtom. Så jag har försökt hålla mig sysselsatt på andra sätt och somnade av ren utmattning då jag satte mig ner och tänkte titta på melodifestivalen.

Nu är den här hemska dagen snart slut och det verkar som att jag vann över nikotinmonstret idag också trots allt.

Det går så otroligt bra det här så det är inte sant. Innan jag slutade och kanske två veckor efter jag hade slutat, så vågade jag inte säga till mer än några utvalda att jag hade slutat, men nu är det officiellt, för nu känns det som att det här kommer jag att klara!!

Nu närmar jag mig fyra veckor och det känns jättebra och det har förstås varit både bra och dåliga dagar, men de bra dagarna har ändå övervägt.

Numera har jag
- "normal" kroppstemperatur
- fräsch smak i munnen
- lite rosiga kinder (i stället för grå)

Jag känner mig
- stolt över mig själv
- peppad att stå fast vid mitt klokaste beslut någonsin

Det jobbigaste nu är allt slem som ska upp och verkar hårt som sten, men jag dricker mängder med vatten och ser det ändå som ett steg i tillfrisknandet. (Efter 43 års missbruk är det nog inte gjort i en handvändning att bli av med all skit jag har dragit in i luftrören och lungorna)... :(

En annan sak som är jobbig är att det först nu börjar gå upp för mig hur jävla dum (ursäkta kraftuttrycket) jag har varit främst mot mig själv, men också mot mina nära och kära, då jag inte har slutat med den här skiten tidigare. :( Måtte det inte vara för sent... Jag vill nämligen finnas till länge än för barn och barnbarn och andra kära.

Usch det blev deppigt det här, men ibland är det skönt att få "lägga ifrån sig jobbiga funderingar" för att kunna gå vidare.

Kram till alla som kämpar på!