Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara det men jag visste att jag skulle fasen försöka.
Jan inte riktigt förstå hur det gick till men min strategi utgick ju från mina behov och ingen annans.
Är lite i chock nu faktiskt.
Det står att jag varit rökfri i 365 dagar...!!!!

Tack alla som hejjade på mig!!
Tack:)

Inser att jag inte varit inne här på ett bra tag och vill bara säga att ni alla är modiga och helt enkelt
fantastiska:)

Efter 148 dagar vågar jag ännu inte kalla mig icke-rökare. Är rädd att det ska "dra ner" mig igen.
Träffar folk som säger - men Gud, om DU kan sluta då borde jag nog det också!
Eh, tack?!!:)

Kämpa på- det är SÅÅÅ värt det.

Kramar till er alla,
Livia

Nu sitter jag och räknar dagar igen. 3 dagar kvar till 90. Seeeega dagar, usch.
Inser att återvändo är uteslutet. Shit. Jag är faktiskt lite rädd. Känns som ett stort steg som är oundvikligt.
Fattar inte det här...ibland glömmer jag det helt och ibland räknar jag minuter.
Tänker återigen på alla andra här inne. Är så glad att jag inte är ensam med mina tankar. Att det finns fler som
kan sätta ord på det jag inte kan.
Bara en fd. rökare kan förstå att det helt plötsligt blir tungrodt(hur stavas det då?) och inte alls så "hurra, vad jag är bra" hela tiden. "Jag har slutat röka" är tydligen inte lika effektivt eller förståeligt nästan 3 månader senare..."jamen nu är du ju rökfri! Du har ju klarat det!"
Ursäkta, men jag var rökare i 24 år- ge mig lite tid va, please...!
Å, andra sidan- vi är alla olika och JAG är fortfarande i min process. Konstigt att en alkoholist får längre
"sympat"i än en rökare. Behovet att trösta, stötta och belöna finns ju fortfarande kvar även om cigaretterna inte är ett alternativ.
Att distahera mig själv med humor har varit det största hjälpmedlet men det är inte alltid det fungerar.
Så, ja, jag kämpar vidare.
Mind over matter, ååååååååhej!

Oj! Är helt plötsligt på dag 85?! Hur gick det till?!
Det betyder 5 dagar kvar till magiska 3 månader- wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!
Vågar jag kalla mig icke-rökare snart då? Nä, inte än.
Är rädd att jag börjar ta saker för givet då och DET vet jag ju hur det har fungerat tidigare:/
Håller mig till "icke-praktiserande rökare"..."rökare som slutat röka på obestämd tid"?
:)

Hela tiden fram till nu har jag inte känt att jag saknar cigaretter. Jag är livrädd för dom. Jag är tacksam för varje rökfri minut. Precis som många här jag försökt sluta flera gånger förr. Då har jag sörj ciggen och tyckt att det faktiskt var synd om mig som inte längre fick röka. Den här gången är helt annorlunda. Det var inte förrän idag när jag pratade den släkting om alltid hejjat på mig mest. Som vid varje bakslag sagt att hon tror på mig. "Nästa gång fixar du det" Hon var själv rökare i 30 år. Hennes ord har alltid vägt lite tyngre. Hon är en av oss.
Hon var så glad för min skull och vi pratade om en annan släkting om börjat igen" för att det var höst och då blir man deppig". Right. Ursäkter vi alla haft. Det som hon var upprörd över var att personen också sagt att han "ändå visste att han kunde sluta näsomhelst". Efter 25 år med både cigg och snus?! Sorry, men den köpte ingen av oss. Sorgligt.
Efteråt var jag glad att kunna prata om det UTAN att bli röksugen.
Men nu efter ett par timmar känner jag mig ledsen. För första gången känns det....tomt.
Som om någon jag tyckt mycket om gott bort. Jag saknar någon som inte längre finns med mig.
Några timmar tidigare sa min fina släkting exakt de orden. Det var så hon känt. Jag sa att jag kände mig glad att jag inte haft såna känslor.
Sorg.
Jag känner sorgen nu. Men en här gången tyckr jag inte synd om mig själv för jag VILL inte vara rökare.
Jag har gjort mitt. Det blev inte roligare. Festen tog slut och jag vill inte tillbaka.
Ändå är jag uppriktigt ledsen. Det känns fånigt att säga.
Men var ska jag våga säga det om jag inte kan säga det här.

