Vill bara dele med mig av följande - Idag är en bra dag, rökfri sedan sex veckor och de senaste veckorna har varit sååå jobbiga, men nu är sexveckors gränsen passerad och jag tror minnsann att det vänder!!

Så håll ut, det finns ljus i tunneln! Och vilken känsla när man stått emot alla tankar om att "nu skulle du allt behöva en cig" Hoppas känslan sitter i länge..

Det är ungefär ett år sedan som jag gjorde mitt förra försök, som slutade i ett långt bakslag. Nu är det dags igen och nu minsann ska det gå bra, aldrig, är definitivt inget alternativ.
För ett år sedan hade en vän gått bort i cancer, och jag trodde det skulle räcka för att aldrig mer tända en cig, men, men
Nu har en anhörig KOL, en annan har neuropati med cirkulationsstörningar, men det som motiverar mig allra mest är att jag ska bli mormor, och jag tänker inte vara en nikotinstinkande mormor som dör i förtid av KOL.

Jag är en av dem som löser, agressioner, frustartioner, nedstämdhet m.m. med cigaretter, är det någon som har samma problem? Hur gör ni när ilskan, lesssenheten bara slår till?

Jag vill ju inte såra mina nära och kära i onödan! Idag har jag varit rökfri i sex veckor, och det känns jobbigare nu mot för några veckor sedan, det verkar vara ett mönster hos mig.

Snart 2 månader har gått. Och det går upp och ned, jag springer av mig röksuget, för nu har det slagit till igen. Mina antagonister håller låda - en liten cig skulle du allt må bra av, - skärpning du har ju slutat! Så där är det hela tiden, hjärnan håller på att falla samman.
Jag har läst att flera haft besvär efter ganska lång tid, men hur länge ska det hålla på?

Och tack för de uppmuntrande tillropen, de värmer verkligen!

Den ständigt och förevigt? röksugne.

Det värsta är över för den här gången, kan det vara sant!!! Upp i ottan, ut i bitande kyla, fyskiskt arbete-veden ska in.
Lunch och sedan en befriande skidtur underbart! Men min dag började med tankar kring en kommentar till mitt logginlägg, gör nåt som du verkligen vill, nåt fräckt. Resultat-jag tänker ta MC-kort! Tänk att få susa fram på egen hoj, känna doften av sommaren och inte stanna för att tända en cig, utan åka tills bensinen är slut, om jag vill. Inget nyttovärde mer än att det gör mig lycklig när jag tänker på det just nu.
Och mitt beslut står fast, aldrig mer en cigarett!!

Heja på alla andra som våndas där ute.

Det här är mitt första besök på den här sidan, och mitt sista halmstrå känns det som. Efter tre rökfria veckor har depressionen slagit till. Håglös, orkeslös, ledsen, rastlös, irriterad och ingenförstårmigkänsla. Känner i gen det här från mitt förra rökstopp som varade i fem år, men som tyvärr blev ett uppehåll bara. Nu kommer paniken över att må så dåligt igen, vad gör jag! Lider och härdar ut, men hur då?

Tacksam för råd!