Nu har jag i alla fall tagit mig ungefär halvvägs genom Allen Carrs bok. Jag har hört både bra och dåligt om den men jag hittade den på bokrean för en billig penning så jag tänkte att det kunde väl inte skada och det går faktiskt lite framåt. Jag skulle inte använda ordet mirakel eller säga att jag är "botad" men den har gett mig lite funderingar så jag hoppas på det bästa.

Jag insåg idag hur invand man egentligen är i sina rutiner.
Jag har städat hela dagen och när jag började bli lite trött så dök tanken om att ta en cigg upp direkt, som att det var den enda anledningen till en paus.

Det gäller ju att bryta dessa rutiner om man ska kunna sluta men vad ska jag ersätta dom med?
Jag har försökt läsa en hel del och pratat med kompisar om hur dom har gjort men det känns inte som att det finns någonting som passar mig.

Och så är det återigen det där med känslorna, det känns som om det kommer vara jättekonstigt att inte röka.
Och det kommer det ju vara förstås men bara i början innan man har vant sig vid det.
Jag kommer inte riktigt ihåg men antagligen var det ju jättekonstigt att röka när jag började.

Jag har i alla fall kikat lite på olika gym och träningsformer som finns här i närheten, tänkte att man kanske kunde hitta på någonting kul istället och dessutom få en "bättre kropp" utan all denna värk på köpet.
Det hade varit speciellt nödvändigt idag då jag hade ren panik på grund av att jag hade så svårt att andas.
Men trots detta så säger mitt huvud till mig att jag inte borde sluta röka, hur logiskt är det på en skala?

Jag försöker skapa en mental bild av hur jag kommer må efteråt och jag försöker göra den bilden så stark att det inte ska bli så svårt att sluta men kommer det gå?
Det kan bara tiden utvisa.

Jag köpte en limpa igår och när jag kom hem så blev jag bara stående i köket och funderade, sen tog jag ett beslut, när den här limpan är slut så slutar jag röka! Eller åtminstone försöker..

Jag är alldeles för ung för att ha andningsproblem. Jag piper och väser i luftrören, får panik ibland för att jag inte kan andas, kan knappt gå och prata samtidigt för att jag inte får luft, orkar ingenting, är trött hela tiden mm.
Och eftersom man är student så finns det ju heller inga direkta pengar att finansiera det med heller.

Se, all logik säger mig att jag borde sluta men känslorna säger någonting annat.
Varför kan dom inte bara komma överens?