Till alla som är i den första fasen - kämpa. Det blir bra. Men det är ett faktum att det är svårt att lämna något som funnits i ens liv så lång tid.
Men det är dax. Det är värt all vånda.
Oavsett.

Kramar till alla som stöttat mig och delar med sig härinne. Är så glad att ni finns!

Jag är heeeeelt övertygad om att det var Rökmonstret som införde jantlagen.
"Kom inte och tro att du är något. Över 70 dagar...?! Lilla gumman, SÅ lätt blir du inte av med mig...trodde du verkligen det? Du? Jag har dödat och dödat OCH dödar fortfarande folk som du VARJE dag. Tro inte att du är sååå speciell- för DET är du inteeeee"

Fuck you monsterjävel!
Nu har jag inte bara slutat röka utan hela min tillvaro är upp och ner. Ja, jag tog en jätterisk att sluta när allt bara ämnar omkring mig. Men det var MITT beslut. Ingenting(har jag insett) skulle förändras till någonting bättre om jag började röka igen. Ingenting, faktiskt. Det skulle bara bli värre.
Så vad gör jag nu? Var ska mina frustrationer få sitt utlopp? Vem ska trösta och lugna?
Inte fan är det ett svindyrt löfte om KOL i alla fall.
ÅÅÅÅÅÅÅÅh, vad arg jag blir.

Förresten så undrar jag var mina flimmerhår har tagit vägen??? Är dom typ...borta för evigt? Har inte känt någonting ju! Jag tycker mitt luktsinne är som det var. Kanske en liten skillnad men inte av det positiva slaget.
Jag hade gärna sluppit känna vissa dofter...men när kommer dom tillbaka?
Eller måste jag skaffa implantat?! Hahaha, ursäkta doktorn men jag skulle behöva exstensions...Ok, nu har jag skrivit av mig.
Nästan.
Dö, monster, dö.
Så.
Måste skratta lite bara...tackolov för youtube:)

Så kändes det igår när jag städade och öppnade en handväska.
Där låg den.
En fd.nöd cigg som jag gömt i fall ciggen skulle ta slut och jag inte hade någon på morgonen...jag blev helt ställd.
Tror jag stod och stirrade på den i flera LÅNGA minuter.
Det kändes verkligen som jag hade en ängel på ena axeln och en djävul på den andra.
-Nej! Släng den. Du behöver inte den där.
"...nämen titta! Du vet...ingen kommer att få rea på om du röker EN sista...och desutom så är du ju så stark att det kommer säkert inte ens att vara nån skillnad..."
-Det kommer det visst! Nästan 2 månader, vill du verkligen förstöra det?
"Vaddå, förstöra...det är ju bara en liten cigarett som
-TYST! Du kommer få dåligt samvete...samvete...samvete...
Där gick min gräns. För är det något jag är sååå glad över att slippa så är det just det ständiga dåliga samvetet av att veta att jag gör fel gentemot mig själv.
Med ordet "missbrukare" i huvudet smulade jag ut alla tobak och rev sönder filtret för säkerhets skull.
Tillbaks till graven med dig monsterjäkel, hahahaha!

