KaKis blogg

Första dygnet är över

Igår rökte jag 10 cigarretter.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Så är det första dygnet över. Plåstret utbytt och nya tag. Jag knatar på. Det ena benet framför det andra. Imorgon blir en tyngre dag, övermorgon ännu tyngre innan det börjar att sakta vända. Men nu skapar vi bättre dagar! Dagarna har bara börjat, och de fortsätter att komma, hela tiden.

Oj så välkomnad man blev

Igår rökte jag 10 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Tack för välkomnandet, så skönt att det finns fler som hejar på. Så oerhört mycket svårare att komma på den mindre intelligenta tanken att skjuta upp slutandet ännu en dag. För det är jag bra på. Men inte nu. Nu är det nog.

Egentligen går det fortfarande utmärkt, men natten var besvärlig. Vet inte om det var plåstret eller att jag var allmänt rörig men jag drömde förskräckligt. Kan inte minnas vad det var men att jag kämpade gång på gång för att vakna ur skräcken. Men varje gång jag blundade fortsatte drömmen. Till slut lyckades jag ta mig upp till vakenhet ordentligt, tända lampan och ta av plåstret - och få andra funderingar innan jag somnade om. Det gick bättre.

Inte så galet röksugen nu, trots att det är den tid när jag röker mest... Och nu ska jag gå till jobbet. Där röker jag inte (har blivit lite smygis i mitt 2-3 veckor långa återfall) så det blir lite paus från abstinensen. Det är bra att ha icke-röks-zoner faktiskt. Men hade inte läkaren varit så oerhört kränkande sist hade jag nog försökt få Zyban igen. Det går inte ihop med pågående fertilitetsbehandling, men jag skulle kunna äta dem en månad till innan det är dags att flyga solo igen. Men men... Allt går. Fast det var en bra idé med Susanne - hade du kvar Zyban du inte behövde?? Would kill for that (nästan ;-))

Imorgon får jag skriva att jag igår rökte 0 cigaretter. Yey för det :-)

Kravlar in

Igår rökte jag 15 cigarretter och snusade inte.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Kravlar tillbaka in på tävlingsbanan efter 2 veckors rökning. Jag höll ut ett bra tag. Vet knappt hur länge för att vara ärlig. Sist jag var här väntade jag resultat av fertilitetsbehandling. Det resultatet var negativt. Och även om jag och cigaretterna gjorde en tillfällig bekantskap då så var den just tillfällig. Sedan gjorde jag en behandling till. Och fick missfall. Sedan dess har jag och cigaretterna gjort klart mer än en tillfällig bekantskap. Och jag måste ta tag i eländet igen (tack Tokfia för meddelandet - planen var visserligen att sluta idag men att komma tillbaka hit var ju en god tanke också)

Så nu har jag slutat. Sedan 5 minuter så so far mår jag ju suveränt. Det som är mindre suveränt är att jag tillhör en vårdcentral där läkarna är mer eller mindre anti piller tror jag, det var så oerhört jobbigt att prata med läkaren sist att jag faktiskt inte tänker göra om det. Jag ska klara mig ändå. Jag måste klara mig ändå. En sista fertilitetsbehandling väntar. Den sista. Och då måste jag definitivt veta att jag gjort allt jag över huvud taget kan för att det ska gå bra.

På med plåster, in med sugisar. Och framför allt uppmana all energi jag har för att det här faktiskt ska gå bra. Det är svårt att tro när allt jag förut klarat har varit med zyban. Båda gångerna har jag tagit återfall några veckor efter att jag slutat med dem. Men detta kan lyckas ändå. Jag kan lyckas. För jag är så otroligt mycket bättre än att kontrolleras av nikotin. Allt annat i mitt liv kan jag ju klara. Så även nikotin ska gå att klara av. Jag är tillbaka på banan igen. Tuffsig och lätt skräckslagen. Men tillbaka.

1 månad

Humör nu: Mycket bra. Nikotinsug nu: Inget.

