Jobbig dag igår.Jag känner mig så hemsk mot min fina sambo som får ta mitt svajjiga humör. Gråter gör jag också, varje dag. Hörde barngråt från lekparken igår (ni vet hur hysterisk barngråt låter) och skojade med min sambo om att jag skulle gå ner och sätta mig där ett tag, haha. Men det är så det känns. Herregud, sitta och böla över att sluta korta ner sitt liv. Vilket skämt. Men jag SKA INTE röka mer! Jag har ju slutat utan hjälp av tuggummin , är nu snart helt nikotinfri. Pratade med min kloka mamma som slutade röka för 27 år sedan, hon är guld värt. "det går över, det går över är allt jag får höra från henne. vad du än gör ta inte en cigarett, gör vad som helst men inte det"!

Fick häromdagen höra av en kompis som är läkarstuderande att det räcker med något/några bloss för att förstöra flimmerhåren som sakta växer upp igen för en fd rökare. Så det där med "en cigarett" förstör ju mycket.Alltså inte ett alternativ. Har sådan ångest över att jag har rökt, Visst har jag vetat att det är farligt att röka, men inte insett hur sjukt jäkla farligt det är, i vilket omfattning den förstör eller påverkar iprincip vartenda organ i kroppen. FY, jag ryser av tanken. Ska läsa allen carr igen för att motivera mig ytterligare! Sen iväg och springa- har alltid haft stenhård koll på kosten och hur jag ser ut i kroppen, trivs med att vara smal. Att gå upp i vikt innan sommaren känns som att skjuta sig själv i foten,jag skulle direkt använda det som svepskäl för att börja igen.

Hur går det för er? :)