Till alla nya- håll ut, kämpa på, det går tydligen att sluta:)))

Vet inte o jag hållit mig borta från loggen med flit eller för att det hänt så mycket konstigt?!
Inser att jag av nån konstig anledning inte VILL läsa loggar där folk skriver "nu har det gått 6 månader och etc..."
Jag får panik!
Min strategi har ju varit 10 minuter i taget och jag räknade dagar fram till 40 för det ska tydligen vara nån magisk gräns där..eller?
Jag har hållit mitt ord på att vara en positiv icke-rökare som INTE suckar och stönar när andra röker eller säger saker som "uuuuusch vad äckligt! GUD vilken TUR att JAG har SLUTAT med sånt."
Det är ju inte direkt vad man vill höra och inte heller får det någon att sluta. Det enda man får ju dåligt samvete och vill röka ännu mer.
Dessutom så ägnade jag ju faktisk 24 år åt att var SÅ ÄCKLIG. Vem 17 är jag att döma andra?
Alla som känner mig vet att jag slutat och jag blir nästan ledsen när jag ser hur de som röker skamset försöker hålla sig(kroppsspråket visar allt och som icke rökare är jag flytande i "rökare";), tittar under lugg, tar ett andetag och säger " ...jag tänkte bara gå och ta ett bloss, är det ok?"
Jag ser mig själv som en missbrukare och jag kommer alltid vara det oavsett om jag "brukar" eller inte.
Men det är mitt val.
Självklart vill jag också att hela jorden ska sluta men de lär knappast göra det genom att jag predikar om saker alla rökare redan vet.
Faktum är att min "anti strategi" inspirerat folk runt mig! Precis som jag blev inspirerad- är det inte fantastiskt!
Jag är såååå stolt och glad över hur långt jag kommit och bara igår såg insåg jag att jag kände sug men att ta en cigg kändes helt främmande?!
Idag dock...efter att fått massa gjort, träffat familj och känt att jag njuter av livet. Helt plötsligt blev jag bara jättesugen på en cigg. Belöning minsann,joodå.
Va?!
Gissa hur besviken jag blev, hahahaha!
Djävla rökmonster som skrattar åt mig från graven...du är borta, död, finns inte.
TYST.

Ok, idag är det dag nr 17 och jag mår strålande!!
Igår...inte lika men det hade med livet att göra tror jag;)

Börjar känna hur SKÖNT det är att slippa tänka å om jag har cigg med mig och en stooooor sak- mitt samvete känns mycket, mycket bättre.
Jag plågades av varenda cigg jag tog och kände mig som den största loosern i världen.
Nu, denna vecka, kom jag på att jag ju slipper det?! JA!

Jag har även gjort en pakt med mig själv - jag ska(är?) INTE bli den typ av icke- rökare som sätter sig över andra och säger "men Gud, det är bara att bestämma sig, kan jag kan du osv.
Vägrar.
Det hjälpte banne mig inte mig ett dugg och jag kan vara stolt över mig själv utan att poängtera för de som röker.
Skulle det finnas en barrikad för icke-rökare som vägrar " se ner" på rökare som ännu inte blivit icke-rökare- så skulle jag stå där;)

Faktum är att min "anti attityd" verkar ha nått en bekant som igår sa att han aldrig hört någon göra en jämförelse med missbruk förut och att mina ord hade fått honom att börja tänka.
Jag fick nästan tårar i ögonen för jag trodde aldrig att jag, JAG, skulle kunna inspirera någon på det här området!
Det är ju jag som inspirerats av andra?!
Men jag är otroligt glad och tacksam för det.
Det kändes som en liten belöning:)

Tack till alla er som stöttar mig!

Idag fyller jag 14 dagar!!!!
En del av mig spritter av lycka- det känns som om jag fått en present:)
2 veckor...hur det än gick till så har 10 minuter i taget blivit hela 14 dagar...jag är stolt:)

Samtidigt så känner jag nu igen det som många andra skrivit om..."vardagen" är här. Lyckoruset är inte lika stort och jag saknar det.
Kan ju också bero på att det hänt så mycket annat. den här konstant huvudvärken gör mig trött.
Är jag kanske för hård mot mig själv?
Har inte kunnat skriva här på flera dagar. Varit för trött och kan inte koncentrera mig direkt. Sen kom en massa andra negativa tankar...inte bra. Rökmonstret älskar dom. Så nu skriver jag.

Varför är det svårast å kvällarna?

Hm.

Tack för ert stöd!!!