Innan jag slutade röka betraktade jag mej som en sansad, förnuftig och för det mesta helt normal person. När jag nu varit rökfri i sisådär en 60 dagar, har jag nu kunnat skönja helt nya sidor av mej själv. Jag har blivit enormt uppfinningsrik: Eftersom jag, liksom de flesta av oss, gått upp i vikt sedan rökstoppet och känner en viss fixering vid detta, försöker jag hitta nya sätt att förbruka kalorier. Tycker liksom att det blir tjatit med vanliga promenader, crosstraining, styrketräning och jumpa...eller vad tycker ni?

Men alltså, när jag läser inläggen och kommentarerna om problematiken och logiken kring vikten vid rökstopp så är det inte svårt att konstatera att det för många av oss känns tröstlöst....surfade lite igår och läsningen gjorden mej mest förbannad. Någon friskus menade att -"Några kilos övervikt kan inte jämföras med hälsoriskerna med att röka". Näähäää, är det sant? Är det verkligen FARLIGT att röka?

Efter responsen på gårdagens inlägg om vikten, så kan jag konstatera två saker. 1- jag är inte ensam. 2 - jag har blivit lurad...eller åtminstone känns det så. Efter att ha läst lite om ämnesomsättningsförändringar i samband med rökstopp så känner jag mej grundlurad. Ungefär som när man köper något av en flinande försäljare som lovar guld och gröna skogar över sin produkt, och som sen naturligtvis visar sej vara skräp...överallt läser jag att nikotin ökar ämnesomsättningen med ca 10 %.

Fy fasen alltså. Har känt mej glad och alert sista tiden och tyckt att livet har varit ovanligt lätt att leva. Klarar mej utan cigg, har lyckats gå ner några kilo och trott att jag haft full koll. Men så ICKE, i dag är det bedrövligt, jag är nervös, orolig och allmänt stirrig utan någon egentlig orsak. Vägde mej i morse och konstaterade att jag nu gått upp tre kilo på en vecka. Kunde inte knäppa jeansen i morse...vad är det som HÄNDER...?

Känner mej för första gången helt rökfri. Det är en underbar känsla när det kan gå en dag eller till och med flera utan att man tänker på en ciggarett. För mindre än två månader sedan kunde jag inte ens komma ihåg att jag haft ett liv som rökfri. Har rökt sedan jag var 13 år. Allt mindre tid ägnar jag åt att tänka att jag slutat röka, allt mindre tid går åt till att kämpa mot sug, ångest, förvirring, tårar och allmän hopplöshet. Nya vanor etableras snabbt. Människan har en enorm förmåga att anpassa sig till nya och ändrade situationer.

I morgon lyfter Thai Air med mej, min familj och våra vänner till Bangkok. För tredje gången. För första gången för mej som ickerökare.!!! Det är stort för mej...

Alla här har på något sätt presenterat sig. Det har inte jag. Nu gör jag det.

Det känns helt otroligt. En jobbarkompis påminde mej idag om hur jag var de första dagarna. När jag grät och sa att jag nog inte klarar en minut till, när jag skakade och kände mej eländig hela tiden. Jag minns ju...paniken och att "detta klarar jag aldrig". Men det det går ju. Upp och ner visserligen, men det går!

Märkligt....jag vaknar kl nio och vill inte gå upp. Tittar ut genom fönstret och funderar på om det överhuvdtaget är möjligt att finnas utan cigaretter. Vad är poängen med att brygga massor med kaffe som man inte får njuta av tillsammans med en pinne? Vänder mej om i sängen, drar täcket över huvudet och blundar. Vill ha kaffe och cigg. Inte bara kaffe. Kaffe o cigg. Kaffe o cigg....NU. Kan inte andas under täcket och låter nästippen dyka upp över kanten. Vad är poängen med att äta långfrukost med bacon o äggröra om man inte får RÖKA. Va?

TACK! TACK! TACK!. Vilket stöd, vilken omtänksamhet. Jag hade aldrig klarat gårdagens kris utan er alla! Mike, Lotta, Sanox, Nia73...Jag är så glad över allt stöd, men när jag läser mitt inlägg från igår kan man ju klart fundera över varför man bryr sig om trivialiteter som vikt, fnasig hy m m. Jag RÖKER ju inte. Det är väl det allra viktigaste. Eller hur?