Hej allihop & hoppas att ni har haft en skön helg, för det har jag. I lördags smittade min dotter ner mig av ett sällan skådat lyckorus. Hon är nämligen totalt såld på Danny Saucedo, och i lördags fick hon prata med honom, krama honom och ta ett foto tillsammans med honom och de andra grabbarna i EMD. Efteråt rann tårar av lycka längs hennes kind och när hon med stolta steg gick fram till sina skolkompisar i morse för att visa fotot som hon skulle sätta i skolbänken såg jag att hon fortfarande svävade som på moln.

Hej allihop!
2 veckor utan cigaretter och jag är på ett strålande humör. Jag blir inte alls lika andfådd som innan, oroar mig mindre, sover bättre, luktar bättre och känner mig allmänt mycket piggare och fräschare. Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle gå såhär bra att bli rökfri. Visst blir jag sugen ibland men det går så fort över. Jag känner verkligen inte för att låta Herr Nikotin misshandla mig mera.

Jag trodde at det skulle bli svårt att gå på 40-årsfest utan att röka. Men eftersom det inte fanns några rökare på denna festen var det inga problem alls. Superskönt. Däremot har jag gått igenom en riktigt tung kärlekskris. Jag älskar min man och vår dotter över allt annat, men ändå blir allt bara fel. Kanske är det dumt att ta upp dessa problem här. Men hela livet påverkar ju förmågan att bekämpa Herr Nikotin. Så nu när jag inte kan be honom om tröst längre, måste jag bara få lätta på trycket på detta vis istället.

Nu har jag klarat av mer än en vecka. Så när som på en liten fimp på en 40-årsfest förra helgen. Men nu ska jag på 40-årsfest imorgon också. Finns det någon där ute i cyberspace som har några bra tips på hur man kontrollerar Herr Nikotin på 40-årsfester?

En vecka har gått och jag funderar lite över hur det känns. Plötsligt slog det mig att rökavvänjarens innersta kamp till stor del liknar filmen som de visade på TV härom dagen. ”Mina Jag och Irene”: En komedi om en personlighetsklyvd polis och en tjej som heter Irene. Så nu vill jag bara berätta min egen lilla story från gårdagen: Låt mig kalla den ”Mina Jag och Herr Nikotin”…

Här sitter man då igen och skriver ner lite tankar. Helgen flöt nästan felfritt förbi. Var på fest i Lördags och klarade mig bra ända in på småtimmarna, men när vinet till slut tog med sig karaktären och omdömet på en promenad, tiggde jag till mig den fimp som någon lämnat på fönsterblecket. En halv cigg blev det alltså. Gott? Ja för stunden. Ångrar jag mig? Njae, vet faktiskt inte. Känns som om en enda halva inte spelar så stor roll. Men jag är rädd för att det kunde blivit mer om det bara funnits fler kvar...

Nu har jag gjort det igen. Slutat röka alltså. I vanliga fall brukar jag sluta när jag börjar ett nytt jobb, eller när ett nytt år börjar eller en ny månad, en ny vecka eller åtminstonne en ny dag. Men denna gången slutade jag mitt på blanka förmiddagen. Fast det var trots allt Alla Hjärtans dag. Jag hade köpt en och annan hjärtegåva till min man, vår dotter och mig själv. Men inget kändes gott nog. Och det var det som fick mig att sluta. Jag insåg då att den bästa gåvan jag kan ge mig själv och min familj, ändå är att släppa taget om cigaretten "min dödspolare".