Ja, nu är jag igång igen! Eller, rättare sagt, tillbaka till det normala: ett liv utan cigaretter.
Det ska bli riktigt, riktigt skönt. Jag känner att jag är tillräckligt nära rökfriheten OCH att röka, vilket innebär att det inte är några svårigheter att se vilket som är bäst/trevligast/roligast/lättast.

Nu får vi se hur jag reagerar på det här. Känns faktiskt som att det kan gå bra. Det enda jag är rädd för är att den där apatin ska återkomma.

Hoppas det går bra för er andra! Ett bakslag får man väl tåla, va?:)

Börjar tro att jag är dum i huvudet på riktigt. Det gick ju så bra. Så var jag där igen, och efter detta antal dagar kommer leda till att jag förmodligen får börja om på nytt. Det som var så jävligt där ett tag, apati och depp, jag hade ju kommit över det där värsta!

Ibland tror jag att jag verkligen VILL förstöra för mig själv så långt möjligt.

Eller var det helt plötsligt inte spännande/roligt längre när det inte var en enda lång kamp?

En jävla idiot känner jag mig som.

Nyårsafton imorgon. Har aldrig någonsin gett ett nyårslöfte och tänker inte börja nu. Men från och med imorgon återgår jag till det NORMALA! Och vad är det NORMALA? Ett liv utan cigarett-slaveri.

Jag njöt ju så...

Suck. Orkar jag igen?

Ja, så var "återfallet" ett faktum.

Nya tag imorgon! Hoppas att det inte börjar om helt från början...

Hoppsan! Trodde det var 16:e dagen jag var inne på men det var visst 18:e. Det känns bra!
Jag har haft ett litet helvete mer än en dag. Vi snackar elak ilska och allmän nedstämdhet och upplevelse av att det hela är rätt meningslöst. En stor och mindre rolig förändring håller på att ske i mitt liv, så jag hade kunnat ursäkta mig och börja röka igen med ursäkten att "det är mycket nu"...

Men! Än så länge har jag inte gjort det.

Känns som att jag klättrat över ett högt berg och landat levande på andra sidan. Just nu känns det bra. Jag vill inte längre röka. Tanken slår mig men jag vill helt enkelt inte. Ser ingen mening med det. Det är skönt, jätteskönt, men samtidigt vågar jag inte vila i det, för om jag har lärt mig något är att det går upp och sedan ner och sedan upp igen. När jag är där nere tror jag inte att jag orkar kämpa längre. Men än så länge har jag dragit mig genom, med stor hjälp av min underbara pojkvän.

Ett intressant fenomen har börjat ta form. Imorse vaknade jag innan klockan började skrika och låg en stund och mös. Efter ett par minuter tänkte jag "Herregud, jag har inte tänkt på att jag INTE ska röka!" (morgarna är tuffa, det är då beslutet ska tas på nytt varje dag i tröttheten och utsattheten som följer) och log lite för mig själv. Det skulle jag aldrig gjort! En halvtimme senare förde jag ett samtal med mig själv i hjärnan. En del av mig själv försökte faktiskt ÖVERTALA och MOTIVERA mig att köpa cigaretter och röka. Hur går det till? Vad är grejen? Man blir ju fruktansvärt trött på sig själv. Så här har det i alla fall hållt på hela dagen. Tröttsamt och ganska tråkigt. Några gånger har jag till och med bestämt mig för att röka, men på nåt vis har jag sedan bestämt mig för motsatsen. Det känns som att jag är helt galen.

Jag känner mig fruktansvärt konstig. Ena sekunden är jag glad och stolt, nästa sekund tvivlar jag på mitt beslut och känner mig djupt deprimerad. Visserligen händer det att båda sinnesstämningar varar i mer än en sekund, men...

Suck. Idag känns det inget vidare. Ja, det har blivit "lättare" och jag tänker inte på cigaretter/att inte röka all min vakna tid, men det känns så...tomt. Och jag är så trött (sovit dåligt i ett par veckor, inte enbart för stoppet utan nog mest av andra anledningar) och när jag är trött blir jag ledsen och när jag blir ledsen känns det som att jag inte orkar kämpa.

