juni 2014

Egentligen är det

Igår rökte jag 10 cigarretter.
Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Egentligen är det beslutet och sedan att stå för det beslutet som är problemet. Jag har under flera dagar nu inlett med X antal rökfria timmar för att sedan skjuta upp det till morgondagen och det är här jag måste bara bestämma mig för att hålla ut. För efter fem minuter in i varje röksug vill jag ju egentligen inte ha ciggen. Och är det vilja jag har de där minuterna? Nej, det är beroendet ... nikotinreceptorerna som vill ha sin lilla dos.

Vi har en hel massa ursäkter till att röka och när de ursäkterna försvinner så blir det lättare att inte röka. Att beslutet att sluta är fel - det finns ju inte egentligen, ändå ifrågasätter vi det beslutet och ger med oss. Jag har inte förlorat, ger inte upp något med att inte röka.

Kill Your Darlings

Vad jag lärt mig om rökning så här långt är att jag inte röker av de anledningar jag tror. Min skalle måste hitta på ett antal ”godtagbara” skäl till varför just jag måste röka (normala friska människor röker inte) och förstöra mig själv (det vet alla rökare att de gör). Vi kan kalla dem självrättfärdiganden. De behövs för att rättfärdiga och dölja den obehagliga sanningen: att jag är en beroende missbrukare av nikotin.

Det fysiska nikotinberoendet försvinner efter 3-5 dagars avhållsamhet. Det låter ju bra. Det är med andra ord lätt att sluta röka. Det skulle vara det om inte årtionden av rökning etsat in i min skalle en uppsjö av självrättfärdiganden och bortförklaringar. De försvinner inte med nikotinberoendet. De finns kvar i skallen och är den främsta orsaken till att jag (och förmodligen de flesta) som slutar börjar röka igen.

Jag ska fimpa ikväll. Jag vet inte längre för vilken gång i ordningen och det spelar heller ingen roll. Vad jag tänker ägna mig åt idag är att försöka identifiera mina ”godtagbara” skäl till varför jag röker, lägga upp dem på bordet, granska dem och försöka avslöja det bedrägliga med dem. Jag tror att, för mig, är det en förutsättning för att lyckas bli rökfri.

Och jag kommer att dela med mig här på bloggen. Kanske andra känner igen sig också. Och förhoppningsvis stärker det mig innan jag tar det sista äckliga blosset ikväll.

Kill your Darlings. Rock on.

Tänker inte

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska stort .

börja om att trappa ner och fundera på vilket datum jag ska sluta röka! Jag slutade 140614! Så är det. Många tankar som farit i genom huvudet sedan dess! Vilket kaos! Kom på att jisses tre dagar kvar att jobba innan 4 veckors ledighet! Hjälp!!! Hur kommer det att gå på min ledighet??? Vadå? bra så klart! Har massor med saker som ska göras och jag vill göra, så vad är problemet? Jo i mina tankar på att jag inte kan göra detta utan att först röka! Dumheter klart jag kan! Kämpa på alla!

Någon annan...?

Igår rökte jag 9 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska litet .

Någon annan än jag som tänkt på att orsaken till att man kanske inte kan sluta röka kanske har med låg självkänsla att göra? Jag håller just nu på att läsa Mia Törnbloms bok Självkänsla nu! och känner igen mig i det mesta. Speciellt det som har med att man är rädd för att misslyckas.
Jag uppdaterar mer om det senare.

Annars kan jag väl säga att sluta röka biten inte alls gått bra. Men jag håller på att ta nya tag. Ska läsa klart Mia Törnbloms bok och köra på hennes tips för att få upp min självkänsla för att sedan läsa Allen Carrs bok och försöka sluta röka en gång till.

Jag har inga höga förhoppningar. Men jag vet att om det går så går det och går det inte så får jag väl försöka igen.

Dag 9 efter halvtid - nu är det färdiggnällt!

För 9 dagar sedan bestämde jag mig för att avsluta kapitel 1 och börja en ny räkning med kapitel 2, det nya friska rökfria livet. När jag nu läser i min egen logg är jag inte särskilt imponerad.
Jag har inte kommit speciellt långt, tycker jag. Redan för 100 dagar sedan kom jag ju till insikten att röksug i det stadiet inte existerar egentligen, utan att jag kallar alla möjliga obehagliga känslor för röksug, av gammal vana, för att jag alltid använde universalmedlet cigarett i alla lägen.
Nu får jag skärpa upp mig lite. Jag kan väl inte stå och stampa på samma ställe hur länge som helst. Så lite mer focus på målet, tack. Kalla stress för stress, sätt dig realistiska mål och prioritera motionen som är så avgörande för humöret och välbefinnandet. Det är meningen att få ett längre och bättre liv, inte stressa ihjäl sig på jakt efter paradiset. Jag är ju redan framme, rökfri och allt, det är bara att sätta ner sig, sluta stressa och njuta. Jag hade så när gått förbi målet utan att känna igen det. Nu ser jag det mycket klart. Det finns inget mer att skriva. Kapitel 2 tar aldrig slut.

Trodde tredje dagen var värst

Igår rökte jag inte.
Humör nu: Ganska dåligt. Nikotinsug nu: Mycket stort .

