Åh vad tjatigt! Dessa tankar om att ersätta ciggen med något... men med vad?

Jag kan idag ta ut Nicorette nässpray och dämpa den värsta tristessen och handlingsförlamningen och hoppas att den funkar tillsammans med Champix(?). Om jag gör det så är det för att kunna arbeta(frilansfotograf med egen bildbyrå på nätet). Har inte gjort ett skapandes grann under min rökfria tid, 18 dagar. Det vill sig liksom bara inte= tvärstopp och himla konstigt tycker jag! Måste komma igång att jobba nu! Men när jag sätter mig vid datorn flyter abstinensens kemi ut i armar och ben och snart är hela kroppen intagen och blockerad för uppgiften.

Samtidigt känns det som om jag fuskar med nässpray. Då blir jag väl än en gång beroende av nikotin som kräver sin framtida Sluta-nikotin period? Champix tar bort röksuget, helt klart. Men lämnar mig tom och innehållslös. Inget roar mig längre, känner mig bara urless och låg. Det var roligare förr - tusan oxå!!!

Mitt dilemma och räddning från att börja röka igen är att mitt beslut är taget en gång för alla. Så jag måste hitta på något annat sätt att vara, tänka... Kanske bara låta känslorna passera? Eller gå och simma tills jag drunknar, läsa tills jag somnar, äta tills jag spyr, springa långt bort tills jag inte hitta hem...

Ingen bra dag idag. Nässpray eller inte?... väntar in morgondagen.

Ni andra: tänk positivt om er själva och livet!

Om jag igår inte haft mitt beslut att vila mig emot skulle jag helt enkelt ha avbrutit denna trista tomhetskänsla som säger: "Du blir aldrig riktigt dig själv igen, glad och lättsam, inte som förr när du gjorde som du ville utan några dumma regler om rökningens vara eller inte vara." Alltså total förträngning av en rökares eländiga vardag.

OM jag då avbrutit rökstoppet: ångest, ilska, förtvivlan, ensamhet... kanske gråt och sedan på given plats: ÅNGER!

OM jag i stället avbrutit tomhetskänslorna med en lång promenad, simtur, fotografering... något som avleder känslorna... Då hade jag mått så mycket bättre med större självkänsla och självrespekt och fortsatt med rökstoppet. Och blivit än mer stärkt än innan! Men det gjorde jag inte utan i stället tog jag fram lappen ur fickan och läste och TOG ÄN EN GÅNG SAMMA BESLUT som för två veckor sedan:

"Ett friskt och fritt liv medan tid är. Mitt liv! Eller?"

Sedan tog jag en lång promenad med kameran som sällskap. Men det hade jag egentligen inte behövt för att fortsätta vara rökfri. Det blev mer som en bonus, en självklarhet.

Så stå på dig! Det blir enklare så.

Abstinenser har jag, helt klart... men är inte sugen på cig. Hur går det ihop?? Hur ska jag då komma ur denna känsla som tangerar ångest? Jag vet att tiden tar mig ur tomhetskänslorna, meningslösheten som den värsta känslan. Men tiden går ju så himla sakta! Men jag är inte rädd för att börja röka igen... jag kommer så väl ihåg varför jag vill sluta röka: hälsan - rakt uppochned. Att röka är livsfarligt, kostsamt, inte roligt att syssla med och det tar mycket tid av mitt liv att stoppa i mig alla dessa cig. Men framför allt: det är skönt att inte röka! Så himla skönt! Min trygghet är att mitt beslut står fast, någon annan garanti har jag inte. Hjälpmedel eller utan(själv tar jag Champix sedan 20 dagar)... beslutsamheten gör mig glad, fri och förhoppningsfull! Just idag...

Jag är kaxig så här långt(kort), jag vet, men jag ska säkert gå igenom min beskärda del av eländeskänslor liksom alla ni andra.

Ingen av er är förtjänta av en cigarett eftersom ingen förtjänar att dö i ångest och förtid!