Jag hänger fortfarande i, även om väntandet på test av graviditet tagit över. För det är det dags för på lördag. Jag hatar verkligen väntansveckorna, det hade varit humant att sövas efter en fertilitetsbehandling. Dessutom har jag varit i Hjo på intervju inför höstens studier. Det gick väl sådär ska sägas... Egentligen gick det nog inte så bra alls. Lyckades säga ett par av de där sakerna som verkligen bränner sig fast i intervjuarna på ett inte alls så genomtänkt och bra sätt. Och som faktiskt missförstods i någon mån. Jaja... Det blir säkert ok till slut.

Nu har det i alla fall gått en månad sedan jag slutade röka. En månad och 35 minuter. Och det går bra. Mindre bra går vikten, vet faktiskt inte riktigt hur jag ska tackla den. Det gnager i mig. Samtidigt som jag inget kan göra egentligen. Jag äter sunt, jag rör mig... Och så länge det går uppåt kan jag nog inte göra annat än att vänta på att det stannar av. När det gör det kan jag börja försöka beta av det nedåt. Så länge anpassningen i kroppen ger ökande kommer det ändå att vara en ojämn kamp som bara suger musten ur mig. Har handlat nya kläder istället för att bitcha med det. +6kg så långt *mutter mutter* Men idag har jag passerat över en månad och det är trots allt värt att fira utan att muttra alltför mycket.

Vikt!

Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Mycket lite .

Jag är inte på gott humör. Jag kan inte komma i mina kläder. Det är inte en överdrift utan den brutala sanningen. Och när jag väl ställer mig på vågen visar den som väntat 5kg upp sedan jag slutade röka. Jag har inte förtjänat det här! Jag har alltid trott att den värsta boven i viktuppgång efter rökslut varit pillandet, att man äter hela tiden och sötsuget ökar. Nu inser jag att det för mig inte alls är så. Jag har vakat på min kost. Jag har ätit godis vid 3 eller 4 tillfällen, jag har ätit normalt och tom ätit Herbalife vid en måtid/dag. Och jag har gått, gått och gått. Snittet ligger på en timmas promenad om dagen tror jag. Det är något annat som gör det. Och det suger fett! För allt lägger sig på magen och jag ser gravid ut utan att vara det. Det var så illa att jag höll på att fulskriva mig från arbetet i torsdags.

Jag har egentligen inga problem att inte röka. Det är inte alls så plågsamt längre. Men det här med vikten är ju helt makabert, nästan så att jag vill börja röka bara pga det. Alltså, jag är helt seriös med att det är en katastrof. Jag var inte smal tidigare, men just dessa 5kg är det som tar mig över till att jag ser mig själv som fet i spegeln. Ännu värre är att mina föräldrar kommer idag och jag vet att min mamma kommer att kommentera det. Hon har själv viktkomplex men har absolut ingen känsla för hur hårt det tar om hon skulle säga något nu.

Och ännu värre - det finns två stora fertilitetshot - fetma och rökning. Jag kan tydligen bara eliminera ett av dem åt gången. Mitt BMI är nu över fertilitetspåverkande. Fan. Ses vi tillsammans i viktgrupper på internet också? När vi är klara här kan vi tillsammans flytta dit och fortsätta skriva medan vi försöker skala av övervikten.

Inte helt nöjd

Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Inget.

Rökfriheten mår jag bra i. Glömmer ibland att jag slutat röka, något som förra gången var upptakten till ångest när jag i glömskan letade efter mina cigaretter. Men nu verkar jag plötsligt ha glömt at jag alls brukade röka. Det är kalas! Jag håller på att tillfriskna.

Ett annat säkert tecken på att jag tillfrisknar är när det otåliga väntandet på dvd-boxen blir större än tankarna på affärens alla cigaretter. När jag får välja är det boxen jag väljer. Det är ju faktiskt ganska smart ur ett icke-beroende-perspektiv. Tjurigt är att boxen inte kommit än, trodde den skulle gjort det. Men idag kom istället mailet om att den skickats *morr morr*. Så imorgon då... om posten håller sina tider. Och det är inte så säkert *gnääääll*.

Att jag gjort ett försök i Danmark försvinner också ur mitt medvetande. Det är positivt. Riktigt positivt att slippa tänka och bli så fixerad som jag brukar. Fast fixeringen brukar börja vecka 2 så än har jag ju tid att bli tokig. Men skulle ha börjat med progesteron-vagitorier igår morse. Glömde det. Glömde att det faktiskt var dag 3 efter ägglossning. Startade på kvällen istället. Men nu har ett sedvanligt kladdande börjat. Det är faktiskt tur att jag är singel om det här, för sexig är inte direkt det ord som först slår en i kladdlandet.