Särskilt tungt känns det när jag tänker att jag ska röka i en viss situation, sedan kommer jag på att jag ju inte röker. Då är tomheten enorm.

Samtidigt är det oerhört skönt att inte röka.

Hur går detta ihop? Känns som man är helt tokig.

Nåja. Jag fortsätter väl då. Och hoppas på att this too shall pass...

När slutar man gå och vänta på att något magiskt ska hända?

Helgen är över. Några riktigt jobbiga, helvetiska timmar och några riktigt härliga, glada timmar.

Men det är väl så livet är? Känner dock en himla stor saknad. När går det över?

Fredag kväll och vin.
Torsdagen var tuff. Dagen har varit tuff.
Nu håller jag på att bli spritt språngande galen och är nära att falla.
Jag försöker tänka de tankar jag tror på men ikväll är det något annat som vinner.
Måste bara ta mig genom det och försöka njuta av vinet och maten och kvällen. Är fast besluten att leva som vanligt och inte låta cigaretterna diktera mitt liv även när jag väljer bort dem.
Men. Som sagt. GALEN.

Idag var en tuff dag. Kände det redan imorse när jag masade mig upp ur sängen efter en natt av ganska dålig sömn. Jag var förberedd på hemska morgnar, eftersom just morgonen varit värst innan, men har faktiskt varit besparad dessa nervösa morgnar denna gång. Imorse var det mer ett konstaterande att dagen skulle komma att bli tuff - och det blev den. Svårt att förklara på vilket sätt, jag ville mest bara försvinna. Tyvärr ledde detta till att jag skötte en arbetsuppgift mindre bra, men man kan inte alltid vara på topp. Får ringa berörda parter imorgon och reparera.

Jag hade förväntat mig att jag idag skulle börja förhandla mer med mig själv, men det var värst under förmiddagen då något i mig skrek "Nu har du visat att du kan sluta, nu börjar du igen!". När det gick över var det mest en konstig fysisk känsla som gjorde att jag kände mig obekväm.

Nu har jag kommit hem, ska vara ensam ett par timmar. Var lite rädd att jag direkt skulle springa och köpa ett paket, men jag sitter bara här i soffan och är. Det är rätt skönt att bara vara utan att behöva tänka på när nästa reklampaus/lämpliga tillfälle är för att gå och röka. Ja, visst är det skönt. Varför fortsätter då de andra tankarna? När man egentligen är övertygad om något helt annat?

100 cigaretter har jag låtit bli. Det är sjukt när man tänker så.

Nån annan som är på ungefär femte dagen? Hur känns det för dig?

Nu har det gått några dagar sedan jag slutade röka. Det är inte första gången, men förhoppningsvis den sista.

Denna gång känns det annorlunda än de tidigare. Mitt humör har stundtals varit galet, men jag har stått ut och tagit mig genom det. Stundtals har jag varit glad och full av energi, så det är de stunderna jag får försöka fokusera på. Sedan försöker jag tänka att dåliga dagar har man alltid, oavsett om man röker eller inte. Min stackars sambo har fått stå ut med en del, snällare och mer tålmodig man får man leta efter!

Jag kör med plåster denna gång. Har gjort det förr, vilket har varit framgångsrikt i början i alla fall. Har även slutat utan något hjälpmedel, vilket gick bra det med (tills jag började igen, så klart), men jag kände nu att jag tar det säkra före det osäkra.

Jag har läst Allen Carrs Äntligen icke-rökare ett antal gånger och nu när jag väl är igång märker jag att vissa saker har fastnat. Detta varierar dock från stund till stund...

Tänkte försöka skriva här för att hålla koll på mig själv. Tycker också det varit en hjälp att smygläsa er andra:)

Nu ska jag fortsätta med denna rökfria kväll...

Varje gång jag tänker/känner att "jag vill röka nu!" försöker jag intala mig själv sanningen, vilket är att så fort jag tar den där ciggen börjar jag längta efter att vara icke-rökare. Så, vilket är värst? Att vara icke-rökare och längta efter en cigg eller att vara rökare och längta efter att vara icke-rökare? Det sista, skulle jag vilja säga!