Jag inser att jag inte kommer att ha så mycket med substans att säga just nu. Har lagt ned plåstren, vilket var suveränt bra. Jag har slutat hyperventilera, vilket är en lättnad. Å andra sidan är känslospelet uppåt väggarna och det är en lisa att vara singel i stormen. Men det finns ingen kontenta i det jag skriver, inget annat än galen känslourladdning. Och då är kanske inte den offentliga dagboken rätt forum. När jag är i en fas när jag säger mycket men får inget sagt, och dessutom blir ledsen istället för att komma med en mer vettig förklaring när jag inte är begriplig. Vilket är ganska långt ifrån mitt jag. Jag har både tålamod och självdistans nog att skratta åt när jag krånglar till det. Tårar, hyperventilering och ilska ser jag mer sällan, om jag inte är just abstinent.

Så, jag återkommer när jag har mer att säga. Surfar känslor ett tag och så ses vi om några dagar när dimmorna börjat lätta. Ta ta for now

Innan jag slutade igen var jag faktiskt inne och läste igenom hur det varit förut. Det är ibland där mina egna referenspunkter till de tyngre dagarna kommer, även om allt verkar lite annorlunda nu. Till viss del annorlunda för att jag inte längre har kvar "världens bästa motivator" längre, till viss del tror jag det handlar om metoden. Jag hänger i och jag överlever, men det är inte i förnekelse eller för att försöka finna ursäkter att röka igen som jag inser att jag har problem med metoden. När det har gått bra under längre tid har jag använt Zyban (första kuren fanns inte Champix sedan fick jag tillbaka den då jag var nöjd). Den här metoden har aldrig riktigt fungerat. Jag har kommit ett par dagar längre än Stålmannen-metoden brukar ta mig, men mer är det inte. Òch det kryper i kroppen.

Mitt problem är läkaren. Den läkare jag var hos sist vill jag inte träffa igen. Han var kränkande. Orkar inte ens gå in i det, men det var mer intressant att mina föräldrar inte stoppat mig för 16 år sedan än att jag ville sluta nu. Och att jag ville sluta nu var läkaren inte heller säker på eftersom jag tidigare börjat igen efter ett halvår. Alltså vill jag ogärna komma tillbaka och säga att det fungerade i nästan 3 månader och att jag sedan började igen (han vägrade också skriva ut mer än ett paket, så jag hade inte tabletter för hela den långa varianten av kuren). Det var inte hans fel att jag började röka igen, det var mitt eget. Så det är inte så jag menar. Men det tar emot att söka läkare, samtidigt som jag klarat det betydligt bättre med läkemedel. För att göra det mer spännande är jag skriven och har min faktiska adress i olika städer, i olika delar av Sverige dessutom. Det kan orsaka en del problem.

Hm.... Jag inser att jag gått upp i rök lite. Men jag har inte rökt. Efter veterinären igår åkte jag hem, och ganska snart somnade jag. Tills nu, när jag ska till skolan igen. Det var nog egentligen det bästa som kunde hända, jag hade fortfarande toppabstinens 24 timmar efter mitt inlägg. Och efter att ha snärjt runt med det alltför länge är det lika bra att somna ifrån eländet. Nu är det bättre. Men det hängde på ett hår där ett tag. Passerade Pressbyrån vid pendeltåget och tänkte verkligen... Men det var ett så stort kapitel att be främlingar titta till Tamlin och dessutom snabba mig så att tåget inte skulle gå. Ibland är ödet ganska vänligt när det krånglar till cigarettköpen. När jag kom hem var jag mest sockergalen, i desperat nästan snyftande behov av godis. Men jag vågade faktiskt inte gå ned till affären, de hade ju cigaretter också... Det var då jag somnade ifrån alltihop. Och nu mår jag faktiskt bättre.

Safe to say, just nu blir det inte enklare... Just nu stegras abstinensen till ett avgrundsvrål. Jag vill skrika, springa, krypa ur mitt eget skinn. Jag väljer att genomliva. En minut. Tio. En timma. Och jag hatar varenda en av dem. Snälla. Döda mig. Låt mig slippa. Låt mig för guds skull i alla fall somna.