Usch och blä!
Dag 6 nu...rökte sista i söndags kväll.
Men det känns inte alls bra!

Alla pratar om den där hemska dag 3, men jag tyckte det var en ganska lätt dag. Dag 4 började bli lite jobbig, dag 5 var ännu värre då jag fick restless legs och fick hyperventilera ibland....men idag! Fy fasen!

Hela dagen har varit hemsk. Jag har varit trött, yr, orkeslös, lättirriterad, illamående och haft en hemsk huvudvärk. Värst har nog tröttheten varit....har känts som om jag har velat gråta av trötthet och säkert kunnat somnat vart som helst bara jag slutit ögonen.

Ibland har tankarna kommit smygande; att det är inte värt det att må så här, det är inte rätt tillfälle, bla bla bla...men så fasen heller att jag tänker ge efter!

Jag är starkare än de där äckliga cancerpinnarna!

Dagen rökstopp

Igår rökte jag 5 cigarretter.
Humör nu: Ganska bra. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Idag är det dagen för rökstopp! Känns rikligt bra just nu! Har visserligen varit vaken sedan kl 4, men det gör inget! Känner mig väldigt motiverad och jag ska klara detta! Vi får se hur det är imorgon vid denna tiden! Kämpa på alla!

Vad skådar mina ögon? CIGNOT!!!!!

Nämen, har du vaknat till liv igen? Vad roligt, då blir det lite fart på loggen igen, Juntro är ochså tillbaka igen, nu känns det som på gamla, goda tider, Fattas bara Sandra, Saharas, Laila, Mymlan (som har glömt oss), kanska Småland och några till och då kan vi börja om från början igen, leka att det är vårvinter, fast det är sommar. Jag känner riktigt, hur jag piggnar till, inte ett spår kvar av röktankarna.

Ett hårsmån från den där enda, goda, absolut nödvändiga cigaretten....

Över 200 rökfria dagar, sista stora utmaningen nästan avklararat och då räcker inte krafterna för att komma i mål utan att tända den där förbjudna första cigaretten och börja röka igen?
Så får det bara inte bli! Jag är alldeles slut, har rensat, slängt, packat hela veckan, nu är storstädning och styling kvar och jag har bara en dag på mig. Sedan kommer fotografen och allt skall se fräscht och läckert ut, ljust, luftigt, inbjudande - ja, ni vet ju hur trevligt allt ser ut på bostadsannonserna. När jag kom till det olycksaliga huset imorse insåg jag genast att jag inte kommer att orka/hinna utan att piffa upp mig med täta rökpauser. Grannen röker, det luktar över hela gatan, tycker jag.
Jag är inte den som ber om hjälp, nejdå, klarar allt själv, sista rycket, kom igen nu, lägg till ett kol, ta en styrkecigarett - men det var då det, i det gamla livet!
Och jag kapitulerade, ringde till dottern, som var ledig, och gemensamt tog vi itu med jobbet. Vrålstädade, kastade ännu mera, röksugen, röksugen, röksugen, orkar inte mera, cigarett ellet sammanbrott eller ochså mördar jag någon. Har aldrig varit så nära att göra något riktigt dummt. Vad var det som räddade mig idag?
Ni på loggen! Tänkte på allt vi hade gått igenom gemensamt, alla goda råd, hejaropen, delade bekymmer och jag tänkte - jag KAN INTE SVIKA!
Jag lämnade mannen och dottern med sista ostädade rummet, kastade mig i bilen och flydde till säkerheten, min rökfria altan, drömstället, katten.
Och jag känner mig som en normal människa igen, stressen och rökbehovet lämnadejag i stan, jag har inte rökt, limpan vilar i frid i gäststugan och jag behöver inte längre vara rädd att jag beter mig som en narkoman som måste ha en sil.
Stress är min värsta fiende, jag vet det. Och nu har jag klarat mig och livet leker igen. Imorgon cyklar jag till sjön, ro en bit, simmar en tur och njuter av friheten.
Aldrig att jag skulle få ett återfall, men var aldrig så nära som idag. Kämpa på!!!

Fel tidpunkt?

Humör nu: Varken bra eller dåligt. Nikotinsug nu: Ganska stort .

Detta är jobbigt! Det är bara 5:e dagen och det är en riktig kamp skulle man kunna säga, mellan det goda och det onda!
Har konstanta överläggningar med mig själv om varför jag slutar just nu, så här inför sommar och semester. Är det inte att göra det extra svårt för sig? För att inte tala om viktökningen som redan börjat, så... ajöss bikini!

På något sätt verkar det lättare att sluta på hösten eller vintern när det är kallt och man inte vill gå ut och även lukar extra illa när man gör det? Varför tänkte jag inte på det??

Jo, jag trodde jag skulle bli piggare, mer "rörlig" och inte känna mig så "låst" eftersom jag nästan enbart röke hemma på altanen. MEN jag är ju helt slut, orkar ingenting!! Fötterna svullnar, känner mig väldigt nedstämd t o m ilsk ibland. HUR skall den här semestern bli med man och barn?? Till och med hunden undviker mig och styrker längs väggarna! :-(

© Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Epost: slutarokalinjen@sll.se