Det går i alla fall

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Inget.

Det går. Strafftiden drar förbi och abstinensen viker igen. Har varit iväg på resande fot sedan igår natt, mycket har varit just transport och sånt är alltid lite besvärligt som ny-rökfri. Men det gick det också. Nästan helt smärtfritt i alla fall. Nu har jag äntligen kommit hem efter en vacker inflygning över Göteborg. Hemma i förorten blommar körsbästträden i allén och när natten och mörkret lagt sig doftar de alldeles ljuvligt. Det är gott att komma hem. Jag längtar efter sängen istället för en trång och jobbig nattbuss. Imorgon lär jag däremot sakna mitt smink som blev kvar på Arlanda. Orkade inte ta en fajt om det samtidigt som jag fastnade i säkerhetskontrollen själv OCH efter det endast hade 2 minuter kvar till gaten stängde. JAG kom hem och det är huvudsaken.

Och innan jag sover ska jag nu få beställa min tredje Buffy-box. Och en Buffy-box är en muta som enbart fungerar på mig. Det är helt enkelt en säsong av Buffy the Vampire Slayer. En del av min uppväxt, lättsam underhållning och stor kärlek ;-) Och när jag inte röker tar det en vecka att spara ihop pengar till en box. Om jag inte tar återfall, då tar det längre till (jag tror att jag snarast gör en distinktion mellan misslyckande och återfall - och misslyckats har jag inte)

Natti natt!

Kryper till korset

Igår rökte jag 10 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Jag har tagit mitt återfall. Så var det gjort och behöver inte göras igen. Men helsike vad det plågar mig nu. Jag matade monstret och nu är jag abstinent igen. Trots att det inte ens var gott. Eller ja... det var det inte i början. När kvällen kom kunde jag röka hela cigaretten. Det kunde jag inte först, blev för sjuk. Men rökare är envisa. Vi försöker och försöker och till slut lyckas vi. Så idag sitter jag vid datorn och gnäller för mig själv. Och jag överlever. Jag är rökare och därmed envis, och envishet kan användas för att inte röka.

Och obduktionsanalysen av detta återfall. Känner jag igen något? Ja. Jag känner igen flera saker. För det första är det ingen plötslig ingivelse. Den sista minuten är det det. I kön för att få mitt tågkort. Då var det en plötslig idé. Men det fanns innan. Först kände jag lättnad över att vara rökfri, men de sista dagarna, från dag 14 ungefär, blev tankarna om HJÄLP JAG SKA AAAALDRIG RÖKA MER. NEEEJ. JAG VILL INTE, större. Och så var jag här då. Hade jag klarat det om jag överlevt ingivelsen i affären? Kanske. Kanske hade det varit tillräckligt för att få upp mitt självförtroende i rökfriheten? Men jag tror inte det. Jag måste hitta andra tankemönster, för det långsamma övermannandet är inte bara min fallgrop utan mitt stora fallhål.

Vanor...

Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Mycket stort .

Inser att jag är brutalt röksugen. Det är inte tankarna på att röka utan den där känslan som kommer närmare och närmare halsen. Krypande. Andningen försvåras. Jag vill bara att det ska gå över. Och det gör det ju... Så småningom. Hellre nu än senare dock, behöver städa. Och det är enklare om jag inte lider av uppmärksamhetsstörning... Helt klart.

Annars insåg jag att vanans makt är stor. Tog min dator till soffbordet när jag vaknade. Hämtade kaffe och youghurt och ställde upp balkongdörren. Inte förrän en halvtimma senare börjar jag reflektera över att det kanske inte var helt nödvändigt att sitta och huttra i soffan med mitt kaffe. Det är ju inte kaffet som behöver luftas utan cigaretterna. Och jag röker ju inte. Funderar och vet med mig att jag förmodligen ställt upp balkongdörren många mornar de senaste 18 dagarna...

God morgon (middag?)

Ny dag. Nu har jag hoppat över 354 cigaretter. Det är många, Riktigt hysteriskt många. Och jag har inte rökt dem. Jag imponeras själv.

Prenumerera på innehåll
© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se