Och imorgon ska hjärtsjuka kissens hjärta scannas. En dom eller ännu ett tveksamt vidare med försiktighet? Hur ska jag klara det. Nu. När helvetets alla abstinenskval rider mig utav bara fan. Inga fler döda katter, okej? Vi bestämmer det, va? Jag kliver in och ut med samma 7-kg's kisse på ryggen. Plus urnan med askan från liten som dog i samma rum för tre veckor sedan. Inga fler urnor!! Det räcker med en. Det räcker med att jag håller på att avlida bara av abstinensen.

Pust stön stånk... Låt mig slippa. Nu ska jag ta itu med att duscha hjärtsjuka kissen. Helst utan hjärtinfarkter från hans sida. Och utan nervösa sammanbrott från min sida. Vis av förra gångens bekymmer har jag i alla fall klippt hans klor innan badrumsdrabbningen

Är mitt i sjätte dygnet och en ny skolvecka har börjat. Ibland är det störande hur ostruturerad jag är, att jag har svårt att själv styra mig att göra det jag borde. Men det går ju... Och snart är det tid att komma tillbaka till jobbet igen. Ju längre jag är här desto mer inser jag att jag inte vill. Jag behöver verkligen byta jobb, när jag tom på avstånd känner att jag inte vill vara där. Hmmm... Det blir ett jobbigt kapitel. Jag antar att jag går tillbaka i december och därifrån söker nytt jobb. Ett år till. Max. Sedan får det vara nog. Men det har varit svårt att sätta stopp mitt inne i barnverkstan, är fortfarande svårt... Men någon gång är det ändå dags.
Dagen började i panik, jag vaknade efter 8 och måste normalt vara ute kvart över för att hinna i tid. På med kläderna, ansiktet och skorna. Ut. Springa två trappor. Stanna. Fundera. Det är måndag. Det var något med måndagar Gå tillbaka in, sätta på datorn. Ja, det är något med måndagar... Jag börjar 10.
Nu är det istället en trevlig morgon, allt är redan färdigt för dagen och jag kan surfa med mitt kaffe i handen. I soffan utspelar sig en sån där tokig lek som man ser när man har kattungar. Katten tvättar sig, ser sin svans, kastar sig efter den och den försvinner. Om och om igen. Men jag har ingen kattunge. Jag är en 14-årig hankastrat. Men de kan vara rätt tokiga de också.
Det är hursomhelst en trevlig morgon, en att föra till boken om de bra stunderna. Imorgon kommer min vecka att gå till ända framåt kvällen, och kanske kanske blir rökfriheten mindre krampaktig då. Har någon förresten noterat att plåstren kliar mer och mer varje gång man sätter på dem (ja, på olika ställen!). Blir det värre kommer jag snart inte kunna ha dem...

Morr... Har varit i Märsta igen för lysrör. Och nu, hemkommen med ytterligare ett felaktigt sådant, insett att felet aldrig varit mitt ögonmått utan att affären helt enkelt inte har lysrör av min storlek. Varför ska min förjordade hyresvärd (bor i andra hand) ha ett badrumsskåp med omöjlig rörlängd? Jag menar, det har ju varit rossligt sedan jag flyttade in, kunde de inte ha bytt det själva istället? Fast, å andra sidan fungerade det då, till skillnad från toalett och diskmaskin som jag också fått fixa. Inser att jag är lite rökslutarretlig även om det är ganska bra trots allt. Nåja, jag fick reda på att jag fick byta mina lysrör om jag hade kvittot kvar, och det har jag. Så det blir väl schampo och tvättmedel från ÖB för lysrören eller nåt. Och så får jag besöka Claes Ohlson vid tillfälle. Sålänge fortsätter jag med min lilla fönsterlampa i badrummet. Pust stön och stånk. Hemma i Göteborg har jag ju koll på var man kan tänkas hitta dylika saker.
Nu ska undersökas vad jag har för mat att få ihop för veckan, städas lite till och fixa med golvtvätt. Golven borde nog bonas i bostaden, men det finns gränser för vad andrahandshyresgästen KaKi anser är hennes ansvar i den trevliga men underhållsmässigt eftersatta tillfälliga bostaden. Ska bli skönt att se min egen eftersatta bostad igen i december. Där lysrören fungerar och där jag inte satt en 8-sitssoffa i ljus mocka (den är väl intäckt i inte mindre än 7 IKEA-överkast för att motverka kattpåverkan) i det enda rummet.
Just nu blir det lite Buffy från förra rökfriheten (fatta att jag fick hela serien för rökpengarna!!)

Så är det fjärde dygnet över. Inte kommit så långt med städning som jag tänkt idag, har svårt att komma igång. Men det är ok. Har tvättat två maskiner, städat badrummet , lagat lite kläder och konstaterat att mitt nyköpta lysrör är för litet. NÄR ska jag lära mig att ögonmåttet inte är ett absolut mått?? Nåja, får åka till Märsta för ännu ett imorgon, kanske kan jag tom byta ut det för korta som jag inte har användning för...
Livet är ok just nu, lite otåligt men ok. Ska ta mig an disken och lite plock innan det är dags för natten. Dammsugning och matlagning för veckan som kommer får anstå till efter kyrkan imorgon. Har nu varit rökfri i 4 dygn och 2 timmar. Det är nästan 200kr det.

Antar att det är det det gör i alla fall. Morgonen var inte alls så jobbig som de tre tidigare. Eller, jobbig på ett annat vis. Menskoppen hade gått på sniskan och ville inte samarbeta alls. Det var jobbigt i det yrvakna tillstånd jag befann mig, där finmotoriken uppenbarligen stannat i sängen... Men det fanns inga nikotintankar, även om frustrationen var sig ganska lik (fast fylld av fler desperata tankar om vad singel-KaKi ska GÖRA om den faktiskt inte tänker komma ut - inte ett problem att be grannen om hjälp med, that's for sure).
Men detta var OT så tillbaka till rökningen. Hade en sömnbristvecka förra veckan så jag somnade för vad som skulle visa sig vara för natten nångång vid 17 igår eftermiddag. Tredje dygnets intåg sov jag sött (det är därför det kan se så abrupt ut när jag säger att ett dygn tagit slut, mina rökfrihetsdygn slutar kl 18 på kvällarna). Den tidiga läggdagsen innebar också att plåstret inte byttes som det skulle, men det verkar ha fungerat ändå. Morgonen, som nyss börjat i det kakiska hushållet, innehöll som sagt frustrationer av en helt annan typ. Nu blir det kaffe och morgonsurfning innan det är dags för dusch följt av ett pass med tvättmaskin och städning. 3 dygn 16 timmar 22 minuter.

Himmel och pannkaka, pratade jag om abstinens för några timmar sedan. Jag visste ju knappt vad jag pratade om, yra höna. Nu är pulsen uppe i mindre idrottslig aktivitet, och ljudet av mina egna hjärtslag är riktigt obehagligt. Och det är en ofantlig tur för mig att det är en hel bussresa till närmsta affär vid denna lite senare timma. Jisses... what a ride!

Det andra dygnet är över. Jag har överlevt. Och fortfarande lever jag. Jag har redan sparat 100kr. Vilket ju är tur med tanke på MasterCard-sammanbrottet igår. Men det är jobbigt nu. Det känns i kroppen att jag har nikotinunderskott. Litegrann kan jag känna att jag blir kall ibland, på gränsen till kallsvettig. Och ännu kommer det att bli sämre innan det blir bättre igen. Jag försöker hålla i mig för att överleva och klara av det den här gången. Och tänka på att även om det är jobbigt nu, så kan det vara bra. Jag har överlevt länge de gånger jag varit vrålabstinent under den akuta avtändningen, men förra gången - utan avtändningsabstinens - gick det inte alls. Det är förstås ingen tröst just nu. Men jag försöker. Ett steg i taget.